Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 4, Sodom och Gomorra. Stockholm: Bonnier. s. 183och när jag så äntligen fått henne tillbaka var det blott för att upptäcka att jag förlorat henne för alltid. Förlorat henne för alltid – jag fattade det inte, och jag sökte vänja mig vid smärtan i denna motsägelse: å ena sidan en existens, en ömhet som levde kvar inom mig på samma sätt som jag förr upplevat dem, det vill säga skapade för mig, en kärlek som ständigt var inriktad på mig och till den grad fann sitt komplement och sitt mål i mig, att stora mäns snille, all den genialitet som kunnat existera sedan världens begynnelse, i min mormors ögon var mindre värda än ett enda av mina fel; och å andra sidan, så snart jag upplevat denna lycksalighet som närvarande, känna hur den genomilades av en visshet som högg till som en fysisk, ständigt återkommande smärta: vissheten om en förintelse som utplånat min bild av denna ömhet, utplånat denna existens, retrospektivt upphävt vår ömsesidiga förutbestämmelse och gjort att min mormor, i samma stund som jag återsåg henne liksom i en spegel, blivit en främling som av en slump kommit att leva några år vid min sida liksom hon kunnat leva vid sidan av vem som helst, en främling för vilken jag både före och efteråt var och skulle förbli – ingenting.
Läs första inlägget här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar