Rader i böcker som jag börjar gråta av bara jag tänker på dem

Det här är skrev jag för fem år sedan, men jag håller fortfarande fast vid allt.


Bubblare: Slutet av Vilhelm Moberg - Sista brevet till Sverige Jag har inte läst den här boken, men P brukar spela upp denna bit ur ljudboken för mig och då lipar jag floder. Karl-Oskar tänker tillbaka på hur han och Kristina träffades.

Bara tanken på att en gång i framtiden vara gammal medan den man älskar är död. Jag orkar inte. Att lägga alla de tankarna i en liten korg som jag bara lyfter locket på den gången om året då P spelar upp det ljudklippet räcker bra.

5. Selma Lagerlöf - Jerusalem del 1
Grät som en stucken gris flera gånger vid läsningen av denna roman, minnet är lite uppblött vid det här laget men när han som äger gården, det här är i början av boken, håller på att dö (dör?) och hallucinerar om sin bästis (?) så fint/sorgligt. Lagerlöfs språk gör att varenda liten detalj kan bli sanslöst gripande.

4. Nelly Sachs - Också av dig
Jag minns inte exakt men det handlar om läderskor och kalven som skorna är gjorda av och så handlar det om förintelsen.

Jag satt med en diktsamling av Sachs och skulle ögna igenom den lite snabbt. Fastnade vid ovan nämnda dikt och bara började frusta av gråt. Så obarmhärtigt sorgligt.

3. Toni Morrisson - Beloved 
När Paul D tänker på kärlek, bl a:

Risky, thought Paul D, very risky. For a used-to-be-slave woman to love anything that much was dangerous, especially if it was her children she had settled on to love. The best thing, he knew, was to love just a little bit, so when they broke its back, or shoved it in a croaker sack, well, maybe you’d have a little love left over for the next one.

*gråter*

Detta är så tungt, en av mina starkaste läsupplevelser någonsin.

2. Sista raderna i James Joyce - Ulysses  
Mollys stream of consciousness. Jag vet inte om det är meningen, men jag har alltid blivit väldigt berörd av de sista raderna:

Yes when I put the rose in my hair like the Andalusian girls used or shall I wear a red yes and how he kissed me under the Moorish wall and I thought well as well him as another and then I asked him with my eyes to ask again yes and then he asked me would I yes to say yes my mountain flower and first I put my arms around him yes and drew him down to me so he could feel my breasts all perfume yes and his heart was going like mad and yes I said yes I will yes.

1. Sista raderna i Marguerite Duras - Älskaren

Och sen sa han det. Han sa att det var som förut, att han älskade henne fortfarande, att han aldrig skulle kunna sluta älska henne, att han skulle älska henne till sin död.

Det var flera år sedan jag läste Älskaren, men den gick ju som följetong i p1 för några veckor sen. Jag jobbade hemifrån och råkade sätta på radion precis i slutet och stod i hallen och tänkte att det var som förut, att jag älskar den här boken och att jag aldrig kommer kunna glömma de här raderna och att jag kommer bära med mig dem för alltid.

Sammanfattningsvis: Alla de här scenerna handlar om kärlek på olika, mer eller mindre olyckliga sätt. En bra, sorglig läsupplevelse funkar såhär: Det öppnas en fallucka under mig med ett stup ner i den eviga stjärnhimlen av ångest, kärlek och tid.