fredag 9 november 2018

Rainer Maria Rilke - Auguste Rodin (1920)

"Du skall få nåden att utföra stora ting" (s. 7)
Jag fick upp ögonen för Rilkes biografi över skulptören Rodin när jag tillbringade två veckor på Ellen Keys Strand i höstas. Då gick jag genom hennes signerade exemplar av Rilke och fick även se den tyska utgåvan av Rodin-biografin, med Keys understrykningar (tips till forskaren).
Om denna skrift sa Key: "den nya människans andaktsbok, bräddad av en lika djup fromhet som medeltidens lilla skrift om Kristi efterföljelse" (Gram 2008, 20). Efter en sådan blurb blev jag glad över att Göteborgs stadsbibliotek hade ett översatt exemplar från 1920 i sitt magasin. Dags för nyöversättning!

Det är en vidunderlig läsning.  Två bilder har stannat med mig. I den första försöker Rilke inledningsvis närma sig Rodin utifrån skulptörens händer:
Man rör sig ibland hans skapelser, överväldigas av deras mångfald och den idérikedom, de omfatta, och man ser sig ovillkorligen om efter de två händer, ur vilka denna värld vuxit fram. Man tänker på hur små människohänder äro, hur snart de tröttna och hur kort den tid är, som är dem tillmätt att vara i verksamhet. Man grips av en önskan att få se de händer, som utfört ett arbete som hundra händer, som en hel här av händer, vilka varit i rörelse före soluppgången för att hinna detta omfångsrika verk. (s. 5)
Den djupa fromhet som Key ser återfinns genomgående, men den andra bild jag tyckte särskilt mycket om är den följande:
Ty det är kanske hemligheten med denne mästare; att han var en älskare, som intet kunde motstå. Hans begär voro så starka, lidelsefulla och ihållande, att allt gav vika för honom: de naturliga tingen och svunna tiders alla gåtfulla uppenbarelser, i vilket det mänskliga strävade efter att taga gestalt. Han stannade icke vid det, som lätt väckte beundran. Han ville lära sig beundra in i minsta detalj. (s. 78-79)
Älskaren som en aktiv varelse, som skapar något. Annars brukar just älskaren sällan beskrivas som någon kapabel att utföra en praktisk syssla. Rilke fortsätter med att sätta likhetstecken mellan det konstnärliga hantverket och en ostoppbar kraft:
Han tog de svåraste, mest hemlighetsfulla saker på sig, och de kommo honom genom sitt tryck att tränga allt djupare in i sitt hantverk. Under detta tryck måste det ha blivit klart för honom, att det i fråga om konstverk, liksom när det gäller ett vapen eller en våg, icke kommer på an på utseendet eller på att "verka" genom detta, utan att det i stället är av vikt, att arbetet är väl utfört.
Rilke lägger stor vikt vid det fysiska, hårda arbetet Rodin utfört, men också den ömhet som präglar hans skulpturer. En mycket vacker biografi, som nog säger mer om Rilkes konstsyn än om Rodin.