Hervé Guiberts roman är hundra kapitel om livet i samband med att han får veta att han är HIV-positiv i januari 1988. Boken är en rolig societetsskildring av underbara franska konstnärer, homosexuella och genier som äter middagar och gör konstnärliga filmer samt en fruktansvärd sjukdomsskildring där berättaren är så maktlös och vet så lite medan läsaren tänker: håll ut, bara några år till, sedan kommer bromsmedicinen. Texten är snabbt och gränslöst skriven, Michel Foucault är en av författarens närmsta vänner och hans sjukdomsförlopp får stort utrymme. Foucault är kanske den person som haft mest påverkan på undertecknads tänkande och det var därför en väldigt intim läsning för mig. Rekommenderas varmt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar