Alan Moore - Nemotrilogin, fast mest om Alan Moore

Moore, Alan (2013). Nemo: heart of ice. 

Moore, Alan (2014). Nemo: the roses of Berlin.
Moore, Alan (2015). Nemo: River of Ghosts.

Trilogin om Nemo, den mer kände kapten Nemos dotter, är en del av det ständigt expanderande The league of extraordinary gentlemen-universat. Lästa efter varandra är de en berättelse om besatthet, arvsskuld och sexiga tjejer. När jag läst vad andra Moore-fans skrivit om trilogin verkar andemeningen vara: jag önskar att det var bättre. Och lite så är det, det finns en stor potential i berättelserna men resultatet blir sterilt. Kevin O'Neills teckningsstil är underbar som vanligt, men det är mer fokus på nakna tjejer än på karaktärsutveckling (not that there's anything wrong with that, men de tidigare albumen i serien är ju så bra).

I höstas fann jag mig i en serieaffär i London och bläddrade håglöst igenom backarna med Alan Moore, Neil Gaiman, Warren Ellis, Garth Ennis och Grant Morrison och jag insåg att nu har jag läst allt. Jag är orolig för att min förmåga att ta mig till nya serier är förstörd för att jag bara kan uppskatta det jag känner till, dvs skapelser av brittiska män födda på 50-60-talen djupt påverkade av postmodernism, Thatchers politik och skolade i Marvel och DC:universum. Säg dekonstruktion av superhjältegenren och jag börjar dregla direkt.

Så, vi har rädslan att inte upptäcka något nytt men också rädslan att aldrig få uppleva något totalt omvälvande av den gamla skolan igen. Som tur är upptäckte jag att Alan Moores Miracleman äntligen finns att få tag på, alla fyra volymer står nu i min bokhylla så en gång till ska jag få uppleva läsningen av en äkta Mooreserie.

(Gör en notering här om fler blogginlägg jag borde skriva i ämnet:

• Ranka alla Alan Mooreserier från bäst till sämst
• Den nya serien jag läst som var fantastisk och inte skriven av gubbarna nämnda ovan
• Min omläsning av Transmetropolitan)

Bret Easton Ellis - Imperial bedrooms, Less than zero, The Informers

Greed is good. Sex is easy. Youth is forever.

- The informers

Bret Easton Ellis måste läsas i en solstol vid en pool eller ett hav. Med bländande solljus som obarmhärtigt reflekteras i vatten blir grymhet och apati enklare att ta in. Imperial bedrooms från 2010 är en fortsättning på Less than zero, debuten som publicerades 1985. I den sistnämnda följer vi apatiska tonåringar som begår grymma handlingar samtidigt som de knappt kan kommunicera, i den förstnämnda har tonåringarna blivit 35+ men beter sig i övrigt på ungefär samma sätt. IB inleds dock pomo-style med att huvudpersonen i de båda böckerna, Clay, avslöjar att Less than zero skrevs av "the author" och att Clay inte alls håller med om framställningen.

Bokens största brist är att den innehåller en plot, det är en book noir som har för mycket handling för en Ellisbok. Den största behållningen med Less than zero, novellsamlingen The informers (och Rules of attraction) är absurdismen i livet som fruktansvärt rik och vacker ung vuxen, utan att kunna nå fram till någon. I Less than zero finns en scen där huvudpersonen och en tjej frågar varandra "What do you do?" fram och tillbaka, oförmögna att ge ett svar. Jag har skrattat högt vid läsningen av alla Ellisböcker utom IB. I dessa texter får även våldet och grymhet sippra fram sakta, utan att det egentligen ägnas någon uppmärksamhet. Jag citerar fritt ur baksidestexten på svenska översättningen av The Informers: ett snitt så skarpt att det dröjer innan blodet sipprar fram.

I några recensioner av IB har det anmärkts på en vidrig scen mot slutet, men jag har svårt att se att en Ellisbok får ges ut utan våldspornografiska inslag, förläggaren kräver säkert det. Jag har också läst att flera lyft fram sistameningen som iskallt ryslig, kanske var mina förväntningar för höga men jag blev inte illa berörd. Är det för att jag, hemska tanke, blivit en av Ellis karaktärer?

Bret Easton Ellis - Lunar park

Jag vaknar sent och gör min hudvårdsrutin noggrannt men slött: först tvätt med svart tvål, sedan Maria Åkerbergshudvårdsrutin med flower freshener följt av clearing serum och fuktkräm. Efter att krämen torkat in tar jag på mig en svart kjol från Emma och Malena samt en blå linneskjorta och en vit ulltröja från Maska. Jag slår upp skärmen på min Macbook pro och sätter mig för att skriva ett blogginlägg om Bret Easton Ellis Lunar park.


Lunar park är en intertextuell spökhistoria. Inledningskapitlet på fyrtio sidor är fantastiskt. Huvudpersonen Bret Easton Ellis går igenom förstameningarna i sina tidigare böcker samt konstaterar vad sistameningen i föreliggande roman är. Sedan går han igenom sitt liv och konstaterar att allt han kommer berätta är helt sant. Det är fruktansvärt postmodernt, alldeles underbart och framför allt väldigt roligt. I Lunar park är huvudpersonerna äldre än de vanliga tjugoåringarna som knarkar sig fram i apatin. Istället handlar det om småbarnsföräldrar i fyrtioårsåldern i Mc mansion-land utanför New York som också knarkar sig fram i apatin. Allt kretsar kring barnen som medicineras hårt och som läser Lord of the flies i sexårsgruppen. Huvudpersonen Bret skriver om de andra föräldrarna vid en parmiddag:

There was something off about their obsession with their children that bordered on the fanatical. It wasn’t that they weren’t concerned about their kids, but they wanted something back, they wanted a return on their investment – this need was almost religious.

Parallellt läser jag Mikael Holmqvists Djursholm: Sveriges ledarsamhälle och citatet ovan hade enkelt kunnat passa in där.


Sommaren 2016 har goda förutsättningar att bli Easton Ellis-sommaren, har precis börjat läsa Less than zero.