Greed is good. Sex is easy. Youth is forever.- The informers
Bret Easton Ellis måste läsas i en solstol vid en pool eller ett hav. Med bländande solljus som obarmhärtigt reflekteras i vatten blir grymhet och apati enklare att ta in. Imperial bedrooms från 2010 är en fortsättning på Less than zero, debuten som publicerades 1985. I den sistnämnda följer vi apatiska tonåringar som begår grymma handlingar samtidigt som de knappt kan kommunicera, i den förstnämnda har tonåringarna blivit 35+ men beter sig i övrigt på ungefär samma sätt. IB inleds dock pomo-style med att huvudpersonen i de båda böckerna, Clay, avslöjar att Less than zero skrevs av "the author" och att Clay inte alls håller med om framställningen.
Bokens största brist är att den innehåller en plot, det är en book noir som har för mycket handling för en Ellisbok. Den största behållningen med Less than zero, novellsamlingen The informers (och Rules of attraction) är absurdismen i livet som fruktansvärt rik och vacker ung vuxen, utan att kunna nå fram till någon. I Less than zero finns en scen där huvudpersonen och en tjej frågar varandra "What do you do?" fram och tillbaka, oförmögna att ge ett svar. Jag har skrattat högt vid läsningen av alla Ellisböcker utom IB. I dessa texter får även våldet och grymhet sippra fram sakta, utan att det egentligen ägnas någon uppmärksamhet. Jag citerar fritt ur baksidestexten på svenska översättningen av The Informers: ett snitt så skarpt att det dröjer innan blodet sipprar fram.
I några recensioner av IB har det anmärkts på en vidrig scen mot slutet, men jag har svårt att se att en Ellisbok får ges ut utan våldspornografiska inslag, förläggaren kräver säkert det. Jag har också läst att flera lyft fram sistameningen som iskallt ryslig, kanske var mina förväntningar för höga men jag blev inte illa berörd. Är det för att jag, hemska tanke, blivit en av Ellis karaktärer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar