Stephen King blurbar varenda bit papper med kråkfötter han kommer över, så även Hurleys debut. Men det gör inget, för jag älskar Stephen King och där är jag i gott sällskap. P O Enquist säger:
Jag har läst nästan allting av honom. Hans styrka? Han har bland annat skrivit ”Varsel”, ett mästerverk om författarskapets improduktivitet – han förstår författares situation – och väldigt många andra bra saker, som ”Lida” som också blev en ganska bra film. (källa)Hehe P O! Jag instämmer såklart, men så är jag inte en av Sveriges mest älskade och respekterade författare.
Anywho, The Loney tillhör bokgenren mystisk med lite övernaturligt. "Eerie England" är en annan bra beskrivning. The Loney är en kustresma i norra England (har inte fattat om den heter så på riktigt eller ej) dit en liten katolsk grupp från England med huvudpersonens familj i spetsen åker varje påsk för en pilgrimsvandring. Huvudpersonen återberättar den sista resan de gjorde dit när han var 16 och vad som hände där. Det är katolskt, obehagliga landsortsbor och lagom läskigt. Rekommenderas till de som vet med sig att de gillar sånt.
Mysrysare, eerie england, övernaturliga thrillers eller vad man nu ska kalla det, var länge en av mina favoritgenrer. Det har ju också varit en ständigt ökande (är peaken ens nådd?) genre i Sverige tack vare främst John Ajvide Lindqvist och Johan Theorin. Lindskoldz mått är dock rågat, sommaren 2012 när jag läste en svensk debutants övernaturliga rysare så kände jag från djupet av mitt hjärta: hit men inte längre. Det blev för mycket överlastade meningar, dumma val av romanpersonerna samt ofta en exploatering av våldsbrott med sexuella inslag som gör läsaren till en voyeur. Alla dessa drag störande moment kan jag förlåta, sålänge språket är bra. Men det var där skon klämde och jag började läsa annat.
'Tis the season att läsa skräck, jag funderar på att vända åter till de olästa spökhistorier jag har i hyllan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar