Rainer Maria Rilke - Duinoelegierna

Rilkes tio elegier har en känd tillkomsthistoria, den första raden hörde poeten i vinden när han var ute och gick på klipporna vid slottet i Duino, men efter de första fem elegierna var färdiga tog det tio år innan diktverket blev färdigt. Elegierna som publicerades första gången 1923 är en uppgörelse med moderniteten, det är tät text som behöver läsas flera gånger.  Min favoritelegi är den tredje, den erotiska: "du lockade urtiden fram hos den älskande".

För författarturisten måste Rilke vara en av de bästa, det senaste året har jag följt honom till platser som Jonsereds herrgård, nyss nämnda Duino, en kyrka på berget Monte Solaro på Capri, och kyrkan Santa Maria Formosa i Venedig där Rilke såg en minnestavla som gjorde så starkt intryck att den finns med i den första elegin.

Avslutningsvis, på några platser i texten går det att knyta an till ett på denna blogg tidigare behandlat tema, nämligen att falla:

Och vi: som alltid, överallt betraktar,
mot alltings vända, aldrig mot det öppna!
Allt trängs i oss. Vi ordnar det. Det störtar.
Vi ordnar det på nytt och störtar själva (VIII)

 ________________________________________________

Men om de ändlöst döda ville en sinnebild ge oss,
se, då kanske de visade på den nakna
hasselns hängen, eller menade
regnet, som faller över den mörka jorden om våren. –

Och vi, som tänkte oss lyckan
stigande, förnam då en rörelse,
närmande sig bestörtning,
när något lyckligt faller. (X)