Johanssons essä handlar, enkelt uttryckt, om vad som händer när man (han?) säger "jag älskar dig". Han tar avstamp i sitt eget liv för att på mindre än 200 sidor diskutera kärlek och frasen med de tre små orden utifrån både fiktion och forskning. Lodet i texten är kärleksförklaringen till de egna barnen:
Det är en av få saker jag är förvissad om: att uttryck och känsla i det fallet sammanfaller. Och att den känslan inte kommer att ta slut förrän jag dör. Kanske är den det enda beständiga i mitt liv. (s. 9)
Men där
Barthes verkligen sätter ord på vad det innebär att vara tokkär så tycker jag att Johansson håller för stor distans till kärleken. Däremot är essän en utmärkt introduktion till forskning och litteratur om kärlek. Slutligen landar författaren i ett vackert omfamnande av både kärleken och frasen som kännetecknar den:
Om jag skapas som subjekt genom kärlekens serie, så avskapas jag därmed på samma gång. Kärleksförklaringen innebär att jag ger upp mig själv, låter mig vändas ut och in, med följd att gränsen mellan subjekt och objekt upplöses. Det älskar. Om det finns ett subjekt i denna händelse så kan det inte längre förstås bara i den moderna meningen som den som konstituerar sig själv genom sitt eget handlande. Att vara ett älskande subjekt innebär snarare att vara ett subjekt i förmodern bemärkelse: ämne för en verkande kraft, subjekt under något överordnat. /.../ Ja, faktum är att kärleken förutsätter individens förstörelse. Kärleken är liv befriat från fångenskapen under det vi håller för verkligt. (s. 185-186)
Läst tillsammans med Barthes: "inte ömsesidigt men gemensamt; den andre håller min hand, lär mig något, förändrar mig, samtidigt som jag gör detsamma med honom", och
Cixous: "Vi ska aldrig vara varandras brist" framträder en vacker och förtröstansfull bild av kärlek. Idealiserad, javisst. Men för att tala med
P O om vi inte försökte förklara kärlek, vilka vore vi då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar