Marguerite Duras - Kärleken

Triangeln fullbordas av kvinnan med slutna
ögon. Hon sitter mot en mur som utgör gränsen
mellan stranden och dess slut, staden.
  Mannen som tittar befinner sig mellan denna
kvinna och mannen som går längs havet.
  Att mannen hela tiden går, lika långsamt, får tri-
angeln att deformeras, formas om, utan att någon-
sin brista. (s. 6)
 

Det kanske får bli ett Durasår i år. Likt många kvinnor före mig gjorde Älskaren ett djupt intryck, nu är det dags att ta mig an resten av Duras verk.

Vad jag hoppas börjar framgå för läsaren av den här bloggen så har jag tre älsklingar i konsten: upprepningen, fragmentet och kärleken. Duras behärskar alla dessa komponenter. Men Kärleken är speciell, för trots titeln handlar det väldigt lite om kärlek. Eller som Duras själv skrev och som står på baksidan av boken: "Det är inte en berättelse om kärlek utan om all det som, i passionen, förblir uppskjutet i omöjligheten." Jag vet inte om jag håller med om den beskrivningen heller, det är snarare känslan av att allt är försent snarare än uppskjutet som präglar läsningen. (Är det en skillnad?) Bokens figurer har varit med om ett trauma, men det är länge sen och det är försent för allt. Jag läser först boken som ett mysterium, försöker tolka och komma fram till vad som egentligen har hänt. Men när jag släpper det och låter texten skölja över mig likt vågorna vid stranden till den fiktiva staden S. Thala så kvarstår en obönhörlig strandpromenad till döden. Sedan börjar det om.

Kristoffer Leandoer skriver i sin recension i SvD:

Under återstoden av sitt liv ger hon ut en lång räcka romaner där den ton som renodlats i ”Kärleken” får dominera: abstrakt, renskalad, både modern och arkaisk i sin höga ton, sin ritualiserade våldsamhet. Lite som om en barockdramatiker av Racines snitt hamnat på ett parisiskt åttiotalsseminarium och bestämt sig för att visa deltagarna hur en text som uttrycker begärets dialektik egentligen ska se ut.

Det stora Sapfoinlägget

Under januari och februari 2016 hamnade jag i ett Sapforus. Jag läste, läste om, jämförde översättningar och tyckte mig själv så kunnig att jag inte kunde lyssna klart på In our times avsnitt om Sapfo för jag tyckte det var för biografiskt sensationslystet. Biografi hit och dit, jag vill bara göra två noteringar. För det första, Sapfo var en kvinna. Det är allmänt känt, det är så att säga USP:en. Men för det andra, Sapfo var förmodligen inte vit, får jag läsa i Sapfo har lämnat oss. Har det någon betydelse? Kanske. White-washing från antiken sträcker sig inte enbart till marmorstatyerna.

Det började med den underbara volymen Eros skakar mig, utgiven på Ellerströms med Jesper Svenbros och Lars-Håkan Svenssons översättningar av Sapfo och Alkaios. Därefter kastade jag mig över Sapfo har lämnat oss. Svenbro återger där helt skamlöst sin gymnasieuppsats om Sapfo som är helt underbar. Vem mer hade med rak ryggdag kunnat företa sig något sådant? Volymen innehåller i övrigt flera texter om Sapfo tillkomna under, som undertiteln antyder, sextio år (!). Jag fångas som  av en thriller i Svenbros artikel om  fragment I, den enda fullständiga dikten (ev är även den mest kända Gudars like fullständig, i alla fall enligt Svenbro och jag tror honom. Afrodite brukar beskrivas som sköntronande, dvs sittandes på en rikt utsmyckad tron. Men Svenbro argumenterar för att den korrekta översättningen är konstrikt skrudade, eviga Afrodite. Det går inte att ge artikeln rättvisa, men det måste ses som ett gott tecken att undertecknad, utan kunskap om klassiska språk, sitter fastnaglad och suger i mig all kunskap. I en annan text resonerar han kring hur Sapfo kan beskrivas som försokratiker, eftersom det är i en dikt av henne som uttrycket (jag skippar att skriva ut den grekiska originaltexten): "jag vet detta tillsammans med mig själv" eller "jag delar denna erfarenhet med mig själv", där jaget såklart är i femininum. Svenbro menar att detta sätt att uttrycka sig hos Sapfo: "rentav är emblemet för en reflexion ägnad förhållandet mellan de älskande", utvecklandet av en terminologi för att beskriva omöjligheten för samtalspartnern (den man älskar) att ha tillträde till jaget.

Boken innehåller även texter om de allra senaste diktfragmenten, inklusive de som upphittades 2014. Svenbro gör en biografisk läsning av dessa, vilket Ingela Nilsson anmärker på i sin recension i Respons 2016:1. Hon menar att Sapfos kön, samt att det främst är fragment som når oss idag bidragit till att manliga uttolkare i alla tider läst in sina egna förväntningar i fragmenten. Nilsson betonar att dikterna tillkommit i olika mer eller mindre formella kontexter med körledare, menade för ett officiellt sammanhang. Även om jag instämmer i Nilssons åsikt och är övertygad om att det gjorts många riktigt gubbiga tolkningar av Sapfo så kan jag ändå inte undgå att tänka att den biografiska läsningen är ett resultat av vår tids (senaste trehundra åren?) syn på kvalitet. En genuin känsla, auto-fiktion, värderas högre än att riktigt skickligt konstruera en herdedikt, till exempel. Är det då så konstigt att dagens Sapfotolkare läser in det? Självklart skulle Sapfo inte överlevt till våra dagar om det inte var möjligt att läsa in sig själv i fragmenten, istället för att bara beundra ett vackert hantverk?

Slutligen, när jag läste litteraturvetenskap på Göteborgs universitet 2004 så använde vi oss av Magnus William Olssons och Vasilis Papageorgious översättning. De har ristats in så djupt i min hjärna att det är svårt att läsa Svenbros översättningar utan att jämföra dem. Det är helt orelevant huruvida en översättning är bättre eller sämre i det här läget. Jag tycker att ju fler översättningar det finns, desto rikare blir både Sapfos diktning och det svenska språket. I vilket fall, här kommer några fragment så läsaren kan göra sin egen bedömning.

Fragment 31

Plötsligt framstår han som en gudars like -
just som han ska sätta sig mitt emot dig,
alldeles intill, och jag ser dig viska
             ömt och förälskat (Svenbro)

En gudars like tycks mig den mannen
vara som sitter framför dig och nära
intill kan höra din ljuva röst och ditt
         underbara skratt (William Olsson & Papageorgious)

Fragment 147
Någon, säger jag, kommer att minnas oss framdeles. (Svensson)

Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtiden (William Olsson & Papageorgious)

[Undertecknads anmärkning: jag ryser.]

Fragment 130
Eros som löser lemmar skakar mig än en gång,
bitter ljuvliga, oregerliga djur (William Olsson & Papageorgious)

Eros skakar mig motståndslöst än en gång -
ljuvligt stingande, obetvinliga djur! (Svenbro)

Så, vad är det med Sapfo? De antika fragmenten och den post-moderna litteraturen jag föredrar passar alldeles utmärkt tillsammans. Helt utan författarens intentioner öppnar fragmenten upp en reva i tiden och gör att livet känns meningsfullt. Hur kan litteratur vara bättre?


Referenser
Jesper Svenbro (2015) - Sapfo har lämnat oss: Sapfostudier från sex årtionden
Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson (2013)- Sapfo och Alkaiso - Eros skakar mig
Magnus William Olsson och Vasilis Papageorgiou (1999) - Sapfo - dikter och fragment

James Joyce - Epifanier

Vad passar väl bättre en trettondag än att läsa James Joyces Epifanier utgivna på mitt svenska favoritförlag ellerströms. Epifanibegreppet ligger mig mycket varmt om hjärtat sedan jag skrev min c-uppsats i litteraturvetenskap om Lars Gyllenstens Lotus i Hades nådens år 2005. Men jag ska inte göra en Svenbro och återpublicera studentuppsatser*, så vi lämnar den därhän. En epifani är en från början religiös men tack vare Joyce numera även en sekulär uppenbarelse, ett förtätat ögonblick där det sakrala tar plats i det profana. Eller som Blake skrev i Auguries of Innocence:

To see a World in a Grain of Sand
And a Heaven in a Wild Flower,
Hold Infinity in the palm of your hand
And Eternity in an hour.

I vilket fall, Joyces epifanier är kort prosalyriktexter som författaren skrev i sin ungdom. Flera av dem återkommer sen i bearbetad form i hans senare verk. I samband med utgivningen av boken 2011 skrev litteraturvetaren Tommy Olofsson en fin understreckare där han kontrasterar poststrukturalisternas fragment med modernisternas epifani:

Fragmentet vill vara en nedbrytning av utopiska föreställningar, av enhetliga berättelser och av poetisk symbolism. I epifanin bevaras den modernistiska drömmen.

och vidare

Epifanin består av sådana självlysande detaljer, enstaka repliker eller ofrivilliga gester, som blixtsnabbt kan antyda en hel historia, avslöja en människas inre karaktär eller ge en konkret och sammanfattande föreställning om ett finmaskigt nät av komplicerade relationer.

Epifanin är följaktligen raka motsatsen till fragmentet. Fragmentet är nihilistiskt. Det säger oss att det inte finns några hållbara tankesystem och inga fasta sammanhang utan bara oordnade manifestationer av ett medvetande i aktivitet. Epifanin vill däremot påminna oss om att det finns sammanhang som kan uppfattas intuitivt och plötsligt – ”sudden”. Epifanierna är uppenbarelser av samspel mellan den signifikativa detaljen och den förklarande helheten.

Jag är inte helt säker på att det går att dra en så tydlig gräns mellan fragmentet och epifanin, men får väl skriva en D-uppsats för att reda ut det. Nå, tillbaka till Joyce: Epifanierna är både återgivna dialoger, drömmar och tankar vissa mer profana än andra. Jag gläds åt att Jonas Ellerström tar läsaren i hand med både inledning och kommentarer. Rekommenderas till dig som har en halvtimme över och vill få en snabb introduktion till författaren vars mål, med Ellerströms ord, var att: "omvandla vardagslivet till skönhet".

________
*Se Svenbro, Jesper (2015). Sapfo har lämnat oss, Lund: ellerströms.