Det intryck man får av en människa eller ett verk (eller en tolkning) med utpräglad karaktär, är något speciellt. Man bär inom sig begreppen ”skön”, ”storslagen, gripande”, som man möjligen kunde tro sig känna igen i en banal talang, ett regelbundet ansikte, men ens uppmärksamhet konfronteras med en form som tvingar sig på den, till vilken den inte äger någon intellektuell motsvarighet och ur vilken den måste utvinna det nya och okända. Man hör en gäll ton, ett underligt spörjande tonfall, och frågar sig: ”Är detta skönt? Är det beundran jag nu känner? Är det rikt på skiftningar, är det ädelt, är det mäktigt?” Och man svaras återigen av en gäll röst, en sällsamt frågande ton, av det intryck som påtvingats en av en okänd, materiell varelse och som inte lämnar något utrymme kvar för begreppet ”storslagen tolkning”. Och därför är det just de skönaste konstverken som, om man verkligen lyssnar till dem, måste göra en mest besviken, ty i vårt förråd av begrepp finns inte ett enda som svarar mot ett individuellt intryck.- Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 3, Kring Guermantes. Stockholm: Bonnier, s. 51-52 (om Bermas framförande).
Läs första inlägget här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar