fredagsbilden

Fredagsbilderna

Kitty Pryde som St Sebastian

Yukio Mishima som St Sebastian

St Sebastian av Il Sodoma 1525

Utdrag ur Oroa dig inte av Marlen Haushofer

Oroa dig inte. Du har sett för mycket och för lite, som alla människor före dig. Du har gråtit för mycket, kanske också för lite, som alla människor före dig. Kanske har du älskat och hatat för mycket - men bara några få år, tjugo eller så. Och vad är väl tjugo år? Efter det var en del av dig död, precis som hos alla människor som inte kan älska eller hata längre. Du har fått utstå mycket smärta - motvilligt - som alla människor för dig. Din kropp var tidigt till besvär, du har aldrig älskat den. Det var besvärligt för dig, men kanske också bra, eftersom själen inte behöver en oälskad kropp. Och vad är själen? Förmodligen har du aldrig ens haft någon, utan bara förstånd, och det hade ingen tanke tanke på känslor. Eller fanns det ibland något annat? För ett ögonblick? När du ser blåklockor och kattögon och en människas omtanke för en annan, eller vissa stenar, träd och statyer; svalorna över den stora staden Rom.

Översättning av Rebecca Lindskog, i efterordet till Väggen utgiven av Bokförlaget Thorén och Lindskog 2014.

Fredagsbilden

The November meteors. As observed between midnight and 5 o'clock A.M. on the night of November 13-14 1868.

Ur Henry Purcells opera Dido and Aeneas (1689)

AENEAS
     In spite of Jove's command, I'll stay.
     Offend the Gods, and Love obey. 

     DIDO
     No, faithless man, thy course pursue;
     I'm now resolv'd as well as you.
     No repentance shall reclaim
     The injur'd Dido's slighted flame.
     For 'tis enough, whate'er you now decree,
     That you had once a thought of leaving me.
     
     AENEAS
     Let Jove say what he will: I'll stay!
     
     DIDO
     Away, away! No, no, away!
     
     AENEAS
     No, no, I'll stay, and Love obey!
     
     DIDO
     To Death I'll fly
     If longer you delay;
     Away, away!.....
     [Exit Aeneas]
     But Death, alas! I cannot shun;
     Death must come when he is gone.
     

 Offend the Gods, and Love obey. Mäktigare än så blir det sällan.

Inför Rom del 3: Sex!

Nu när jag har din uppmärksamhet, här är Berninis mästerverk Santa Teresas extas

Som en fransk besökare sa: If that is divine love, then I too have experienced it many times. 

Förlåt, men är det en enda sak jag vill uppnå så är det att bli odödlig genom att leverera en vågad och snärtig kommentar om ett konstverk.

Detta konstverk diskuteras i detalj i radioprogrammet In our time:s avsnitt om barocken. Kan lyssnas på här.

Fredagsbilden

Inför Rom del 2: Kastratsång

För ett och ett halvt år sedan ungefär läste min barockklubb (som består av mig och Bengtssonz) Carl-Michael Edenborgs Mitt grymma öde. Erik fick sluta efter en ytterst målande kastrationsscen i en såkallad änglafabrik i Napoli. Kastratsång är ett fascinerande konstuttryck för dagens moderna barockälskare, såväl som för dåtidens. Om detta kan man läsa i senaste London Review of Books där Colk Tóibín recenserar två nya böcker om kastratsångare. Jag finner grunden för behovet av kastrationssångare oerhört sorgligt: i en värld så patriarkal att kvinnor inte får sjunga måste pojkar könsstympas för att uppfylla behovet av religiös musik. Trots att kastratsångare uppskattades i England var det bara i Italien som de "producerades".

Hur lät det? Historiska källor som beskriver upplevelser av att ha lysnat till kastratsångare finns det gott om, både de som markerar det tekniska hos kastraten: "he was an infallible singing machine" eller det övernaturligt mänskliga: "He had certain curious notes which he called his fourth voice - strange, sexless tones, superhuman, uncanny". Jag är alltför dåligt skolad i musik för att uttala mig om kastratrösten även kan fångas upp av kvinnor, eller om den för alltid är förlorad. Beskrivningen ovan gör mig både nyfiken och, ärligt talat, livrädd.

Det existerar några få ljudupptagningar av den sista kastratsångaren Allessandro Moreschi som dog 1922 på youtube. Här är Ave Maria.

Inför Rom

Om lite mindre än två veckor åker jag till den eviga staden på semester. Förbereder mig grundligt genom litteraturläsning. Läser för tillfället Maud Websters mysrsysliga Döden i Rom från 2006.

Här kommer en liten helgonberättelse om St. Sunniva som min kära norska forskarkollega arkeologen Nanna Løkka publicerade på sin facebooksida idag:

Sunniva - en båtflyktning for 1000 år siden. I anledning dagen tenker jeg på Norges eneste kvinnelige helgen, den irske prinsessen Sunniva, som satte ut på åpent hav og heller lot seg føre med havstrømmene enn å gifte seg med sin hedenske beiler. Hun strandet på Selja på Vestlandet på slutten av 900-tallet og endte sine dager i en hule der - en from kristen omgitt av hedninger og vikinger. Helgenstatus fikk hun siden det lyste over hulen der hun og reisefølget døde, fordi hun så like vakker ut som død og fordi levningene duftet søtt og godt. Hvor levningene befinner seg i dag, vet ingen. Relikvieskrinet forsvinner ut av historien med reformasjonen og avviklingen Munkeliv kloster i Bergen. Navnet Sunniva betyr en solgave og huler er en kjent religiøs metafor for livmor, fruktbarhet og fødsel - navnet og huleelementet i legenden kan være en metafor for Sunnivas rolle i kristningen av området.