Marguerite Duras - Emily L.

Under min läsning av Emily L. fick jag en förnimmelse av något som aldrig brukar förekomma i Duras verk: frisk luft. Låt mig förklara, Duras böcker rör sig alla kring samma teman såsom kärlek, skrivande, alkohol och bottenlös ångest. Dessutom har hon ett upprepande, enkelt språk som flera försöker härma men är dömda att misslyckas med, resultatet blir en mycket vacker instängdhet. Men i denna korta bok förflyttas perspektivet från berättaren till den kvinna som kallas Emily L vars tänkta liv diktas upp av berättaren och hennes älskare. Det går en frisk sjöbris genom Duras-universat. Centralt i berättelsen är en dikt som aldrig fick bli färdigskriven och skrivandet är trots allt det övergripande temat i texten. Låt mig återge ett längre stycke om detta när berättaren talar med sin älskare:

Jag sa: Jag ville säga till er att det inte räcket med att skriva bra eller dåligt, att skriva vackra eller mycket vackra texter, att det inte längre räckte för att det skulle bli en bok att läsa i en personlig och inte en allmän iver. Att det inte heller räckte längre med att skriva på det där sättet, som om det var utan någon som helst tanke, enbart styrt av handen, som det var för mycket att skriva enbart med tanken som drivkraft, för att övervaka vad galenskapen har för sig. Det räcker inte med tanken och moralen och inte heller med det vanligaste förekommande i människans liv, hundarna till exempel, det räcker inte och det tas illa emot av kroppen som läser och som vill lära känna historien i grunden och vid varje omläsning blir alltmer ovetande om det han inte redan känner till.

Jag sa också till er att man måste skriva utan att ändra på något, inte nödvändigtvis fort, i rask takt, nej, men i överensstämmelse med sig själv och med den stund man genomlever själv, i den stunden, slunga ut texten, nästan misshandla den, ja, misshandla den, inte ta bort något av dess överflödiga massa, ingenting, lämna den obeskuren tillsammans med resen, inte dämpa vare sig snabbhet eller långsamhet, lämna allt som det är när det just träder i dagen. (s. 102-103)

P.s Av en slump hittade jag min vän Max blogginlägg om boken från 2013, rekommenderas varmt.