Understreckare om Gunnel Vallquist

Somliga texter kan ställa dörrarna till de dolda rummen inom oss på vid gavel, ett främmande språk kan skapa en rak passage till vårt innersta. Men djupast når alltid bara barndomens språk. Det får översättningsarbetet att likna minnets komplicerade processer, översättaren ett slags minneskonstnär.

Riktigt fin understreckare om Gunnel Vallquists Proustöversättning.

Anaïs Nin - Henry and June

"Come close to me, come closer. I promise you it will be beautiful."

Det är Henry Millers ord till Anaïs Nin i den ocensurerade versionen av hennes dagbok, som fokuserar på författarens kärleksrelation till Henry och hans fru June. Men citatet tjänar även som beskrivning av boken. Dagbokslitteratur är en av undertecknads favoritgenrer, framför allt när den skrivs av kvinnor som upptäcker sin sexualitet. Anaïs Nins språk är så underbart livsälskande, analytiskt, klarsynt och drömmande på samma gång. Det är starka indiepopvibbar:

The truth is that this is the only way I can live: in two directions. I need two lives. I am two beings. (s. 60)

(Det citatet låter som om det var från en Belle and Sebastian-låt). Och JVVF-känsla:

Curse his love. He can fuck me as no one else can, but I want more than that. I'm going to hell, to hell, to hell. Wild, wild, wild. (s. 179)

Detta är min första bok av Nin och den uppfyller alla mina förväntningar med råge. En sak jag tänker på under läsningen är den vikt hon lägger vid att beskriva hur det är att fixa sig, göra sig fin, ha vackra kläder och saker:

I might be down in the dumps a hundred times, but each time I would clamber out again to good coffee on a lacquered tray beside an open fire. Each time I would clamber out to silk stockings and perfume. Luxury is not a necessity to me, but beautiful and good things are. (s. 38)

I feel restless, spirited, adventurous. To be absolutely truthful, I hope secretly to meet someone else, to go on living as I am living, sensually. I have erotic imaginings. I do not want solitude, introspection, work. I want pleasure

These days I occupy myself with frivolities. I serve the goddess of beauty, hoping she may grant me gifts. I work for a dazzling skin, vibrant hair, good health. (s. 204)

Kanske, jag säger kanske, är det bara en kvinna som kan skriva så? Samtidigt som det finns något kokett och underbart ytligt i texten så finns det även en grundmurad självsäkerhet och klarhet i beskrivningen av Nins relationer till andra:

Henry, you love your little whores because you are superior to them. You really have refused to meet a woman on your own level. You were surprised how much I could love without judging, adoring yous as no whore ever adored. Well, then, are you no happier to be adored by me, and doesn't it make you infinitely superior? Do all men shrink before the more difficult love? (s. 183)

Människorna i berättelsen saknar grundläggande kunskaper om sex och samlevnad. Under dagbokens gång framgår det att hon tror att kvinnan lättare blir med barn om hon får orgasm. Det är svindlande att texten är skriven på 30-talet. Alla läser och pratar om På spaning efter den tid som flytt, vars sista del kom ut 1927 bara några år tidigare och särskilt relationen till Albertine diskuteras.

Perhaps, like Proust, I am incapable of movement. I choose a point in space and revolve around it, as I revolved for two years around John. (232)

 Ytterligare en iakttagelse är att Nin har så få teoretiska och praktiska ramar för sitt (feministiska?) uppvaknande. Ingen Suzanne Brögger, Erica Jong, Ebba W-B, Nina Björk eller Fittstim. Hon har bara Nin och jag förstår att Nins texter varit väldigt betydelsefulla för många under årens lopp. Jag kommer också att tänka på en kvinnlig, om än fiktiv, föregångare vars ledmotiv får avsluta blogginlägget: "Ud vil jeg, ud, o saa langt langt langt."

Marguerite Duras - Emily L.

