Att falla

Ett av popmusikens vackraste teman är fallet. Men vi tar det på engelska för där rymmer the fall både att fall in (and out of) love och att bara falla mot avgrunden. Det första fallet är Adam och Evas utvisning från lustgården, men i indiepopens värld är det betydligt mer romantiskt. Här är mina tre favoritlåtar om fall:

Julee Cruise - Falling
Don't let yourself be hurt this time. Om att bli kär, fast man redan vet att det kommer kosta.

Yo la tengo - Our way to fall

We'll try and try even if it lasts an hour

Saint Etienne - Hobart paving

Baby, don't forget to catch me. Sången efter fallet.

Hedersomnämnande: Jens Lekmans Maple leaves

She said it was all make-belief
But I thought she said maple leaves
And when she talked about the fall
I thought she talked about the season
I never understood at all

I thought she said maple leaves
And when she talked about the fall
I thought she talked about Mark E Smith
I never understood at all
I never understood at all
I never understood at all

Jag försöker komma på exempel från litteraturen och poesin på samma tema, men kommer inte på något. Är popmusiken det enda mediet som förmår uttrycka detta romantiska, avgrundsdjupa och framförallt oundvikliga?