onsdag 27 april 2016
Mats Källblad - Hundra år i samma klass
När litteraturens livsförvandlande kraft ska beskrivas i detta tidevarv brukar en av de saker som tas upp vara, utöver just den livsförvandlande kraften, möjligheten att ta del av andra erfarenheter än det läsaren själv har upplevt. Hundra år i samma klass skildrar en erfarenhet som sällan tar plats i kulturen, nämligen den att vara arbetarklass, bo i en småstad och eventuellt vilja göra något annat, något kreativt, men känna klassamhällets tunga murar. För egen del växte jag upp en ännu mindre ort, flyttade hemifrån året jag fyllde 16 och har aldrig sett tillbaka. Men tack vare Källblads serier kan jag ta del av erfarenheten från de som blir kvar. Det är jävligt starkt. Volymen inleds med "Ester och ungarna", en självbiografisk svit om författarens egen mormor, uppvuxen som statare, vars elva barn tvångsförflyttades till fosterhem. Den näst sista berättelsen, som publicerats i Galago tidigare, "En för alla"är som ett slag i magen av sorg samtidigt som den visar saker jag varit med om (åka buss till en fest i en typ bygdegård) fast från ett helt annat håll. Som tur är finns den att läsa alldeles gratis via Galagos webbsida. Så här ser förstasidan ut:
Gå och läs nu!
söndag 24 april 2016
Det stora Sapfoinlägget
Under januari och februari 2016 hamnade jag i ett Sapforus. Jag läste, läste om, jämförde översättningar och tyckte mig själv så kunnig att jag inte kunde lyssna klart på In our times avsnitt om Sapfo för jag tyckte det var för biografiskt sensationslystet. Biografi hit och dit, jag vill bara göra två noteringar. För det första, Sapfo var en kvinna. Det är allmänt känt, det är så att säga USP:en. Men för det andra, Sapfo var förmodligen inte vit, får jag läsa i Sapfo har lämnat oss. Har det någon betydelse? Kanske. White-washing från antiken sträcker sig inte enbart till marmorstatyerna.
Det började med den underbara volymen Eros skakar mig, utgiven på Ellerströms med Jesper Svenbros och Lars-Håkan Svenssons översättningar av Sapfo och Alkaios. Därefter kastade jag mig över Sapfo har lämnat oss. Svenbro återger där helt skamlöst sin gymnasieuppsats om Sapfo som är helt underbar. Vem mer hade med rak ryggdag kunnat företa sig något sådant? Volymen innehåller i övrigt flera texter om Sapfo tillkomna under, som undertiteln antyder, sextio år (!). Jag fångas som av en thriller i Svenbros artikel om fragment I, den enda fullständiga dikten (ev är även den mest kända Gudars like fullständig, i alla fall enligt Svenbro och jag tror honom. Afrodite brukar beskrivas som sköntronande, dvs sittandes på en rikt utsmyckad tron. Men Svenbro argumenterar för att den korrekta översättningen är konstrikt skrudade, eviga Afrodite. Det går inte att ge artikeln rättvisa, men det måste ses som ett gott tecken att undertecknad, utan kunskap om klassiska språk, sitter fastnaglad och suger i mig all kunskap. I en annan text resonerar han kring hur Sapfo kan beskrivas som försokratiker, eftersom det är i en dikt av henne som uttrycket (jag skippar att skriva ut den grekiska originaltexten): "jag vet detta tillsammans med mig själv" eller "jag delar denna erfarenhet med mig själv", där jaget såklart är i femininum. Svenbro menar att detta sätt att uttrycka sig hos Sapfo: "rentav är emblemet för en reflexion ägnad förhållandet mellan de älskande", utvecklandet av en terminologi för att beskriva omöjligheten för samtalspartnern (den man älskar) att ha tillträde till jaget.
Boken innehåller även texter om de allra senaste diktfragmenten, inklusive de som upphittades 2014. Svenbro gör en biografisk läsning av dessa, vilket Ingela Nilsson anmärker på i sin recension i Respons 2016:1. Hon menar att Sapfos kön, samt att det främst är fragment som når oss idag bidragit till att manliga uttolkare i alla tider läst in sina egna förväntningar i fragmenten. Nilsson betonar att dikterna tillkommit i olika mer eller mindre formella kontexter med körledare, menade för ett officiellt sammanhang. Även om jag instämmer i Nilssons åsikt och är övertygad om att det gjorts många riktigt gubbiga tolkningar av Sapfo så kan jag ändå inte undgå att tänka att den biografiska läsningen är ett resultat av vår tids (senaste trehundra åren?) syn på kvalitet. En genuin känsla, auto-fiktion, värderas högre än att riktigt skickligt konstruera en herdedikt, till exempel. Är det då så konstigt att dagens Sapfotolkare läser in det? Självklart skulle Sapfo inte överlevt till våra dagar om det inte var möjligt att läsa in sig själv i fragmenten, istället för att bara beundra ett vackert hantverk?
Slutligen, när jag läste litteraturvetenskap på Göteborgs universitet 2004 så använde vi oss av Magnus William Olssons och Vasilis Papageorgious översättning. De har ristats in så djupt i min hjärna att det är svårt att läsa Svenbros översättningar utan att jämföra dem. Det är helt orelevant huruvida en översättning är bättre eller sämre i det här läget. Jag tycker att ju fler översättningar det finns, desto rikare blir både Sapfos diktning och det svenska språket. I vilket fall, här kommer några fragment så läsaren kan göra sin egen bedömning.
Så, vad är det med Sapfo? De antika fragmenten och den post-moderna litteraturen jag föredrar passar alldeles utmärkt tillsammans. Helt utan författarens intentioner öppnar fragmenten upp en reva i tiden och gör att livet känns meningsfullt. Hur kan litteratur vara bättre?
Referenser
Jesper Svenbro (2015) - Sapfo har lämnat oss: Sapfostudier från sex årtionden
Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson (2013)- Sapfo och Alkaiso - Eros skakar mig
Magnus William Olsson och Vasilis Papageorgiou (1999) - Sapfo - dikter och fragment
Det började med den underbara volymen Eros skakar mig, utgiven på Ellerströms med Jesper Svenbros och Lars-Håkan Svenssons översättningar av Sapfo och Alkaios. Därefter kastade jag mig över Sapfo har lämnat oss. Svenbro återger där helt skamlöst sin gymnasieuppsats om Sapfo som är helt underbar. Vem mer hade med rak ryggdag kunnat företa sig något sådant? Volymen innehåller i övrigt flera texter om Sapfo tillkomna under, som undertiteln antyder, sextio år (!). Jag fångas som av en thriller i Svenbros artikel om fragment I, den enda fullständiga dikten (ev är även den mest kända Gudars like fullständig, i alla fall enligt Svenbro och jag tror honom. Afrodite brukar beskrivas som sköntronande, dvs sittandes på en rikt utsmyckad tron. Men Svenbro argumenterar för att den korrekta översättningen är konstrikt skrudade, eviga Afrodite. Det går inte att ge artikeln rättvisa, men det måste ses som ett gott tecken att undertecknad, utan kunskap om klassiska språk, sitter fastnaglad och suger i mig all kunskap. I en annan text resonerar han kring hur Sapfo kan beskrivas som försokratiker, eftersom det är i en dikt av henne som uttrycket (jag skippar att skriva ut den grekiska originaltexten): "jag vet detta tillsammans med mig själv" eller "jag delar denna erfarenhet med mig själv", där jaget såklart är i femininum. Svenbro menar att detta sätt att uttrycka sig hos Sapfo: "rentav är emblemet för en reflexion ägnad förhållandet mellan de älskande", utvecklandet av en terminologi för att beskriva omöjligheten för samtalspartnern (den man älskar) att ha tillträde till jaget.
Boken innehåller även texter om de allra senaste diktfragmenten, inklusive de som upphittades 2014. Svenbro gör en biografisk läsning av dessa, vilket Ingela Nilsson anmärker på i sin recension i Respons 2016:1. Hon menar att Sapfos kön, samt att det främst är fragment som når oss idag bidragit till att manliga uttolkare i alla tider läst in sina egna förväntningar i fragmenten. Nilsson betonar att dikterna tillkommit i olika mer eller mindre formella kontexter med körledare, menade för ett officiellt sammanhang. Även om jag instämmer i Nilssons åsikt och är övertygad om att det gjorts många riktigt gubbiga tolkningar av Sapfo så kan jag ändå inte undgå att tänka att den biografiska läsningen är ett resultat av vår tids (senaste trehundra åren?) syn på kvalitet. En genuin känsla, auto-fiktion, värderas högre än att riktigt skickligt konstruera en herdedikt, till exempel. Är det då så konstigt att dagens Sapfotolkare läser in det? Självklart skulle Sapfo inte överlevt till våra dagar om det inte var möjligt att läsa in sig själv i fragmenten, istället för att bara beundra ett vackert hantverk?
Slutligen, när jag läste litteraturvetenskap på Göteborgs universitet 2004 så använde vi oss av Magnus William Olssons och Vasilis Papageorgious översättning. De har ristats in så djupt i min hjärna att det är svårt att läsa Svenbros översättningar utan att jämföra dem. Det är helt orelevant huruvida en översättning är bättre eller sämre i det här läget. Jag tycker att ju fler översättningar det finns, desto rikare blir både Sapfos diktning och det svenska språket. I vilket fall, här kommer några fragment så läsaren kan göra sin egen bedömning.
[Undertecknads anmärkning: jag ryser.]
Fragment 31
Plötsligt framstår han som en gudars like -
just som han ska sätta sig mitt emot dig,
alldeles intill, och jag ser dig viska
ömt och förälskat (Svenbro)
En gudars like tycks mig den mannen
vara som sitter framför dig och nära
intill kan höra din ljuva röst och ditt
underbara skratt (William Olsson & Papageorgious)
Fragment 147
Någon, säger jag, kommer att minnas oss framdeles. (Svensson)
Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtiden (William Olsson & Papageorgious)
Fragment 130
Eros som löser lemmar skakar mig än en gång,
bitter ljuvliga, oregerliga djur (William Olsson & Papageorgious)
Eros skakar mig motståndslöst än en gång -
ljuvligt stingande, obetvinliga djur! (Svenbro)
Så, vad är det med Sapfo? De antika fragmenten och den post-moderna litteraturen jag föredrar passar alldeles utmärkt tillsammans. Helt utan författarens intentioner öppnar fragmenten upp en reva i tiden och gör att livet känns meningsfullt. Hur kan litteratur vara bättre?
Referenser
Jesper Svenbro (2015) - Sapfo har lämnat oss: Sapfostudier från sex årtionden
Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson (2013)- Sapfo och Alkaiso - Eros skakar mig
Magnus William Olsson och Vasilis Papageorgiou (1999) - Sapfo - dikter och fragment
Etiketter:
antiken,
fragment,
kärlek,
poesi,
översättning
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)