Marguerite Duras - Emily L.

Under min läsning av Emily L. fick jag en förnimmelse av något som aldrig brukar förekomma i Duras verk: frisk luft. Låt mig förklara, Duras böcker rör sig alla kring samma teman såsom kärlek, skrivande, alkohol och bottenlös ångest. Dessutom har hon ett upprepande, enkelt språk som flera försöker härma men är dömda att misslyckas med, resultatet blir en mycket vacker instängdhet. Men i denna korta bok förflyttas perspektivet från berättaren till den kvinna som kallas Emily L vars tänkta liv diktas upp av berättaren och hennes älskare. Det går en frisk sjöbris genom Duras-universat. Centralt i berättelsen är en dikt som aldrig fick bli färdigskriven och skrivandet är trots allt det övergripande temat i texten. Låt mig återge ett längre stycke om detta när berättaren talar med sin älskare:

Jag sa: Jag ville säga till er att det inte räcket med att skriva bra eller dåligt, att skriva vackra eller mycket vackra texter, att det inte längre räckte för att det skulle bli en bok att läsa i en personlig och inte en allmän iver. Att det inte heller räckte längre med att skriva på det där sättet, som om det var utan någon som helst tanke, enbart styrt av handen, som det var för mycket att skriva enbart med tanken som drivkraft, för att övervaka vad galenskapen har för sig. Det räcker inte med tanken och moralen och inte heller med det vanligaste förekommande i människans liv, hundarna till exempel, det räcker inte och det tas illa emot av kroppen som läser och som vill lära känna historien i grunden och vid varje omläsning blir alltmer ovetande om det han inte redan känner till.

Jag sa också till er att man måste skriva utan att ändra på något, inte nödvändigtvis fort, i rask takt, nej, men i överensstämmelse med sig själv och med den stund man genomlever själv, i den stunden, slunga ut texten, nästan misshandla den, ja, misshandla den, inte ta bort något av dess överflödiga massa, ingenting, lämna den obeskuren tillsammans med resen, inte dämpa vare sig snabbhet eller långsamhet, lämna allt som det är när det just träder i dagen. (s. 102-103)

P.s Av en slump hittade jag min vän Max blogginlägg om boken från 2013, rekommenderas varmt.

Bret Easton Ellis - Imperial bedrooms, Less than zero, The Informers

Greed is good. Sex is easy. Youth is forever.

- The informers

Bret Easton Ellis måste läsas i en solstol vid en pool eller ett hav. Med bländande solljus som obarmhärtigt reflekteras i vatten blir grymhet och apati enklare att ta in. Imperial bedrooms från 2010 är en fortsättning på Less than zero, debuten som publicerades 1985. I den sistnämnda följer vi apatiska tonåringar som begår grymma handlingar samtidigt som de knappt kan kommunicera, i den förstnämnda har tonåringarna blivit 35+ men beter sig i övrigt på ungefär samma sätt. IB inleds dock pomo-style med att huvudpersonen i de båda böckerna, Clay, avslöjar att Less than zero skrevs av "the author" och att Clay inte alls håller med om framställningen.

Bokens största brist är att den innehåller en plot, det är en book noir som har för mycket handling för en Ellisbok. Den största behållningen med Less than zero, novellsamlingen The informers (och Rules of attraction) är absurdismen i livet som fruktansvärt rik och vacker ung vuxen, utan att kunna nå fram till någon. I Less than zero finns en scen där huvudpersonen och en tjej frågar varandra "What do you do?" fram och tillbaka, oförmögna att ge ett svar. Jag har skrattat högt vid läsningen av alla Ellisböcker utom IB. I dessa texter får även våldet och grymhet sippra fram sakta, utan att det egentligen ägnas någon uppmärksamhet. Jag citerar fritt ur baksidestexten på svenska översättningen av The Informers: ett snitt så skarpt att det dröjer innan blodet sipprar fram.

I några recensioner av IB har det anmärkts på en vidrig scen mot slutet, men jag har svårt att se att en Ellisbok får ges ut utan våldspornografiska inslag, förläggaren kräver säkert det. Jag har också läst att flera lyft fram sistameningen som iskallt ryslig, kanske var mina förväntningar för höga men jag blev inte illa berörd. Är det för att jag, hemska tanke, blivit en av Ellis karaktärer?

Hélène Cixous - Medusas skratt

Sedan förra året ungefär har det känts som att jag är den enda i min bekantskapskrets som inte läst och inte känner till Hélène Cixous. Åtgärdade denna bildningslucka genom att läsa Medusas skratt, utgiven på Modernista förra året. Feministisk text från feminister verksamma under 1970-talet är alltid intressant/a, men texterna skrivna under decenniet framstår ofta som väl naiva med moderna glasögon (Ja, Erica Jong, jag syftar på dig). Detta manifest, publicerat första gången 1975, är trettio sidor ren intellektuell och kroppslig kraft. Det börjar redan med de första meningarna:

Jag ska tala om den kvinnliga skriften: om vad den ska göra. Kvinnan måste skriva sig själv, kvinnan måste skriva om kvinnan och föra kvinnorna till skriften, som de varit skilda från lika brutalt som ifrån sina kroppar; av samma skäl, genom samma lag, i samma dödliga syfte. Kvinnan måste ta sig an texten - och världen, och historien - med egen kraft. (s. 5)

Kroppen får lika stor plats som texten i manifestet och jag fröjdas av att hitta en av litteraturhistoriens kanske mest kroppsliga person bland sidorna, nämligen Molly Bloom och hennes ja (s. 18).*

För gravida finns det några starka stycken som borde målas som väggord på alla mödravårdscentraler och delas ut på pamfletter. Exempelvis: "Det finns tusen sätt att upplever en graviditet, att ha eller inte ha en ny sorts intensiv relation med den där ännu osynlige andre. Och om du inte har denna längtan, betyder det inte att du saknar den. Varje kropp formulerar på eget sätt, utan mallar eller normer, den ändlösa och föränderliga helheten av sina begär." (s. 27).

Ilskan är stark i manifestet, men vad jag också tar med mig är kärleken och livsglädjen. Angående relationen till mannen:

Jag vill ha allt. Jag vill ha hela mig med hela honom. Varför skulle jag beröva mig själv en del av oss? Jag vill alltså ha allt av oss. Det är klart att hon har lust, en kärleksfull, inte avundsjuk lust. (s. 28)

Sista meningen är ett manifest i sig självt: "Vi ska aldrig vara varandras brist".


*I den här bloggen känd från en av mina starkaste läsupplevelser.

Virginia Woolf - Mot fyren

Läste första gången, på engelska, 2005 i ett riktigt äckligt exemplar från bibblan som luktade jord. Jag fattade ingenting. Omläsningen ägde rum under juni 2016, den här gången på svenska i pocketutgåvans om Bonniers gav ut i samarbete med Adlibris 2006. Läsningen motiverades av att jag läst om Auerbachs sista kapitel i Mimesis vars titel "Den bruna strumpan" syftar på en scen i romanen. Delar av läsningen ägde rum i ett strandhus på den normandiska kusten. Jag skriver det, för jag tror det är viktigt för min läsupplevelse. Mot fyren handlar om kvinnors konstnärskap, både genom Lilys målning och Mrs Ramsays sociala briljans.

Här är några av de stycken jag strök under i boken:

1. Mrs Ramsay ser fyrens ljus och får en epifani

Men trots detta, tänkte hon, betagen, hypnotiserad som om dessa silverfingrar hade smekt en dold åder i hennes hjärna, vilken om den brast skulle dränka henne i hänryckning, hade hon känt lycka, underbar lycka, intensiv lycka; men allteftersom dagsljuset bleknade skänkte det ett klarare silverskimmer åt de oroliga vågorna och den blå tonen försvann från havet som böljade i klart citrongula vågor, som böljade och hävde sig och bröt sig mot stranden, och extasen brast fram i hennes ögon och vågor av hänryckning jagade över hennes medvetandes botten och kom henne att känna: Det är nog! Det är nog!

2.  Mrs Ramsay tänker under middagen

det finns ett sammanhang i tingen, en stabilitet; någonting, menade hon, är oemottagligt för förändring och stråkar med rubinens glans (hon såg bort mot fönstret med ljusets dallrande spegelbilder) som en protest mot allt det flytande, obestämda, spöklika. Därför hade hon även ikväll samma känsla av frid, av vila, som tidigare på dagen. Av sådana här ögonblick, tänkte hon, skapas det som blir bestående. Detta skulle komma att bestå.

3. Mrs Ramsay demonstrerar sin konst, social fingertoppskänsla

Det kunde inte fortfara, det visste hon, men just i denna sekund var hennes blick så klar att den tycktes vandra runt bordet, lyfta bort slöjan från dem alla som satt där, blotta deras tankar och deras känslor utan minsta ansträngning, likt ett ljussken som glider under vattnet så att dess krusningar och sävstråna och de snabba, tysta forellerna och småfisken som står stilla under ytan blir belysta, svävande, darrande. Det var så hon såg dem, hörde dem, men allt vad de sa ägde också egenskapen att likna en  forells rörelser, då man samtidigt i en enda blick uppfångar krusningen och bottens grus - det som är på den ena sidan och det som är på den andra sammanhållet till en helhet. /.../ Ett ögonblick hängde hon i luften.

4. Lily Briscoes syn på konst

Man måste, tänkte hon, medan hon betänksamt doppade penselspetsen, vara öppen för den vardagliga verkligheten, man måste helt enkelt känna att detta är en stol detta är ett bord, och ändå: Det är ett under, det är extas.

Och så är det slutorden i romanen, visst minns man aldrig slutmeningar? Jag kan rabbla säkert femtio öppningsmeningar, men sluten försvinner ut i tomheten. Men i Mot fyren stannar de kvar:

Ja, tänkte hon och lade ner penseln fullkomligt dödstrött, jag har haft min vision.