Jag böjde mig över Albertine för att kyssa henne. Även om jag i detta ögonblick träffats av döden, skulle det ha tyckts mig likgiltigt eller rättare sagt otänkbart, ty livet var inte utanför mig, det fanns inom mig och jag skulle endast haft ett medlidsamt leende till övers för den filosof som velat påstå att jag en dag, om än i en avlägsen framtid, skulle behöva dö, att naturens viga krafter skulle överleva mig, krafterna i den natur under vars gudomliga fot jag själv inte var något annat än stoft; att efter mig dessa runda, kupiga klippor, detta hav, detta månsken och denna himmel alltjämt skulle bestå! Hur skulle detta varit möjligt, hur skulle världen kunna leva längre än jag, när jag inte uppslukades av den, när det var den som var innesluten i mig utan att på långt när kunna uppfylla mitt jag – detta jag i vars djup jag föraktfullt kastade ned himmel och hav och klippor, i övertygelsen att där fanns rikligt utrymme för mängder av andra skatter.- Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 2, I skuggan av unga flickor i blom. Stockholm: Bonnier, s. 561.
Läs första inlägget här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar