Roland Barthes - Textasen: Om textens njutningar

Med förord av Horace Engdahl och efterord av Lydia Wistisen, det sistnämnda väldigt läsvärt. Låt mig citera några underbara passager.

s. 28:

Man kommer alltså fram till denna paradox: texter, likt Batailles - eller andras - som skrivits mot neurosen, från vansinnets hjärta, har i sig att de vill bli lästa, denna lilla neuros är oumbärlig för förståelsen av deras läsare: dessa fruktansvärda texter är ändå fortfarande koketta texter.

Kommentar: Det måste vara bland annat härifrån som Anders Johansson fått inspiration till Göra ont. Litterär metafysik (2010). Älskar detta citat, spelar ingen roll hur vidrig och ond en författare försöker vara, boken är ändå kokett.

s. 34-35 om att läsa:

/.../ vi läser inte alls med samma intensitet i denna läsning; en rytm infinner sig, självsvåldig, med föga respekt för textens integritet; vår hunger efter kunskap får oss att glida förbi eller hoppa över vissa passager (misstänkt "tråkiga") för att snabbast möjligt finna anekdotens mest brinnande ställen (som alltid finns i dess uttryck: det som påskyndar avslöjandet av gåtan eller ödet): vi hoppar ostraffat (ingen ser oss) över beskrivningarna, betraktelserna, konversationerna: vi liknar alltså en betraktare på en klubb som klättrar upp på scenen och påskyndar danserskans striptease, som raskt sliter av hennes kläder, men i ordningsföljd, alltså: å ena sidan med respekt för och å andra sidan jäktande ritens etapper (likt prästen som slukar sin nattvard).

/.../ författaren kan inte förutse det: han kan inte vilja skriva det som inte kommer att läsas. Och trots detta, det är själva rytmen av det man läser och det man inte läser som skapar njutningen i de stora berättelserna: har någon någonsin läst Proust, Balcaz eller Krig och fred ord för ord? (Prousts lycka: mellan varje läsning hoppar man aldrig över samma ställen.

Kommentar: Mustig liknelse

s. 37:

Om jag går med på att bedöma en text efter njutningen kan jag inte tillåta mig att fortsätta säga: den där är bra, den där är dålig. Inga topplistor, ingen kritik, ty detta innefattar alltid en taktisk aspiration, en social användning och ofta en imaginär täckmantel. Jag kan inte fördela, föreställa mig att texten skall vara möjlig att förbättra, vara redo att träda in i leken med normativa predikat: den är alltför det här, den är inte tillräckligt så där; texten (det är samma för rösten som sjunger) kan inte för må mig till mer än detta, föga adjektivlika; så är det! Och än mer: så är det för mig!

Kommentar: Precis vad forskningen (bland annat min egen) om kvalitet visar: ju mer någon tycker om en text, desto svårare att säga något om den.

s. 50:

Att vara med någon man älskar och tänka på någonting annat: det är så jag får mina bästa idéer, som jag bäst kommer på det som är nödvändigt för mitt arbete. Samma sak för texten: den ger mig den största njutningen om den lyckas göra sig hörd indirekt: om jag under läsningen ofta manas att höja blicken, att lyssna efter någonting annat. Jag är inte nödvändigtvis fängslad av njutningens text; det kan vara en enkel handling, komplext, subtil, nästan tanklös: den plötsliga huvudrörelsen, likt en fågel som ingenting hör av det vi lyssnar på, som lyssnar på det vi inte hör.

Kommentar: Så är det! Så är det för mig!