onsdag 18 maj 2016

Marguerite Duras - Kärleken

Triangeln fullbordas av kvinnan med slutna
ögon. Hon sitter mot en mur som utgör gränsen
mellan stranden och dess slut, staden.
  Mannen som tittar befinner sig mellan denna
kvinna och mannen som går längs havet.
  Att mannen hela tiden går, lika långsamt, får tri-
angeln att deformeras, formas om, utan att någon-
sin brista. (s. 6)
 
Det kanske får bli ett Durasår i år. Likt många kvinnor före mig gjorde Älskaren ett djupt intryck, nu är det dags att ta mig an resten av Duras verk.

Vad jag hoppas börjar framgå för läsaren av den här bloggen så har jag tre älsklingar i konsten: upprepningen, fragmentet och kärleken. Duras behärskar alla dessa komponenter. Men Kärleken är speciell, för trots titeln handlar det väldigt lite om kärlek. Eller som Duras själv skrev och som står på baksidan av boken: "Det är inte en berättelse om kärlek utan om all det som, i passionen, förblir uppskjutet i omöjligheten." Jag vet inte om jag håller med om den beskrivningen heller, det är snarare känslan av att allt är försent snarare än uppskjutet som präglar läsningen. (Är det en skillnad?) Bokens figurer har varit med om ett trauma, men det är länge sen och det är försent för allt. Jag läser först boken som ett mysterium, försöker tolka och komma fram till vad som egentligen har hänt. Men när jag släpper det och låter texten skölja över mig likt vågorna vid stranden till den fiktiva staden S. Thala så kvarstår en obönhörlig strandpromenad till döden. Sedan börjar det om.

Kristoffer Leandoer skriver i sin recension i SvD:
Under återstoden av sitt liv ger hon ut en lång räcka romaner där den ton som renodlats i ”Kärleken” får dominera: abstrakt, renskalad, både modern och arkaisk i sin höga ton, sin ritualiserade våldsamhet. Lite som om en barockdramatiker av Racines snitt hamnat på ett parisiskt åttiotalsseminarium och bestämt sig för att visa deltagarna hur en text som uttrycker begärets dialektik egentligen ska se ut.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar