Tichýs roman är är ett flöde som inte tar slut förrän man kastas ut från fiktionen, yrvaken och desorienterad. Vad är det som gör att detta är så bra? En cellist möter en hemlös, sedan fortsätter berättelsen via en väv av röster till les misérables i Malmö och andra hamnstäder i Europa. Berättarrösten drabbas av ett behov att tala: "/.../ jag har munnen full av blod, jag har munnen full av jord, jag har munnen full av namn, jag har munnen full av dig, jag har munnen full av dina öron och din mun /.../" (s. 51). Jag tänker på Ferrantes väninnesvit som i början utspelar sig i fruktansvärd misär, men med filtren att det är längesen och i Italien som gör att det hela blir något mer hanterbart. I första boken representerar kulturen och bildningen vägen ut, i alla fall för huvudpersonen, men det obarmhärtiga i Eländet är att det inte finns någon väg ut: "jag har också bläddrat i de där böckerna, jag har suttit på biblioteket, jag är inte dum i huvudet" (s. 99).
I boken finns även en metaberättelse om konstnärer (inklusive journalister och författare) som vill åt det autentiskt fattiga:
Jag vet, sa Soot, jag vet precis, såna är deras konstnärer, det sa alltid Soot, jag har träffat tillräckligt många för att veta, sa han, de lever av andra, de söker upp oss, fattiga missfoster och avvikare och spektakulära freaks, själsliga krymplingar och hela denna obestämda, brokiga, kringstrykande massa som de ger en bit bröd eller en handfull mynt och ställer framför sin lins, sa Soot, sitt staffli, sin skrivmaskin, sitt mikrofonbås, de förföljer de hemlösa, tiggarna, fyllona, knarkarna, de kriminella, de kan utan att blinka flå en levande varelse för att deras stilleben skriker efter en klick karminrött, de har inga problem med att be självmördaren att slänga sig framför tåget femtio meter längre fram, så att de får med nöjesfältet i bakgrunden, tro mig, såna är de, jag har själv sett allt det här många gånger, tro mig, bror, jag har sett hur de rycker i folks ärmar och tigger och ber om att få höra och se och känna på den senaste heta historien, en mustig berättelse, en personlig, privat, ärlig och naken, men enkelt och rakt berättad, misärskildring, och i gengäld får berättaren stryka en hand mot det mjuka i deras tyger, lukta lite på mimosa och hyacint och liljekonvalj som de har stående i redaktionsrummen, /.../ (s. 158-159)Jag kan citera nästan varje sida, allt är lika mäktigt. Tidigare i bloggen har jag skrivit om hur det är svårt att komma ihåg sistameningar eller slut på böcker. Detta gäller dock inte Eländet som har det starkaste slut jag läst sedan Proust.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar