Rainer Maria Rilke - Duinoelegierna

Rilkes tio elegier har en känd tillkomsthistoria, den första raden hörde poeten i vinden när han var ute och gick på klipporna vid slottet i Duino, men efter de första fem elegierna var färdiga tog det tio år innan diktverket blev färdigt. Elegierna som publicerades första gången 1923 är en uppgörelse med moderniteten, det är tät text som behöver läsas flera gånger.  Min favoritelegi är den tredje, den erotiska: "du lockade urtiden fram hos den älskande".

För författarturisten måste Rilke vara en av de bästa, det senaste året har jag följt honom till platser som Jonsereds herrgård, nyss nämnda Duino, en kyrka på berget Monte Solaro på Capri, och kyrkan Santa Maria Formosa i Venedig där Rilke såg en minnestavla som gjorde så starkt intryck att den finns med i den första elegin.

Avslutningsvis, på några platser i texten går det att knyta an till ett på denna blogg tidigare behandlat tema, nämligen att falla:

Och vi: som alltid, överallt betraktar,
mot alltings vända, aldrig mot det öppna!
Allt trängs i oss. Vi ordnar det. Det störtar.
Vi ordnar det på nytt och störtar själva (VIII)

 ________________________________________________

Men om de ändlöst döda ville en sinnebild ge oss,
se, då kanske de visade på den nakna
hasselns hängen, eller menade
regnet, som faller över den mörka jorden om våren. –

Och vi, som tänkte oss lyckan
stigande, förnam då en rörelse,
närmande sig bestörtning,
när något lyckligt faller. (X)

2 x Eurydike - Hillarp och Rilke

John Roddam Spencer Stanhope [Public domain], via Wikimedia Commons

Allt jag vet om kärlek är att det räcker med en blick. För Paolo och Francesca är den en bok som gör att blickarna möts och beseglar deras öde. I de tragiska kärlekshistoriernas kanon torde dock Orfeus (tillbaka-)blick på Eurydike vara den främsta. På senare tid har jag stött på två väldigt olika tolkningar av myten. Båda gör Eurydike till ett subjekt, men på olika sätt. Först ut är Eurydike av Rut Hillarp från Spegel under jorden (1982).

Instängd instängd
jag hör hur mitt blod bultar i väggarna
ropar efter en dörr
men här finns inga dörrar inga fönster inget tak
bara väggar väggar
krympande hårdnande

Var finns jag
i vilket rum

Är detta hans hjärta?

Bara ett ögonblick vände han sig om för att se mig.
Bara ett ögonblick var jag verklig.
Mitt liv varade ett ögonblick.
Mellan tomhet och vanmakt.

I den föregående dikten har Orfeus valt att vända sig om: "En glimt av hennes ansikte nu/ är värt mer än närhetens år" /.../ "I tusen sånger ska jag älska henne". En annan variant erbjuder Rainer Maria Rilke. Här är ett utdrag ur "Orfeus. Eurydike. Hermes" från 1904. Guden är Hermes som leder nymfen ut från Hades  (översatt av Ola Nilsson i hans Isidor och Paula från 2015):

Hon däremot gick med guden i hand,
stegen snärjda av de långa svepningsbanden,
osäker, mjukt och utan brådska.
Hon var i sig själv, som bar hon på ett högre hopp,
och tänkte ej på mannen som gick före,
och ej på vägen som ledde upp till livet.
Hon var i sig själv. Och hennes avlidenhet
fyllde henne som en rikedom.
Som en frukt av sötma och dunkel
var även hon uppfylld av sin egen stora död,
som var så ny att hon ingenting begrep.

Hon var flicka i en ny tid
och oberörbar; hennes kön var slutet
som en späd blomma mot kvällen,
hennes händer hade vant sig av
vid kärlekens smekningar, så pass att redan den oändligt lätta
beröringen från guden
kränkte henne som en allt för stor förtrolighet.

Hon var inte längre den blonda kvinna som
man ibland hör en klang av i diktarnas sånger,
inte längre den breda sängens doft och lilla ö
och inte längre den där mannens egendom.

Hon var redan upplöst som ett hårsvall,
hon gav efter som ett fallande regn,
fördelad som en hundrafaldig tillgång.

Hon var redan rot.
Och när helt plötsligt
guden fattade tag i henne och sade
med rösten sprucken utav smärta:
Han har vänt sig om - ,
begrep hon ingenting och sade sakta: Vem?

__________________________

Två starka feministiska läsningar av myten, bara för läsaren att välja beroende på dagens sinnesstämning.

Dagens dikt: Andrew Marvell - To His Coy Mistress

2016 års läsning har kärlek som underliggande tema. Här kommer därför min favorit bland kärlekslyriken. Varför? För att den är så kul med sitt mustiga bildspråk. Skriven någon gång under mitten av 1600-talet och full av liv. Här kan man lyssna på en uppläsning som fångar det röjiga. Erik Blomberg har gjort en fin översättning till svenska.

Andrew Marvell - To His Coy Mistress

Had we but world enough and time,

This coyness, lady, were no crime.

We would sit down, and think which way

To walk, and pass our long love’s day.

Thou by the Indian Ganges’ side

Shouldst rubies find; I by the tide

Of Humber would complain. I would

Love you ten years before the flood,

And you should, if you please, refuse

Till the conversion of the Jews.

My vegetable love should grow

Vaster than empires and more slow;

An hundred years should go to praise

Thine eyes, and on thy forehead gaze;

Two hundred to adore each breast,

But thirty thousand to the rest;

An age at least to every part,

And the last age should show your heart.

For, lady, you deserve this state,

Nor would I love at lower rate.

       But at my back I always hear

Time’s wingèd chariot hurrying near;

And yonder all before us lie

Deserts of vast eternity.

Thy beauty shall no more be found;

Nor, in thy marble vault, shall sound

My echoing song; then worms shall try

That long-preserved virginity,

And your quaint honour turn to dust,

And into ashes all my lust;

The grave’s a fine and private place,

But none, I think, do there embrace.

       Now therefore, while the youthful hue

Sits on thy skin like morning dew,

And while thy willing soul transpires

At every pore with instant fires,

Now let us sport us while we may,

And now, like amorous birds of prey,

Rather at once our time devour

Than languish in his slow-chapped power.

Let us roll all our strength and all

Our sweetness up into one ball,

And tear our pleasures with rough strife

Through the iron gates of life:

Thus, though we cannot make our sun

Stand still, yet we will make him run.

Rader i böcker som jag börjar gråta av bara jag tänker på dem

Det här är skrev jag för fem år sedan, men jag håller fortfarande fast vid allt.


Bubblare: Slutet av Vilhelm Moberg - Sista brevet till Sverige Jag har inte läst den här boken, men P brukar spela upp denna bit ur ljudboken för mig och då lipar jag floder. Karl-Oskar tänker tillbaka på hur han och Kristina träffades.

Bara tanken på att en gång i framtiden vara gammal medan den man älskar är död. Jag orkar inte. Att lägga alla de tankarna i en liten korg som jag bara lyfter locket på den gången om året då P spelar upp det ljudklippet räcker bra.

5. Selma Lagerlöf - Jerusalem del 1
Grät som en stucken gris flera gånger vid läsningen av denna roman, minnet är lite uppblött vid det här laget men när han som äger gården, det här är i början av boken, håller på att dö (dör?) och hallucinerar om sin bästis (?) så fint/sorgligt. Lagerlöfs språk gör att varenda liten detalj kan bli sanslöst gripande.

4. Nelly Sachs - Också av dig
Jag minns inte exakt men det handlar om läderskor och kalven som skorna är gjorda av och så handlar det om förintelsen.

Jag satt med en diktsamling av Sachs och skulle ögna igenom den lite snabbt. Fastnade vid ovan nämnda dikt och bara började frusta av gråt. Så obarmhärtigt sorgligt.

3. Toni Morrisson - Beloved 
När Paul D tänker på kärlek, bl a:

Risky, thought Paul D, very risky. For a used-to-be-slave woman to love anything that much was dangerous, especially if it was her children she had settled on to love. The best thing, he knew, was to love just a little bit, so when they broke its back, or shoved it in a croaker sack, well, maybe you’d have a little love left over for the next one.

*gråter*

Detta är så tungt, en av mina starkaste läsupplevelser någonsin.

2. Sista raderna i James Joyce - Ulysses  
Mollys stream of consciousness. Jag vet inte om det är meningen, men jag har alltid blivit väldigt berörd av de sista raderna:

Yes when I put the rose in my hair like the Andalusian girls used or shall I wear a red yes and how he kissed me under the Moorish wall and I thought well as well him as another and then I asked him with my eyes to ask again yes and then he asked me would I yes to say yes my mountain flower and first I put my arms around him yes and drew him down to me so he could feel my breasts all perfume yes and his heart was going like mad and yes I said yes I will yes.

1. Sista raderna i Marguerite Duras - Älskaren

Och sen sa han det. Han sa att det var som förut, att han älskade henne fortfarande, att han aldrig skulle kunna sluta älska henne, att han skulle älska henne till sin död.

Det var flera år sedan jag läste Älskaren, men den gick ju som följetong i p1 för några veckor sen. Jag jobbade hemifrån och råkade sätta på radion precis i slutet och stod i hallen och tänkte att det var som förut, att jag älskar den här boken och att jag aldrig kommer kunna glömma de här raderna och att jag kommer bära med mig dem för alltid.

Sammanfattningsvis: Alla de här scenerna handlar om kärlek på olika, mer eller mindre olyckliga sätt. En bra, sorglig läsupplevelse funkar såhär: Det öppnas en fallucka under mig med ett stup ner i den eviga stjärnhimlen av ångest, kärlek och tid.

Dante - Den gudomliga komedin

Spridda tankar

• Jag läste Helvetet 2004 inom ramen för Littvet A. Det jag minns från föreläsningarna är framför allt de fyra olika planen som en text utspelar sig på: Det bokstavliga planet, det allegoriska, det moraliska och det anagogiska.

• Relationen mellan Vergilius och Dante är det jag stannar upp vid oftast. Exempel från Helvetet XIX rad 124ff: 

Och sedan tog han mig med båda armar
och lyfte upp mig till sitt bröst, och bar mig
uppför den sluttning där vi förut kommit.

• Dante är så mänsklig: gråter, svimmar, somnar, är blyg och fundersam, blir arg, blir orolig. Olof Lagercrantz skriver att pilgrimen Dante är ett av de första stora människoporträtten. Jag väljer att tro honom i just detta avseendet.

• Jag föredrar Iliaden framför Gamla Testamentet. Med det vill jag säga att jag har svårt att förstå och uppskatta det religiösa i religiös litteratur. Just när det gäller Komedin så är det ärligt talat rätt tråkigt när Dante anländer Paradiset och allt ska läggas ihop. Skildringen av kärleken till Beatrice? Jag läser hellre skildringarna av vänskapskärleken till Dantes alla kompisar som dyker upp genom texten. Detta kan också ha att göra med den religiösa konventionen som Komedin är skriven i och som jag helt enkelt är för dum/för modern för att ta till mig.

• Det medeltida tankesystemet där det finns ett enda sätt att förstå världen, som Gud skapat, men vars rätta tolkning människorna själva måste finna fram till, känner jag igen från vissa fandoms. Till exempel finns det tolkningar av George RR Martins A song of ice and fire-epos där jag ibland undrar om uttolkarna känner till att det är fiktiva litterära verk som det rör sig om, inte verkliga händelser som kan läsas på fyra olika plan och en sanning som kan avtäckas. 

• Min (post-)moderna dumhet gör att jag föredrar den förkristna, fragmentariska litteraturen. Hellre Iliaden än Gamla testamentet. Dock att jag i musik föredrar barocken, olika konsttutryck - olika ideal?

• Dante är en exilförfattare. Sapfo blev också landsförvisad, men det präglar inte de fragment vi har kvar från henne. Vet att det finns mycket forskning om exil- och vittneslitteratur, en genre som förekommer flitigt i nobelprissammanhang, men jag har inte läst något om det. Är det så att litteratur, till skillnad från de andra sköna konsterna, lämpar sig bäst för att skildra exilerfarenheten?

• Det kommer en nyöversättning på Modernista i höst, jag undrar hur den är. Läste samma utgåva 2016 som jag läste 2004, tydligen hade jag en Dido-period då för varje gång hon nämns har jag strukit under det.

• Mitt favoritstycke är såklart detsamma som alla andras och behandlades i föregående inlägg. Men jag vill även hålla fram hela Skärseldensången som mycket fin. Den upplevde jag gick enklast att läsa i sig själv, utan att behöva konsultera slutnoter. 

• Danteläsningen fortsätter med kringlitteratur. Läser Lagercrantz Från helvetet till paradiset just nu, sedan tänkte jag läsa om Auerbachs kapitel i Mimesis.

William Blake - The Inscription over the Gate 1824-7

Bilden av Paolo och Francesca

Jag har läst Den gudomliga komedin, vilket kräver mer än ett blogginlägg för att bearbetas. Första stoppet måste bli sång 5, när Dante möter själarna som drabbats av passion och som för evigt kastas runt i en virvelstorm. Han känner igen Francesca da Rimini och hennes älskare Paolo som mördades av Paolos bror som Francesca var gift med. Följande stycke, om hur de grips av passionen när de läser en bok tillsammans, lär vara ett av de mest kända i litteraturhistorien:

Fler gånger tvang lektyren våra blickar

att mötas, tvang allt blod från våra kinder;

ett enda ställe har oss sen besegrat.

Vi läste om hur eftertrådda läppar

som log, av denne älskare blev kyssta;

och han som aldrig ifrån mig skall skiljas

kysste helt skälvande mig då på munnen.

Boken och han som skrev den blev Galeotto

för oss; sen läste vi ej mer den dagen.

Jag läste Dante första gången som nittonåring i Litteraturvetenskap A, är det under de förutsättningarna ens möjligt att inte bli rörd ända in i själen av detta? Jag är inte ensam, motivet är väl avbildat i bildkonsten, här följer några exempel.

Dante Gabriel Rossetti - Paolo and Francesca da Rimini (1855)
Jag gillar att Vergilius och Dantes handhållande får en central roll och att Dante är märkbart berörd.

Doré har såklart också avbildat Franscesca och Paolo i malströmmen, här är Dante helt avsvimmad.

Blakes version The circle of the lustful från 1826, även här med avsvimmad Dante.

Slutligen Ary Scheffers Francesca da Rimini and Paolo Malatesta appraised by Dante and Virgil från 1855. Här syns den beundrad av bloggförfattaren som ung på plats i Louvren.

Älskar jag Francescas berättelse för att det går en rak linje mellan Dantes samtid och min? Eller beror det på att västerländsk kulturkanon ända sedan Dantes tid återberättat och återgestaltat Francescas öde så att det självklart passar in i min förståelse av den goda konsten? Kan det ha att göra med att det är just litteraturen som blir parets bane, oemotståndligt för en bibliofil? Spelar orsaken någon roll för upplevelsen? 

Att ge efter för passion och kärlek har skildrats av så många, det lyckas sällan. Men som P O Enquist skriver i Nedstörtad ängel:

"Man kan inte förklara kärlek", skrek hon.
Men om man inte försöker, om man inte försökte,
var stode vi då?

 För nästan sjuhundra år sedan lämnade Dante ett av de främsta bidragen till kärlekens kanon.


P.s Det finns ett oräkneligt antal bilder föreställande denna händelse. Men jag vill också påminna om att även Rodins Le Baiser, Kyssen föreställer det älskande paret.

P.s 2 Feministisk fundering. Jag har inte gjort några större efterforskningar, men noterar att inga kvinnor avbildad Paolo och Francesca. Hur kommer det sig? Är hon en manlig fantasi, hoppet om att få en skön vibb med en tjej som ändå har vett att ångra sin otrohet? Usch vad hemskt. Jag hoppas att det finns någon annan förklaring.

Det stora Sapfoinlägget

Under januari och februari 2016 hamnade jag i ett Sapforus. Jag läste, läste om, jämförde översättningar och tyckte mig själv så kunnig att jag inte kunde lyssna klart på In our times avsnitt om Sapfo för jag tyckte det var för biografiskt sensationslystet. Biografi hit och dit, jag vill bara göra två noteringar. För det första, Sapfo var en kvinna. Det är allmänt känt, det är så att säga USP:en. Men för det andra, Sapfo var förmodligen inte vit, får jag läsa i Sapfo har lämnat oss. Har det någon betydelse? Kanske. White-washing från antiken sträcker sig inte enbart till marmorstatyerna.

Det började med den underbara volymen Eros skakar mig, utgiven på Ellerströms med Jesper Svenbros och Lars-Håkan Svenssons översättningar av Sapfo och Alkaios. Därefter kastade jag mig över Sapfo har lämnat oss. Svenbro återger där helt skamlöst sin gymnasieuppsats om Sapfo som är helt underbar. Vem mer hade med rak ryggdag kunnat företa sig något sådant? Volymen innehåller i övrigt flera texter om Sapfo tillkomna under, som undertiteln antyder, sextio år (!). Jag fångas som  av en thriller i Svenbros artikel om  fragment I, den enda fullständiga dikten (ev är även den mest kända Gudars like fullständig, i alla fall enligt Svenbro och jag tror honom. Afrodite brukar beskrivas som sköntronande, dvs sittandes på en rikt utsmyckad tron. Men Svenbro argumenterar för att den korrekta översättningen är konstrikt skrudade, eviga Afrodite. Det går inte att ge artikeln rättvisa, men det måste ses som ett gott tecken att undertecknad, utan kunskap om klassiska språk, sitter fastnaglad och suger i mig all kunskap. I en annan text resonerar han kring hur Sapfo kan beskrivas som försokratiker, eftersom det är i en dikt av henne som uttrycket (jag skippar att skriva ut den grekiska originaltexten): "jag vet detta tillsammans med mig själv" eller "jag delar denna erfarenhet med mig själv", där jaget såklart är i femininum. Svenbro menar att detta sätt att uttrycka sig hos Sapfo: "rentav är emblemet för en reflexion ägnad förhållandet mellan de älskande", utvecklandet av en terminologi för att beskriva omöjligheten för samtalspartnern (den man älskar) att ha tillträde till jaget.

Boken innehåller även texter om de allra senaste diktfragmenten, inklusive de som upphittades 2014. Svenbro gör en biografisk läsning av dessa, vilket Ingela Nilsson anmärker på i sin recension i Respons 2016:1. Hon menar att Sapfos kön, samt att det främst är fragment som når oss idag bidragit till att manliga uttolkare i alla tider läst in sina egna förväntningar i fragmenten. Nilsson betonar att dikterna tillkommit i olika mer eller mindre formella kontexter med körledare, menade för ett officiellt sammanhang. Även om jag instämmer i Nilssons åsikt och är övertygad om att det gjorts många riktigt gubbiga tolkningar av Sapfo så kan jag ändå inte undgå att tänka att den biografiska läsningen är ett resultat av vår tids (senaste trehundra åren?) syn på kvalitet. En genuin känsla, auto-fiktion, värderas högre än att riktigt skickligt konstruera en herdedikt, till exempel. Är det då så konstigt att dagens Sapfotolkare läser in det? Självklart skulle Sapfo inte överlevt till våra dagar om det inte var möjligt att läsa in sig själv i fragmenten, istället för att bara beundra ett vackert hantverk?

Slutligen, när jag läste litteraturvetenskap på Göteborgs universitet 2004 så använde vi oss av Magnus William Olssons och Vasilis Papageorgious översättning. De har ristats in så djupt i min hjärna att det är svårt att läsa Svenbros översättningar utan att jämföra dem. Det är helt orelevant huruvida en översättning är bättre eller sämre i det här läget. Jag tycker att ju fler översättningar det finns, desto rikare blir både Sapfos diktning och det svenska språket. I vilket fall, här kommer några fragment så läsaren kan göra sin egen bedömning.

Fragment 31

Plötsligt framstår han som en gudars like -
just som han ska sätta sig mitt emot dig,
alldeles intill, och jag ser dig viska
             ömt och förälskat (Svenbro)

En gudars like tycks mig den mannen
vara som sitter framför dig och nära
intill kan höra din ljuva röst och ditt
         underbara skratt (William Olsson & Papageorgious)

Fragment 147
Någon, säger jag, kommer att minnas oss framdeles. (Svensson)

Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtiden (William Olsson & Papageorgious)

[Undertecknads anmärkning: jag ryser.]

Fragment 130
Eros som löser lemmar skakar mig än en gång,
bitter ljuvliga, oregerliga djur (William Olsson & Papageorgious)

Eros skakar mig motståndslöst än en gång -
ljuvligt stingande, obetvinliga djur! (Svenbro)

Så, vad är det med Sapfo? De antika fragmenten och den post-moderna litteraturen jag föredrar passar alldeles utmärkt tillsammans. Helt utan författarens intentioner öppnar fragmenten upp en reva i tiden och gör att livet känns meningsfullt. Hur kan litteratur vara bättre?


Referenser
Jesper Svenbro (2015) - Sapfo har lämnat oss: Sapfostudier från sex årtionden
Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson (2013)- Sapfo och Alkaiso - Eros skakar mig
Magnus William Olsson och Vasilis Papageorgiou (1999) - Sapfo - dikter och fragment

Böcker lästa 2015

Här är den sammanlagda listan över alla böcker jag läst ut 2015 (undantaget jobböcker)

1. Brian Michael Bendis - Avengers vs. X-men
2. Jacques Tardi - Skyttegravskriget
3. Homeros - Iliaden
4. Stephen King - Revival
5. Alan Moore och Eddie Campbell - From hell (fjärde omläsningen)
6. Sverker Sörlin - Kroppens geni
7. Marilyn French - My summer with George (bokcirkeln)
8. Louise Zeuthen - Kruka, en biografi om Suzanne Brögger
9. Ms. Marvel vol. 1
10. Hanna Gustavsson - Iggy 4-ever
11. Gillen & McKelvie The Wicked + The Divine vol. 1 & 2
12. George R R Martin - A world of ice and fire
13. Homeros - Odyssén
14. Brian K Vaughan - Runaways vol. 1, 2 och 3
15. Amy Poehler - Yes please
16. Sommaren med Proust
17. Elise Karlsson - Linjen
18. Aase Berg - Hackers
19. Athena Farrokzhad - Vitsvit
20. Franquin - Spirou (samlingsalbum)
21. Tome & Janry - Spirou (samlingsalbum)
22. Art Spiegelman - Maus (femte omläsningen)
23. Richard Ford - Kanada
24. Ales Kot - Zero vol. 1
25. Inger Christensen - Fjärilsdalen (bokcirkel)
26. Yvonne Hirdman - Medan jag var ung
27. Andrew Michael Hurley - The loney
28. Kate Beaton - Step aside, pops
29. Scott Snyder - Wytches
30. Marlene Haushofer - Väggen (bokcirkel)
31. Maud Webster - Döden i Rom
32. Maxim Grigoriev - Städer
33. Vergilius - Aeneiden
34. Neil Gaiman - Sandman: The overture

34 böcker, har inte läst så lite skönlitteratur sen jag var doktorand. I perioder har jag inte läst alls i år, orsaken stavas tråkigt nog stress, men jag tror även att min prenumeration på London Review of Books bidrar till att min lästid minskar. Vad som inte syns i listan är alla de halvlästa böcker som dräller över hela lägenheten. Med hjälp av den här bokbloggen ser jag mycket fram emot läsåret 2016!

Inger Christensen - fjärilsdalen: ett requiem

Läst till bokcirkeln.

Mina förväntningar vad väldigt stora, och de infriades. Sonettkransen lyckas, trots den strikta formen, med att öppna dörren till en annan värld. Mina favoriter är sonett nr I

"Är dessa vingars flimmer blott en dimma,
av ljuspartiklar i en bildvision?
Är det min barndoms drömda sommartimma
som klyvs i blixtars tidsförskjutna zon?

VII "så talrika som bara två kan vara" och självklart den avslutande mästarsonetten XV som citeras i sin helhet i den här texten om Christensen.

Gillar också glidningen från XIII och XV där jag och döden byter plats på fjärilsvingen:

"Jag hör nog att du kallar mig för Ingen,
men det är jag, som svept i kejsarkåpa
betraktar dig från sommarfjärilsvingen."

och

"Mitt öra svarar med sin döva ringning:
Det är den döden, som med egen blick
betraktar dig från sommarfjärilsvingen."

Att texten har undertiteln ett requiem gör att min läsning blir en annan, mer inställd på att lyssna efter döden. Tröstande blir sista strofen i sonett X:

"om det kan få min skräck att sluta blöda

att kalla alla fjärilar för själar

och sommarsyner av försvunna döda."

Utgåvan är briljant, med både den danska och den svenska texten sida vid sida. Uppskattar särskilt översättaren Sven Christer Swans lakoniska konstaterande i efterordet att: "Om man överhuvud ska försöka översätta ett verk som Sommerfugledalen är säkert något som kan diskuteras. I princip bör vi klara av de skandinaviska grannländernas skönlitteratur, om den inte är alltför finskurgisk." Jag håller med! Skriver citaten på svenska istället för danska av den enkla anledningen att det är för omständigt att skriva danska ä och ö på min dator.