Britten Joe Kesslers svenska debut gavs ut på Lystring förlag för någon vecka sedan. Det är en enmansantologi med kortare berättelser från en värld (eller flera?) där realism i form av hyresgästproblem och inbördeskrig bryts av med fantasyinslag av trollkarlar och onda kungar
När jag för två år sedan gjorde research om stämningen i 1980-talets Seriesverige inför min text om Pox-rättegången 1989 ramlade jag över en stark artikel av Sture Hegerfors med rubriken "Estetiken hot mot serierna".* Hans "hot take", fritt från minnet, var att tecknade serier i allt för hög utsträckning höll på att bli konst, och att dagens serieskapare hade för konstnärliga ambitioner. Detta krockade med mediets, enligt Hegerfors, största förtjänst nämligen att berätta en jävligt spännande historia rakt upp och ner utan att krångla. Den här dikotomin är såklart felaktig på flera sätt, och jag tänker inte uppehålla mig vid det. Den dök ändå upp i huvudet efter att jag läst Fönsterruta, just för att Kessler skickligt berättar straight-forward, no-nonsense, spännande historier genom färgglada, konstnärliga teckningar. I den första, bara två sidor långa berättelsen går en hund runt i en monokrom, blå och vit medeltidsvärld och sniffar på olika objekt. Doftintrycken visas som rutor med olika färger och former. Serien är en nyckel till resten av läsningen, i Kesslers universum är färger och former känslolägen.
Det blir extra tydligt i den följande berättelsen om ett barn som sover över hos sin kusin. Barnens lekglädje, äventyr och skräck när en okänd vuxen dyker upp skildras med fartfyllda och darriga linjer. En nattlig bussresa blir senare en plats för melankoli och eftertanke.
Jag fastnade särskilt för berättelsen om en dissident på flykt som blir omhändertagen av en konstnär. En kärleksrelation som förmår att förändra världen tar vid. Även om inte alla serier slutar lyckligt, är det ändå flertalet av dem som fyller läsaren med hopp. Det är inget behov jag brukar ha, men det är väl något med år 2020 som gör att man får ta sin tröst där man hittar den. Ordet finstämd kommer till mig. Kesslers serier liknar inget annat, jag hoppas att många hittar fram till Fönsterruta.
*Sture Hegerfors, ”Estetiken hot mot serierna?”, När var hur 1987 (Stockholm: Bokförlaget DN 1987), p. 265-266.
