Elena Ferrante - Min fantastiska väninna

Del 1 av romansviten är enligt källa den mest reserverade av alla böcker på Göteborgs bibliotek någonsin. Jag tror det sätter fingret på bokens styrka, den är helt enkelt perfekt för det lässegment som vi kan kalla middle-brow, i brist på bättre ord. Vad är det som gör att det här är en så bra bok? Det handlar om Neapel, klass, kön, hederskultur och längtan efter bildning. Men jag håller med Åsa Beckman (som inte är lika begeistrad som jag och resten av världen) om att bokens främsta styrka är skildringen av kvinnlig vänskap:

Kvinnlig vänskap är en av litteraturhistoriens vita fläckar. Det finns som bekant fler, men det är en av de sorgligaste eftersom den relationen ofta är betydligt mer formande än kärleksrelationer till män. När många män slutar att fråga ”vem är du?” efter att den första förälskelsen gått över fortsätter kvinnor att fråga sig själva och varandra det hela livet. Det gör stundtals skillnaden mellan män och kvinnor förödande. (Beckman 2016)

Förresten, Beckman har skrivit  fint om kvinnlig vänskap i flera texter det senaste året. Vågar man hoppas på ett eget litterärt bidrag till ämnet?