Virginia Woolf - Mot fyren

Läste första gången, på engelska, 2005 i ett riktigt äckligt exemplar från bibblan som luktade jord. Jag fattade ingenting. Omläsningen ägde rum under juni 2016, den här gången på svenska i pocketutgåvans om Bonniers gav ut i samarbete med Adlibris 2006. Läsningen motiverades av att jag läst om Auerbachs sista kapitel i Mimesis vars titel "Den bruna strumpan" syftar på en scen i romanen. Delar av läsningen ägde rum i ett strandhus på den normandiska kusten. Jag skriver det, för jag tror det är viktigt för min läsupplevelse. Mot fyren handlar om kvinnors konstnärskap, både genom Lilys målning och Mrs Ramsays sociala briljans.

Här är några av de stycken jag strök under i boken:

1. Mrs Ramsay ser fyrens ljus och får en epifani

Men trots detta, tänkte hon, betagen, hypnotiserad som om dessa silverfingrar hade smekt en dold åder i hennes hjärna, vilken om den brast skulle dränka henne i hänryckning, hade hon känt lycka, underbar lycka, intensiv lycka; men allteftersom dagsljuset bleknade skänkte det ett klarare silverskimmer åt de oroliga vågorna och den blå tonen försvann från havet som böljade i klart citrongula vågor, som böljade och hävde sig och bröt sig mot stranden, och extasen brast fram i hennes ögon och vågor av hänryckning jagade över hennes medvetandes botten och kom henne att känna: Det är nog! Det är nog!

2.  Mrs Ramsay tänker under middagen

det finns ett sammanhang i tingen, en stabilitet; någonting, menade hon, är oemottagligt för förändring och stråkar med rubinens glans (hon såg bort mot fönstret med ljusets dallrande spegelbilder) som en protest mot allt det flytande, obestämda, spöklika. Därför hade hon även ikväll samma känsla av frid, av vila, som tidigare på dagen. Av sådana här ögonblick, tänkte hon, skapas det som blir bestående. Detta skulle komma att bestå.

3. Mrs Ramsay demonstrerar sin konst, social fingertoppskänsla

Det kunde inte fortfara, det visste hon, men just i denna sekund var hennes blick så klar att den tycktes vandra runt bordet, lyfta bort slöjan från dem alla som satt där, blotta deras tankar och deras känslor utan minsta ansträngning, likt ett ljussken som glider under vattnet så att dess krusningar och sävstråna och de snabba, tysta forellerna och småfisken som står stilla under ytan blir belysta, svävande, darrande. Det var så hon såg dem, hörde dem, men allt vad de sa ägde också egenskapen att likna en  forells rörelser, då man samtidigt i en enda blick uppfångar krusningen och bottens grus - det som är på den ena sidan och det som är på den andra sammanhållet till en helhet. /.../ Ett ögonblick hängde hon i luften.

4. Lily Briscoes syn på konst

Man måste, tänkte hon, medan hon betänksamt doppade penselspetsen, vara öppen för den vardagliga verkligheten, man måste helt enkelt känna att detta är en stol detta är ett bord, och ändå: Det är ett under, det är extas.

Och så är det slutorden i romanen, visst minns man aldrig slutmeningar? Jag kan rabbla säkert femtio öppningsmeningar, men sluten försvinner ut i tomheten. Men i Mot fyren stannar de kvar:

Ja, tänkte hon och lade ner penseln fullkomligt dödstrött, jag har haft min vision.