Inger Christensen - fjärilsdalen: ett requiem

Läst till bokcirkeln.

Mina förväntningar vad väldigt stora, och de infriades. Sonettkransen lyckas, trots den strikta formen, med att öppna dörren till en annan värld. Mina favoriter är sonett nr I

"Är dessa vingars flimmer blott en dimma,
av ljuspartiklar i en bildvision?
Är det min barndoms drömda sommartimma
som klyvs i blixtars tidsförskjutna zon?

VII "så talrika som bara två kan vara" och självklart den avslutande mästarsonetten XV som citeras i sin helhet i den här texten om Christensen.

Gillar också glidningen från XIII och XV där jag och döden byter plats på fjärilsvingen:

"Jag hör nog att du kallar mig för Ingen,
men det är jag, som svept i kejsarkåpa
betraktar dig från sommarfjärilsvingen."

och

"Mitt öra svarar med sin döva ringning:
Det är den döden, som med egen blick
betraktar dig från sommarfjärilsvingen."

Att texten har undertiteln ett requiem gör att min läsning blir en annan, mer inställd på att lyssna efter döden. Tröstande blir sista strofen i sonett X:

"om det kan få min skräck att sluta blöda

att kalla alla fjärilar för själar

och sommarsyner av försvunna döda."

Utgåvan är briljant, med både den danska och den svenska texten sida vid sida. Uppskattar särskilt översättaren Sven Christer Swans lakoniska konstaterande i efterordet att: "Om man överhuvud ska försöka översätta ett verk som Sommerfugledalen är säkert något som kan diskuteras. I princip bör vi klara av de skandinaviska grannländernas skönlitteratur, om den inte är alltför finskurgisk." Jag håller med! Skriver citaten på svenska istället för danska av den enkla anledningen att det är för omständigt att skriva danska ä och ö på min dator.