3 klipp med företeelse x + Twin Peaks som jag tycker når konstnärliga höjder

pic.twitter.com/yqlsUdykxk

— jacob 🍋 (@fiskargubbe) June 10, 2020

Joe Kessler – Fönsterruta (2020)

Britten Joe Kesslers svenska debut gavs ut på Lystring förlag för någon vecka sedan. Det är en enmansantologi med kortare berättelser från en värld (eller flera?) där realism i form av hyresgästproblem och inbördeskrig bryts av med fantasyinslag av trollkarlar och onda kungar

När jag för två år sedan gjorde research om stämningen i 1980-talets Seriesverige inför min text om Pox-rättegången 1989 ramlade jag över en stark artikel av Sture Hegerfors med rubriken "Estetiken hot mot serierna".* Hans "hot take", fritt från minnet, var att tecknade serier i allt för hög utsträckning höll på att bli konst, och att dagens serieskapare hade för konstnärliga ambitioner. Detta krockade med mediets, enligt Hegerfors, största förtjänst nämligen att berätta en jävligt spännande historia rakt upp och ner utan att krångla. Den här dikotomin är såklart felaktig på flera sätt, och jag tänker inte uppehålla mig vid det. Den dök ändå upp i huvudet efter att jag läst Fönsterruta, just för att Kessler skickligt berättar straight-forward, no-nonsense, spännande historier genom färgglada, konstnärliga teckningar. I den första, bara två sidor långa berättelsen går en hund runt i en monokrom, blå och vit medeltidsvärld och sniffar på olika objekt. Doftintrycken visas som rutor med olika färger och former. Serien är en nyckel till resten av läsningen, i Kesslers universum är färger och former känslolägen. 

Det blir extra tydligt i den följande berättelsen om ett barn som sover över hos sin kusin. Barnens lekglädje, äventyr och skräck när en okänd vuxen dyker upp skildras med fartfyllda och darriga linjer. En nattlig bussresa blir senare en plats för melankoli och eftertanke.

Jag fastnade särskilt för berättelsen om en dissident på flykt som blir omhändertagen av en konstnär. En kärleksrelation som förmår att förändra världen tar vid. Även om inte alla serier slutar lyckligt, är det ändå flertalet av dem som fyller läsaren med hopp. Det är inget behov jag brukar ha, men det är väl något med år 2020 som gör att man får ta sin tröst där man hittar den. Ordet finstämd kommer till mig. Kesslers serier liknar inget annat, jag hoppas att många hittar fram till Fönsterruta.

*Sture Hegerfors, ”Estetiken hot mot serierna?”, När var hur 1987 (Stockholm: Bokförlaget DN 1987), p. 265-266.

Rainer Maria Rilke - Auguste Rodin (1920)

"Du skall få nåden att utföra stora ting" (s. 7)

Jag fick upp ögonen för Rilkes biografi över skulptören Rodin när jag tillbringade två veckor på Ellen Keys Strand i höstas. Då gick jag genom hennes signerade exemplar av Rilke och fick även se den tyska utgåvan av Rodin-biografin, med Keys understrykningar (tips till forskaren).

Om denna skrift sa Key: "den nya människans andaktsbok, bräddad av en lika djup fromhet som medeltidens lilla skrift om Kristi efterföljelse" (Gram 2008, 20). Efter en sådan blurb blev jag glad över att Göteborgs stadsbibliotek hade ett översatt exemplar från 1920 i sitt magasin. Dags för nyöversättning!

Det är en vidunderlig läsning.  Två bilder har stannat med mig. I den första försöker Rilke inledningsvis närma sig Rodin utifrån skulptörens händer:

Man rör sig ibland hans skapelser, överväldigas av deras mångfald och den idérikedom, de omfatta, och man ser sig ovillkorligen om efter de två händer, ur vilka denna värld vuxit fram. Man tänker på hur små människohänder äro, hur snart de tröttna och hur kort den tid är, som är dem tillmätt att vara i verksamhet. Man grips av en önskan att få se de händer, som utfört ett arbete som hundra händer, som en hel här av händer, vilka varit i rörelse före soluppgången för att hinna detta omfångsrika verk. (s. 5)

Den djupa fromhet som Key ser återfinns genomgående, men den andra bild jag tyckte särskilt mycket om är den följande:

Ty det är kanske hemligheten med denne mästare; att han var en älskare, som intet kunde motstå. Hans begär voro så starka, lidelsefulla och ihållande, att allt gav vika för honom: de naturliga tingen och svunna tiders alla gåtfulla uppenbarelser, i vilket det mänskliga strävade efter att taga gestalt. Han stannade icke vid det, som lätt väckte beundran. Han ville lära sig beundra in i minsta detalj. (s. 78-79)

Älskaren som en aktiv varelse, som skapar något. Annars brukar just älskaren sällan beskrivas som någon kapabel att utföra en praktisk syssla. Rilke fortsätter med att sätta likhetstecken mellan det konstnärliga hantverket och en ostoppbar kraft:

Han tog de svåraste, mest hemlighetsfulla saker på sig, och de kommo honom genom sitt tryck att tränga allt djupare in i sitt hantverk. Under detta tryck måste det ha blivit klart för honom, att det i fråga om konstverk, liksom när det gäller ett vapen eller en våg, icke kommer på an på utseendet eller på att "verka" genom detta, utan att det i stället är av vikt, att arbetet är väl utfört.

Rilke lägger stor vikt vid det fysiska, hårda arbetet Rodin utfört, men också den ömhet som präglar hans skulpturer. En mycket vacker biografi, som nog säger mer om Rilkes konstsyn än om Rodin.

Böcker lästa 2017

Det blev ett annorlunda bokår för mig, här är alla lästa böcker som inte är debutanter.

Januari
Hervé Guibert - Till vännen som inte ville rädda mitt liv
Marguerite Duras - Emily L, bokcirkelbok

Februari
Thomas Mann - Bergtagen
Alan Moore - Miracleman vol 2
Roland Barthes - Textasen: om textens njutningar
Simon Gärdenfors - Lura mig, omläsning
Simon Gärdenfors - Simons 120 dagar, omläsning
Tone Schunnesson - Tripprapporter
Anaïs Nin - Henry and June, bokcirkelbok

Mars
Elis Burrau - Och vi fortsatte att göra någonting rörande
Marguerite Duras - Att skriva
Bo Lundin - På Capri
Ovidius - Metamorfoser

April
From denna månad med i debutantprisjuryn.

Elis Burrau - Röda dagar
Neil Gaiman - Death: The high cost of living och Death: The time of your life, omläsningar

Juni
Violette Ailhaud - Såningsmannen
Jason Aaron - The Goddamned vol 1

Juli
Ed Brubaker & Sean Phillips - The Fade Out  vol 1 & 2
Linda Spåman - Den första kvinnan
L S Hilton - Maestra
Göran Hägg - D'Annunzio: Dekadent diktare, krigare och diktator
Madeleine Bourdouxhe - Gilles kvinna
Rainer Maria Rilke - Duinoelegierna

Augusti
Brad Dukes - Reflections: An Oral History of Twin Peaks

September
Agneta Pleijel - Spådomen
Mike Carey & Peter Gross - The Unwritten vol 1-4

Oktober
Johannes Anyuru - De kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Agneta Pleijel - Doften av en man

November
Ed Brubaker & Sean Phillips - The Fade Out vol 3

December
Sofokles - Antigone
Mark Frost - Twin Peaks: The final dossier

Cirka 31 titlar. Men det är inte bara på grund av juryarbete som listan är tunn, jag har även slarvat med läsdagboken. Skärpning 2018! Något som inte alls syns i listan, på grund av att jag bara läst enstaka dikter och inte hela verk, är årets stora läsupplevelse - den danska poeten Pia Tafdrup.

Läsplaner för 2018
De antika dramerna
Henry James
Fortsätta med Anaïs Nins dagböcker
Läsa mer serier och mer varierat

Rainer Maria Rilke - Duinoelegierna

Rilkes tio elegier har en känd tillkomsthistoria, den första raden hörde poeten i vinden när han var ute och gick på klipporna vid slottet i Duino, men efter de första fem elegierna var färdiga tog det tio år innan diktverket blev färdigt. Elegierna som publicerades första gången 1923 är en uppgörelse med moderniteten, det är tät text som behöver läsas flera gånger.  Min favoritelegi är den tredje, den erotiska: "du lockade urtiden fram hos den älskande".

För författarturisten måste Rilke vara en av de bästa, det senaste året har jag följt honom till platser som Jonsereds herrgård, nyss nämnda Duino, en kyrka på berget Monte Solaro på Capri, och kyrkan Santa Maria Formosa i Venedig där Rilke såg en minnestavla som gjorde så starkt intryck att den finns med i den första elegin.

Avslutningsvis, på några platser i texten går det att knyta an till ett på denna blogg tidigare behandlat tema, nämligen att falla:

Och vi: som alltid, överallt betraktar,
mot alltings vända, aldrig mot det öppna!
Allt trängs i oss. Vi ordnar det. Det störtar.
Vi ordnar det på nytt och störtar själva (VIII)

 ________________________________________________

Men om de ändlöst döda ville en sinnebild ge oss,
se, då kanske de visade på den nakna
hasselns hängen, eller menade
regnet, som faller över den mörka jorden om våren. –

Och vi, som tänkte oss lyckan
stigande, förnam då en rörelse,
närmande sig bestörtning,
när något lyckligt faller. (X)

Ovidius Metamorfoser (nyöversättning av Ingvar Björkeson 2015)

Allting ändras, men inget förgår (s. 365)

Under tre veckor i mars befann jag mig på Capri, närmare bestämt i en gästbostad i Villa San Michele. Om kvällarna läste jag Metamorfoser, passande lektyr eftersom ön ser ut som gudarnas boning.

Att läsa Ovidius samling av myter, som fått sin titel från de förvandlingar som nästan alla huvudpersoner går igenom, är att ge sig själv Bildningen i present. Här finns myterna från vårt kulturarv som jag fått via mina första egenlästa böcker och här finns berättelserna som tolkats och omtolkats av västerländska författare och dramatiker från Dante till Sarah Kane. Men det finns också myter som nämns i samma andetag som det kanoniserade som Björkeson i en fotnot konstaterar är okända för eftervärlden. Svindlande att det mitt bland det välbekanta finns berättelser som glömts bort.

Metamorfoser handlar om begär och högmod, människorna har ingen chans mot gudarnas passioner och nycker utom att just ge upp sin mänsklighet för att istället bli växter eller djur. Och det gav såklart en extra dimension till läsningen att sitta bland myrten, pinje, hyacinter och cypresser och läsa myterna om hur de kommit till.

Rekommenderar även In Our Times avsnitt om verket.

___________________________________________________

Jag har fått hedersuppdraget att ingå i juryn för Borås tidnings debutantpris, det innebär att bokbloggandet kommer ske med ännu lägre uppdateringstakt än tidigare. Om och när jag läser något annat än debutanter så kanske det dyker upp något här.

Understreckare om Gunnel Vallquist

Somliga texter kan ställa dörrarna till de dolda rummen inom oss på vid gavel, ett främmande språk kan skapa en rak passage till vårt innersta. Men djupast når alltid bara barndomens språk. Det får översättningsarbetet att likna minnets komplicerade processer, översättaren ett slags minneskonstnär.

Riktigt fin understreckare om Gunnel Vallquists Proustöversättning.