För ett och ett halvt år sedan ungefär läste min barockklubb (som består av mig och Bengtssonz) Carl-Michael Edenborgs Mitt grymma öde. Erik fick sluta efter en ytterst målande kastrationsscen i en såkallad änglafabrik i Napoli. Kastratsång är ett fascinerande konstuttryck för dagens moderna barockälskare, såväl som för dåtidens. Om detta kan man läsa i senaste London Review of Books där Colk Tóibín recenserar två nya böcker om kastratsångare. Jag finner grunden för behovet av kastrationssångare oerhört sorgligt: i en värld så patriarkal att kvinnor inte får sjunga måste pojkar könsstympas för att uppfylla behovet av religiös musik. Trots att kastratsångare uppskattades i England var det bara i Italien som de "producerades".
Hur lät det? Historiska källor som beskriver upplevelser av att ha lysnat till kastratsångare finns det gott om, både de som markerar det tekniska hos kastraten: "he was an infallible singing machine" eller det övernaturligt mänskliga: "He had certain curious notes which he called his fourth voice - strange, sexless tones, superhuman, uncanny". Jag är alltför dåligt skolad i musik för att uttala mig om kastratrösten även kan fångas upp av kvinnor, eller om den för alltid är förlorad. Beskrivningen ovan gör mig både nyfiken och, ärligt talat, livrädd.
Det existerar några få ljudupptagningar av den sista kastratsångaren Allessandro Moreschi som dog 1922 på youtube. Här är Ave Maria.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar