- Jag läste Helvetet 2004 inom ramen för Littvet A. Det jag minns från föreläsningarna är framför allt de fyra olika planen som en text utspelar sig på: Det bokstavliga planet, det allegoriska, det moraliska och det anagogiska.
- Relationen mellan Vergilius och Dante är det jag stannar upp vid oftast. Exempel från Helvetet XIX rad 124ff:
Och sedan tog han mig med båda armar
och lyfte upp mig till sitt bröst, och bar mig
uppför den sluttning där vi förut kommit.
- Dante är så mänsklig: gråter, svimmar, somnar, är blyg och fundersam, blir arg, blir orolig. Olof Lagercrantz skriver att pilgrimen Dante är ett av de första stora människoporträtten. Jag väljer att tro honom i just detta avseendet.
- Jag föredrar Iliaden framför Gamla Testamentet. Med det vill jag säga att jag har svårt att förstå och uppskatta det religiösa i religiös litteratur. Just när det gäller Komedin så är det ärligt talat rätt tråkigt när Dante anländer Paradiset och allt ska läggas ihop. Skildringen av kärleken till Beatrice? Jag läser hellre skildringarna av vänskapskärleken till Dantes alla kompisar som dyker upp genom texten. Detta kan också ha att göra med den religiösa konventionen som Komedin är skriven i och som jag helt enkelt är för dum/för modern för att ta till mig.
- Det medeltida tankesystemet där det finns ett enda sätt att förstå världen, som Gud skapat, men vars rätta tolkning människorna själva måste finna fram till, känner jag igen från vissa fandoms. Till exempel finns det tolkningar av George RR Martins A song of ice and fire-epos där jag ibland undrar om uttolkarna känner till att det är fiktiva litterära verk som det rör sig om, inte verkliga händelser som kan läsas på fyra olika plan och en sanning som kan avtäckas.
- Min (post-)moderna dumhet gör att jag föredrar den förkristna, fragmentariska litteraturen. Hellre Iliaden än Gamla testamentet. Dock att jag i musik föredrar barocken, olika konsttutryck - olika ideal?
- Dante är en exilförfattare. Sapfo blev också landsförvisad, men det präglar inte de fragment vi har kvar från henne. Vet att det finns mycket forskning om exil- och vittneslitteratur, en genre som förekommer flitigt i nobelprissammanhang, men jag har inte läst något om det. Är det så att litteratur, till skillnad från de andra sköna konsterna, lämpar sig bäst för att skildra exilerfarenheten?
- Det kommer en nyöversättning på Modernista i höst, jag undrar hur den är. Läste samma utgåva 2016 som jag läste 2004, tydligen hade jag en Dido-period då för varje gång hon nämns har jag strukit under det.
- Mitt favoritstycke är såklart detsamma som alla andras och behandlades i föregående inlägg. Men jag vill även hålla fram hela Skärseldensången som mycket fin. Den upplevde jag gick enklast att läsa i sig själv, utan att behöva konsultera slutnoter.
- Danteläsningen fortsätter med kringlitteratur. Läser Lagercrantz Från helvetet till paradiset just nu, sedan tänkte jag läsa om Auerbachs kapitel i Mimesis.
 |
| William Blake - The Inscription over the Gate 1824-7 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar