Bret Easton Ellis - Lunar park

Jag vaknar sent och gör min hudvårdsrutin noggrannt men slött: först tvätt med svart tvål, sedan Maria Åkerbergshudvårdsrutin med flower freshener följt av clearing serum och fuktkräm. Efter att krämen torkat in tar jag på mig en svart kjol från Emma och Malena samt en blå linneskjorta och en vit ulltröja från Maska. Jag slår upp skärmen på min Macbook pro och sätter mig för att skriva ett blogginlägg om Bret Easton Ellis Lunar park.


Lunar park är en intertextuell spökhistoria. Inledningskapitlet på fyrtio sidor är fantastiskt. Huvudpersonen Bret Easton Ellis går igenom förstameningarna i sina tidigare böcker samt konstaterar vad sistameningen i föreliggande roman är. Sedan går han igenom sitt liv och konstaterar att allt han kommer berätta är helt sant. Det är fruktansvärt postmodernt, alldeles underbart och framför allt väldigt roligt. I Lunar park är huvudpersonerna äldre än de vanliga tjugoåringarna som knarkar sig fram i apatin. Istället handlar det om småbarnsföräldrar i fyrtioårsåldern i Mc mansion-land utanför New York som också knarkar sig fram i apatin. Allt kretsar kring barnen som medicineras hårt och som läser Lord of the flies i sexårsgruppen. Huvudpersonen Bret skriver om de andra föräldrarna vid en parmiddag:

There was something off about their obsession with their children that bordered on the fanatical. It wasn’t that they weren’t concerned about their kids, but they wanted something back, they wanted a return on their investment – this need was almost religious.

Parallellt läser jag Mikael Holmqvists Djursholm: Sveriges ledarsamhälle och citatet ovan hade enkelt kunnat passa in där.


Sommaren 2016 har goda förutsättningar att bli Easton Ellis-sommaren, har precis börjat läsa Less than zero.