Under min läsning av Emily L. fick jag en förnimmelse av något som aldrig brukar förekomma i Duras verk: frisk luft. Låt mig förklara, Duras böcker rör sig alla kring samma teman såsom kärlek, skrivande, alkohol och bottenlös ångest. Dessutom har hon ett upprepande, enkelt språk som flera försöker härma men är dömda att misslyckas med, resultatet blir en mycket vacker instängdhet. Men i denna korta bok förflyttas perspektivet från berättaren till den kvinna som kallas Emily L vars tänkta liv diktas upp av berättaren och hennes älskare. Det går en frisk sjöbris genom Duras-universat. Centralt i berättelsen är en dikt som aldrig fick bli färdigskriven och skrivandet är trots allt det övergripande temat i texten. Låt mig återge ett längre stycke om detta när berättaren talar med sin älskare:

Jag sa: Jag ville säga till er att det inte räcket med att skriva bra eller dåligt, att skriva vackra eller mycket vackra texter, att det inte längre räckte för att det skulle bli en bok att läsa i en personlig och inte en allmän iver. Att det inte heller räckte längre med att skriva på det där sättet, som om det var utan någon som helst tanke, enbart styrt av handen, som det var för mycket att skriva enbart med tanken som drivkraft, för att övervaka vad galenskapen har för sig. Det räcker inte med tanken och moralen och inte heller med det vanligaste förekommande i människans liv, hundarna till exempel, det räcker inte och det tas illa emot av kroppen som läser och som vill lära känna historien i grunden och vid varje omläsning blir alltmer ovetande om det han inte redan känner till.

Jag sa också till er att man måste skriva utan att ändra på något, inte nödvändigtvis fort, i rask takt, nej, men i överensstämmelse med sig själv och med den stund man genomlever själv, i den stunden, slunga ut texten, nästan misshandla den, ja, misshandla den, inte ta bort något av dess överflödiga massa, ingenting, lämna den obeskuren tillsammans med resen, inte dämpa vare sig snabbhet eller långsamhet, lämna allt som det är när det just träder i dagen. (s. 102-103)

P.s Av en slump hittade jag min vän Max blogginlägg om boken från 2013, rekommenderas varmt.

En epifani

Och plötsligt hör jag i mitt minne tydligt som en uppenbarelse från en mäktigare verklighet än människornas värld hur fickuret, som ligger bredvid handen på bordet, tickar klart och tätt.
  En uppenbarelse - detta minne är betydelefullare och mer brinnande än något av det som eljest hände!
  Det är det enda jag kan minnas - det fyller mig. Och det är underbart, det är underbart!

- Lars Gyllensten 1996, Lotus i Hades, s. 31.

Proustpassager del 21 - Flygplanet

Jag blev lika upprörd som en grek som för första gången mötte en halvgud. Jag grät också -  ty jag var på väg att gråta, sedan jag insett att ljudet kom ovanifrån – vid tanken på att jag för första gången här skådade var ett aeroplan.

Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 4, Sodom och Gomorra. Stockholm: Bonnier. s. 482.

Läs första inlägget här.

Proustpassager del 20

Berättaren om att vakna upp, när man varit nere i källaren.

Men uppassaren är redan här; han vågar inte fråga honom vad klockan är, ty han vet inte om han sovit, eller hur många timmar (han undrar om det inte är flera dagar, så utmattad är hans kropp och så utvilad hans hjärna, och hjärtat är fyllt av vemod liksom efter en resa som gått till alltför fjärran länder för att inte ha varat länge).

Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 4, Sodom och Gomorra. Stockholm: Bonnier. s. 430

Läs första inlägget här.

Proustpassager del 19

Om att träffa tjejer man bara brevväxlat med.

Man stämmer möte, och där man efter beskrivning eller egna minnesbilder trodde sig möta féen Vivianne finner man Mästerkatten i stövlar.

Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 4, Sodom och Gomorra. Stockholm: Bonnier. s. 272

Läs första inlägget här.

Proustpassager del 18

Berättaren minns när han varit elak mot sin mormor.

ty eftersom de döda lever kvar endast inom oss, är det oss själva vi obönhörligt misshandlar när vi envisas att erinra oss de slag vi riktat mot dem. /…/ Jag förstod att det endast var smärtan som kunde få mig att riktigt minnas henne, och önskade att de spikar som naglade fast hennes minne i mig kunnat slås in ännu hårdare och djupare. /…/ ty inte nog med att jag ville lida; jag ville också respektera det äkta i mitt lidande sådant jag erfarit det när jag första gången plötsligt och ofrivilligt upplevat det, /…/

Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 4, Sodom och Gomorra. Stockholm: Bonnier. s. 184-185

Läs första inlägget här.

Horace Engdahls tal om Bob Dylan

Kan läsas i sin helhet här.

Jag har aldrig lyssnat på Bob Dylan, utöver hitsen, men en formulering som denna gör en onekligen positivt inställd:

Chamfort gjorde iakttagelsen att när en mästare som La Fontaine framträder, spelar genrernas hierarki, uppfattningen om vad som är stort och smått, högt och lågt i litteraturen, ingen roll. ”Vad betyder det av vilken ordning verken är, när deras skönhet är av första ordningen?” skriver han. Det är det enkla svaret på frågan om hur Bob Dylan kommer in i litteraturen: genom att skönheten hos hans sånger är av första ordningen.

Och säga vad man vill om prisutnämningen och den efterföljande diskussionen men jag tycker att detta var en stark avslutning:

Om folk i den litterära världen knorrar, får man påminna dem om att gudarna inte skriver, de dansar och de sjunger.

Andrzej Tichý - Eländet (2016)

Tichýs roman är är ett flöde som inte tar slut förrän man kastas ut från fiktionen, yrvaken och desorienterad. Vad är det som gör att detta är så bra? En cellist möter en hemlös, sedan fortsätter berättelsen via en väv av röster till les misérables i Malmö och andra hamnstäder i Europa. Berättarrösten drabbas av ett behov att tala: "/.../ jag har munnen full av blod, jag har munnen full av jord, jag har munnen full av namn, jag har munnen full av dig, jag har munnen full av dina öron och din mun /.../" (s. 51). Jag tänker på Ferrantes väninnesvit som i början utspelar sig i fruktansvärd misär, men med filtren att det är längesen och i Italien som gör att det hela blir något mer hanterbart. I första boken representerar kulturen och bildningen vägen ut, i alla fall för huvudpersonen, men det obarmhärtiga i Eländet är att det inte finns någon väg ut: "jag har också bläddrat i de där böckerna, jag har suttit på biblioteket, jag är inte dum i huvudet" (s. 99).

I boken finns även en metaberättelse om konstnärer (inklusive journalister och författare) som vill åt det autentiskt fattiga:

Jag vet, sa Soot, jag vet precis, såna är deras konstnärer, det sa alltid Soot, jag har träffat tillräckligt många för att veta, sa han, de lever av andra, de söker upp oss, fattiga missfoster och avvikare och spektakulära freaks, själsliga krymplingar och hela denna obestämda, brokiga, kringstrykande massa som de ger en bit bröd eller en handfull mynt och ställer framför sin lins, sa Soot, sitt staffli, sin skrivmaskin, sitt mikrofonbås, de förföljer de hemlösa, tiggarna, fyllona, knarkarna, de kriminella, de kan utan att blinka flå en levande varelse för att deras stilleben skriker efter en klick karminrött, de har inga problem med att be självmördaren att slänga sig framför tåget femtio meter längre fram, så att de får med nöjesfältet i bakgrunden, tro mig, såna är de, jag har själv sett allt det här många gånger, tro mig, bror, jag har sett hur de rycker i folks ärmar och tigger och ber om att få höra och se och känna på den senaste heta historien, en mustig berättelse, en personlig, privat, ärlig och naken, men enkelt och rakt berättad, misärskildring, och i gengäld får berättaren stryka en hand mot det mjuka i deras tyger, lukta lite på mimosa och hyacint och liljekonvalj som de har stående i redaktionsrummen, /.../ (s. 158-159)

Jag kan citera nästan varje sida, allt är lika mäktigt. Tidigare i bloggen har jag skrivit om hur det är svårt att komma ihåg sistameningar eller slut på böcker. Detta gäller dock inte Eländet som har det starkaste slut jag läst sedan Proust.

2 x Eurydike - Hillarp och Rilke

John Roddam Spencer Stanhope [Public domain], via Wikimedia Commons

Allt jag vet om kärlek är att det räcker med en blick. För Paolo och Francesca är den en bok som gör att blickarna möts och beseglar deras öde. I de tragiska kärlekshistoriernas kanon torde dock Orfeus (tillbaka-)blick på Eurydike vara den främsta. På senare tid har jag stött på två väldigt olika tolkningar av myten. Båda gör Eurydike till ett subjekt, men på olika sätt. Först ut är Eurydike av Rut Hillarp från Spegel under jorden (1982).

Instängd instängd
jag hör hur mitt blod bultar i väggarna
ropar efter en dörr
men här finns inga dörrar inga fönster inget tak
bara väggar väggar
krympande hårdnande

Var finns jag
i vilket rum

Är detta hans hjärta?

Bara ett ögonblick vände han sig om för att se mig.
Bara ett ögonblick var jag verklig.
Mitt liv varade ett ögonblick.
Mellan tomhet och vanmakt.

I den föregående dikten har Orfeus valt att vända sig om: "En glimt av hennes ansikte nu/ är värt mer än närhetens år" /.../ "I tusen sånger ska jag älska henne". En annan variant erbjuder Rainer Maria Rilke. Här är ett utdrag ur "Orfeus. Eurydike. Hermes" från 1904. Guden är Hermes som leder nymfen ut från Hades  (översatt av Ola Nilsson i hans Isidor och Paula från 2015):

Hon däremot gick med guden i hand,
stegen snärjda av de långa svepningsbanden,
osäker, mjukt och utan brådska.
Hon var i sig själv, som bar hon på ett högre hopp,
och tänkte ej på mannen som gick före,
och ej på vägen som ledde upp till livet.
Hon var i sig själv. Och hennes avlidenhet
fyllde henne som en rikedom.
Som en frukt av sötma och dunkel
var även hon uppfylld av sin egen stora död,
som var så ny att hon ingenting begrep.

Hon var flicka i en ny tid
och oberörbar; hennes kön var slutet
som en späd blomma mot kvällen,
hennes händer hade vant sig av
vid kärlekens smekningar, så pass att redan den oändligt lätta
beröringen från guden
kränkte henne som en allt för stor förtrolighet.

Hon var inte längre den blonda kvinna som
man ibland hör en klang av i diktarnas sånger,
inte längre den breda sängens doft och lilla ö
och inte längre den där mannens egendom.

Hon var redan upplöst som ett hårsvall,
hon gav efter som ett fallande regn,
fördelad som en hundrafaldig tillgång.

Hon var redan rot.
Och när helt plötsligt
guden fattade tag i henne och sade
med rösten sprucken utav smärta:
Han har vänt sig om - ,
begrep hon ingenting och sade sakta: Vem?

__________________________

Två starka feministiska läsningar av myten, bara för läsaren att välja beroende på dagens sinnesstämning.

That summer feeling

Han vill, men han vet inte vad. Så han skriker, för att säga att han inte vet vad han vill. Och han skriker också för att få veta, för att det i strömmen av ord ur honom själv ska komma ett meddelande om vad han vill. Han lyckas inte skilja det enskilda i det som han vill denna sommar från helheten av det som han alltid har velat.

Ur Marguerite Duras Horan på den normandiska kusten (2015, ellerströms)

Rader i böcker som jag börjar gråta av bara jag tänker på dem

Det här är skrev jag för fem år sedan, men jag håller fortfarande fast vid allt.


Bubblare: Slutet av Vilhelm Moberg - Sista brevet till Sverige Jag har inte läst den här boken, men P brukar spela upp denna bit ur ljudboken för mig och då lipar jag floder. Karl-Oskar tänker tillbaka på hur han och Kristina träffades.

Bara tanken på att en gång i framtiden vara gammal medan den man älskar är död. Jag orkar inte. Att lägga alla de tankarna i en liten korg som jag bara lyfter locket på den gången om året då P spelar upp det ljudklippet räcker bra.

5. Selma Lagerlöf - Jerusalem del 1
Grät som en stucken gris flera gånger vid läsningen av denna roman, minnet är lite uppblött vid det här laget men när han som äger gården, det här är i början av boken, håller på att dö (dör?) och hallucinerar om sin bästis (?) så fint/sorgligt. Lagerlöfs språk gör att varenda liten detalj kan bli sanslöst gripande.

4. Nelly Sachs - Också av dig
Jag minns inte exakt men det handlar om läderskor och kalven som skorna är gjorda av och så handlar det om förintelsen.

Jag satt med en diktsamling av Sachs och skulle ögna igenom den lite snabbt. Fastnade vid ovan nämnda dikt och bara började frusta av gråt. Så obarmhärtigt sorgligt.

3. Toni Morrisson - Beloved 
När Paul D tänker på kärlek, bl a:

Risky, thought Paul D, very risky. For a used-to-be-slave woman to love anything that much was dangerous, especially if it was her children she had settled on to love. The best thing, he knew, was to love just a little bit, so when they broke its back, or shoved it in a croaker sack, well, maybe you’d have a little love left over for the next one.

*gråter*

Detta är så tungt, en av mina starkaste läsupplevelser någonsin.

2. Sista raderna i James Joyce - Ulysses  
Mollys stream of consciousness. Jag vet inte om det är meningen, men jag har alltid blivit väldigt berörd av de sista raderna:

Yes when I put the rose in my hair like the Andalusian girls used or shall I wear a red yes and how he kissed me under the Moorish wall and I thought well as well him as another and then I asked him with my eyes to ask again yes and then he asked me would I yes to say yes my mountain flower and first I put my arms around him yes and drew him down to me so he could feel my breasts all perfume yes and his heart was going like mad and yes I said yes I will yes.

1. Sista raderna i Marguerite Duras - Älskaren

Och sen sa han det. Han sa att det var som förut, att han älskade henne fortfarande, att han aldrig skulle kunna sluta älska henne, att han skulle älska henne till sin död.

Det var flera år sedan jag läste Älskaren, men den gick ju som följetong i p1 för några veckor sen. Jag jobbade hemifrån och råkade sätta på radion precis i slutet och stod i hallen och tänkte att det var som förut, att jag älskar den här boken och att jag aldrig kommer kunna glömma de här raderna och att jag kommer bära med mig dem för alltid.

Sammanfattningsvis: Alla de här scenerna handlar om kärlek på olika, mer eller mindre olyckliga sätt. En bra, sorglig läsupplevelse funkar såhär: Det öppnas en fallucka under mig med ett stup ner i den eviga stjärnhimlen av ångest, kärlek och tid.

Dante - Den gudomliga komedin

Spridda tankar

• Jag läste Helvetet 2004 inom ramen för Littvet A. Det jag minns från föreläsningarna är framför allt de fyra olika planen som en text utspelar sig på: Det bokstavliga planet, det allegoriska, det moraliska och det anagogiska.

• Relationen mellan Vergilius och Dante är det jag stannar upp vid oftast. Exempel från Helvetet XIX rad 124ff: 

Och sedan tog han mig med båda armar
och lyfte upp mig till sitt bröst, och bar mig
uppför den sluttning där vi förut kommit.

• Dante är så mänsklig: gråter, svimmar, somnar, är blyg och fundersam, blir arg, blir orolig. Olof Lagercrantz skriver att pilgrimen Dante är ett av de första stora människoporträtten. Jag väljer att tro honom i just detta avseendet.

• Jag föredrar Iliaden framför Gamla Testamentet. Med det vill jag säga att jag har svårt att förstå och uppskatta det religiösa i religiös litteratur. Just när det gäller Komedin så är det ärligt talat rätt tråkigt när Dante anländer Paradiset och allt ska läggas ihop. Skildringen av kärleken till Beatrice? Jag läser hellre skildringarna av vänskapskärleken till Dantes alla kompisar som dyker upp genom texten. Detta kan också ha att göra med den religiösa konventionen som Komedin är skriven i och som jag helt enkelt är för dum/för modern för att ta till mig.

• Det medeltida tankesystemet där det finns ett enda sätt att förstå världen, som Gud skapat, men vars rätta tolkning människorna själva måste finna fram till, känner jag igen från vissa fandoms. Till exempel finns det tolkningar av George RR Martins A song of ice and fire-epos där jag ibland undrar om uttolkarna känner till att det är fiktiva litterära verk som det rör sig om, inte verkliga händelser som kan läsas på fyra olika plan och en sanning som kan avtäckas. 

• Min (post-)moderna dumhet gör att jag föredrar den förkristna, fragmentariska litteraturen. Hellre Iliaden än Gamla testamentet. Dock att jag i musik föredrar barocken, olika konsttutryck - olika ideal?

• Dante är en exilförfattare. Sapfo blev också landsförvisad, men det präglar inte de fragment vi har kvar från henne. Vet att det finns mycket forskning om exil- och vittneslitteratur, en genre som förekommer flitigt i nobelprissammanhang, men jag har inte läst något om det. Är det så att litteratur, till skillnad från de andra sköna konsterna, lämpar sig bäst för att skildra exilerfarenheten?

• Det kommer en nyöversättning på Modernista i höst, jag undrar hur den är. Läste samma utgåva 2016 som jag läste 2004, tydligen hade jag en Dido-period då för varje gång hon nämns har jag strukit under det.

• Mitt favoritstycke är såklart detsamma som alla andras och behandlades i föregående inlägg. Men jag vill även hålla fram hela Skärseldensången som mycket fin. Den upplevde jag gick enklast att läsa i sig själv, utan att behöva konsultera slutnoter. 

• Danteläsningen fortsätter med kringlitteratur. Läser Lagercrantz Från helvetet till paradiset just nu, sedan tänkte jag läsa om Auerbachs kapitel i Mimesis.

William Blake - The Inscription over the Gate 1824-7

Utdrag ur Oroa dig inte av Marlen Haushofer

Oroa dig inte. Du har sett för mycket och för lite, som alla människor före dig. Du har gråtit för mycket, kanske också för lite, som alla människor före dig. Kanske har du älskat och hatat för mycket - men bara några få år, tjugo eller så. Och vad är väl tjugo år? Efter det var en del av dig död, precis som hos alla människor som inte kan älska eller hata längre. Du har fått utstå mycket smärta - motvilligt - som alla människor för dig. Din kropp var tidigt till besvär, du har aldrig älskat den. Det var besvärligt för dig, men kanske också bra, eftersom själen inte behöver en oälskad kropp. Och vad är själen? Förmodligen har du aldrig ens haft någon, utan bara förstånd, och det hade ingen tanke tanke på känslor. Eller fanns det ibland något annat? För ett ögonblick? När du ser blåklockor och kattögon och en människas omtanke för en annan, eller vissa stenar, träd och statyer; svalorna över den stora staden Rom.

Översättning av Rebecca Lindskog, i efterordet till Väggen utgiven av Bokförlaget Thorén och Lindskog 2014.

Ur Henry Purcells opera Dido and Aeneas (1689)

AENEAS
     In spite of Jove's command, I'll stay.
     Offend the Gods, and Love obey. 

     DIDO
     No, faithless man, thy course pursue;
     I'm now resolv'd as well as you.
     No repentance shall reclaim
     The injur'd Dido's slighted flame.
     For 'tis enough, whate'er you now decree,
     That you had once a thought of leaving me.
     
     AENEAS
     Let Jove say what he will: I'll stay!
     
     DIDO
     Away, away! No, no, away!
     
     AENEAS
     No, no, I'll stay, and Love obey!
     
     DIDO
     To Death I'll fly
     If longer you delay;
     Away, away!.....
     [Exit Aeneas]
     But Death, alas! I cannot shun;
     Death must come when he is gone.
     

 Offend the Gods, and Love obey. Mäktigare än så blir det sällan.