Moore, Alan (2013). Nemo: heart of ice.
Moore, Alan (2014). Nemo: the roses of Berlin. Moore, Alan (2015). Nemo: River of Ghosts.
Trilogin om Nemo, den mer kände kapten Nemos dotter, är en del av det ständigt expanderande The league of extraordinary gentlemen-universat. Lästa efter varandra är de en berättelse om besatthet, arvsskuld och sexiga tjejer. När jag läst vad andra Moore-fans skrivit om trilogin verkar andemeningen vara: jag önskar att det var bättre. Och lite så är det, det finns en stor potential i berättelserna men resultatet blir sterilt. Kevin O'Neills teckningsstil är underbar som vanligt, men det är mer fokus på nakna tjejer än på karaktärsutveckling (not that there's anything wrong with that, men de tidigare albumen i serien är ju så bra).
I höstas fann jag mig i en serieaffär i London och bläddrade håglöst igenom backarna med Alan Moore, Neil Gaiman, Warren Ellis, Garth Ennis och Grant Morrison och jag insåg att nu har jag läst allt. Jag är orolig för att min förmåga att ta mig till nya serier är förstörd för att jag bara kan uppskatta det jag känner till, dvs skapelser av brittiska män födda på 50-60-talen djupt påverkade av postmodernism, Thatchers politik och skolade i Marvel och DC:universum. Säg dekonstruktion av superhjältegenren och jag börjar dregla direkt.
Så, vi har rädslan att inte upptäcka något nytt men också rädslan att aldrig få uppleva något totalt omvälvande av den gamla skolan igen. Som tur är upptäckte jag att Alan Moores Miracleman äntligen finns att få tag på, alla fyra volymer står nu i min bokhylla så en gång till ska jag få uppleva läsningen av en äkta Mooreserie.
(Gör en notering här om fler blogginlägg jag borde skriva i ämnet:
- Ranka alla Alan Mooreserier från bäst till sämst
- Den nya serien jag läst som var fantastisk och inte skriven av gubbarna nämnda ovan
- Min omläsning av Transmetropolitan)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar