Olof Lagercrantz - Från helvetet till paradiset & Erich Auerbach om Dante i Mimesis

 Vad är den allmänna uppfattningen om Lagercrantz populärvetenskapliga böcker om litteratur idag? Visst är de lite... andefattiga? Språket är puttrande, men det är störande med Lagercrantz fallenhet för att använda den litterära texten för att förklara aspekter av upphovsmannens biografiska liv. Det gäller i synnerhet boken om Proust, men även till viss del Dante i Från helvetet till paradiset (1966). Ändå har den sistnämnda många förtjänster, inte minst i hans nedkokning av den stora kroppen av Danteforskning. Men metoden lämnar en del att önska, jag citerar Lagercrantz: "Jag har lånat metodiska grepp och synpunkter utan att alltid i detalj redovisa lånens ursprung". Kapitlet om Francesca och straffet som tillstånd och inte påföljd är fint.

Men att läsa Erich Auerbach kapitel "Farinata och Cavalcante" i Mimesis (1946/2002)  efter Lagercrantz är en fröjd av intellektuell klarhet och svindlande språk. Auerbach om varför komedin är värd sin plats i kanon:

Skulle det finnas läsare av denna undersökning som är mindre hemmastadda i den medeltida litteraturen på folkspråken, [:( min anm.]kanske de undrar över att jag här lyfter fram och prisar som något utomordentligt satsstrukturer som varje någorlunda begåvad skriftställare, ja till och med många brevskrivare med en viss språklig kultur obesvärat använder idag. Men utgår man från hur det var före Dante, är hans språk ett hart när ofattbart under. Jämförbart med alla de äldre författarna - och bland dem fanns det ändå stora diktare - äger Dante en så oändligt mycket större rikedom, närvaro, kraft och böjlighet i uttrycket, han känner till och använder så oändligt många fler former, han fångar de mest skilda företeelser och innehåll med ett så oändligt mycket säkrare och fastare grepp att man blir övertygad om att den människan genom sitt språk upptäckte världen på nytt. (2002, s. 197)

Han skriver vidare om Guds dom över människorna, att de behåller och till och med stärker sitt jag:

"Han har inte bara ordnat själarna efter kategorier och därefter fördelat dem på de tre rikenas kretsar, utan han har tilldelat var och en av dem ett speciellt evigt tillstånd därigenom att han inte krossat den individuella formen utan tvärtom fixerat den i den eviga domen, ja först genom denna fullbordat och gjort den fullt synlig" (2002, s. 206)

Varken i helvetet eller paradiset slipper människan undan sin individualitet, den förstärks snarare. för den yogaintresserade märks skillnaden mellan yogans holistiska uppfattning och kristendomen tydligt här. Men enligt Auerbach gör Dante genom sin skrift så att människan framträder så starkt och komplext att "bilden av människan träder framför bilden av Gud".