onsdag 17 augusti 2016

Roland Barthes - Kärlekens samtal

Augusti har ägnats åt Barthes - Kärlekens samtal. Utgiven på svenska för första gången 2015, inklusive 20 postumt publicerade fragment allt översatt av Leif Janzon. Ja, boken består av fragment, eller kortare texter som försöker fånga "vad som händer när en talande människa drabbas av kärlek" (Ur Carin Franzéns förord). Fragmenten har titlar som Drama, Fest, Galen, Hudlös, Kön, Lycksalighet och så vidare. Fragmenten återges alfabetiskt för att undvika ett narrativ, vilket betyder att den franska och svenska utgåvan är olika. Barthes förlitar sig först och främst på Werther, men även bland andra Proust, Tao, Freud, Nietzsche och samtal med vänner samt egna erfarenheter bidrar. Den älskande är subjektet, Den älskade objektet och Fantasibilden är den bild av den älskade/kärleken som den älskande uppehåller sig vid. Tack Modernista för att ni gjort detta möjligt, jag är precis som huvudpersonen i Jeffrey Eugendies The marriage plot helt trollbunden av Kärlekens samtal! Låt mig lägga ut orden.

För att få någon behållning av boken bör du vara förälskad, eller i alla fall kunna frammana minnet och känslan av att vara det. Jag vet att inte alla människor har varit eller kan bli kära, men jag skulle tro att de flesta har upplevt det någon gång, besvarat eller ej (det är inte relevant i sammanhanget). Och det är det som gör kärleken så fascinerande, människor har blivit kära långt innan den romantiska kärleken som vi känner den konstruerades. Överklassen och underklassen, kvinnor och män, över hela världen, barn och vuxna, kärleken kommer till alla. Det går inte att bortse från den sociala konstruktionen, men som jag redogjort för tidigare i denna blogg finns det kärleksskildringar från förr som tar sig ända fram till oss, fullständigt begripliga och sanna (Sapfo!). Fast återigen, det kan bero på att vår kultur anpassat sig efter dem snarare än att essensen av att uttrycka kärlekens diskurs varit densamma hela tiden. Men jag ber dig nu läsare, att strunta i det tillsammans med mig och bara avnjuta några Barthes-citat. Min bok har hundöron på nästan varje sida, här är ett urval:

Ur Begränsa
kärlekens vansklighet är ofrånkomlig, man måste antingen underkasta sig eller avstå: det är omöjligt att hushålla (s. 32)

Ur Beroende (om att den älskade, som den älskande är beroende av, i sin tur kan vara underkastad beslut från någon högre instans ex en chef som inte ger ledigt):
Det är då jag börjar knorra, för det högre beslut vars understa och liksom tillplattade föremål jag är, framstår nu som helt orättvist: jag är inte längre det oundvikliga Ödets offer och den ädla tragedifigur som jag valt att vara. Jag har återförts till samma historiska stadium som det då aristokratin fick känna på de första rappen från de demokratiska kraven: "Det finns väl ingen anledning att just jag ska" - osv. (s. 34)

Barthes är fenomenal på att fånga det löjliga hos den älskande ("Finns det något dummare än en människa som älskar?"), samtidigt som vi som älskar är föremål för otroligt starka och äkta känslor så ser vi som står utanför bara en riktigt fånig person som gör sig omöjlig.

Ur Boken
Ett tredje språk blir de förälskades mötesplats (i dag skulle det kunna vara en film eller en skiva). /.../ Kärlekens Bok är inte pedagogisk - den lär inte ut hur man ska älska, den är magisk; dess verkan är att få kärleken att födas; den fungerar som en formel, vilken omformar kraften i orden till handlingar; Boken utgör övergången till det konkreta, till acting-out: kyssen lyfts från papperet, tar plats på Paolos och Francescas läppar (papperet - som är skyddsvägg, distans, anständighet, okroppslighet, kontroll, censur - vänds i sin motsats: det symboliska, det som konstituerar boken, överskrids. (s. 41-42).

Ur Drama
Förälskens hänförelse (ett rent hypnotiskt ögonblick) äger rum före diskursen och bakom medvetandets proscenium: "händelsen" i kärleken ingår i en hieratisk ordning: den är min egen lokala legend, min lilla helgonberättelse som jag återger för mig själv, och denna återgivning av ett fullbordat (förstenat, balsamerat, handlingsfjärmat) faktum utgör kärlekens diskurs. (s. 52)

Ur Förtrogne, alltså den vän som den älskande samtalar med:
Där det talas i förtroende är dialogen svag. Den förtrogne lyssnar, svarar (för vänskaps skull), invänder ibland (utan övertygelse), men aldrig länge, för (allt säger honom det), det är ju en dåre han samtalar med.

Ur Kontakter, det vill säga när den älskande människan snuddar vid den älskades hud "ett knä som inte dras undan" osv:
Den obetydliga åtbörd jag påbörjar, fortsätts av en annan del av mig; utan att något fysiskt avbryter den delar den sig, övergår från sin enkla funktion till att få en bländande innebörd, en vädjan om att bli älskad. Meningen (ödet) gör min hand strömförande /.../ (s. 172)

Ur Kön
(X berättade om när han var kär: efter kärleksakten fortsatte han att känna gränslöshet, delaktighet, tacksamhet, översinnlighet; men ingen omedelbar längtan efter cigaretten, den som tar tillbaka, fjärmar, åter hävdar det privatas primat, förbereder avfärden. X kände sig i detta som något av en kvinna, förstod nästan det kvinnliga begärets fält (väntan, fortsättning, förlängning, varaktighet, ovilja att överge - alltså att ge). Det är därför myten alltid förknippar den älskande människan med en eller annan stor kvinnogestalt ("kvinnorna som älskar över allt annat"). (s. 182)
Kärlek är att inte ta cigaretten efteråt, kan det uttryckas på ett bättre sätt? (För att det här inlägget inte ska bli för långt får jag återkomma till Barthes beskrivning av Kvinnan, han menar att den som älskar alltid blir kvinnlig. Det finns något här.)


Ur Lycksalighet
Den lycksaliga älskande människan har inget behov av att skriva, att förmedla, att reproducera. (s. 184)
Barthes förlitar sig på Freud och psykoanalysen för att förklara kärleken, och det är där jag har svårast att följa honom. Jag ogillar att dra in författarens biografi för att förklara texten. Men låt oss vara ärliga Roland, att du var en sån mammagris kan kan ha påverkat varför du alltid landar i att förklara kärleken i termer av barnet som vill tillbaka till modern? Ironiskt nog blir jag, i det sista fragmentet i den svenska utgåvan, trots allt tagen av denna liknelse.

Ur Ömsesidighet
När Modern matar sitt barn, utan att truga eller hålla tillbaka för mycket, när hon ger av maten, och samtidigt låter barnets hand vara med, bara varligt styr den, skapas ett rum av ömsesidig aktivitet, på samma gång separat och samverkande. Detsamma gäller kärleksförhållandet: inte ömsesidigt men gemensamt; den andre håller min hand, lär mig något, förändrar mig, samtidigt som jag gör detsamma med honom. (s. 296)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar