Understreckare om Gunnel Vallquist

Somliga texter kan ställa dörrarna till de dolda rummen inom oss på vid gavel, ett främmande språk kan skapa en rak passage till vårt innersta. Men djupast når alltid bara barndomens språk. Det får översättningsarbetet att likna minnets komplicerade processer, översättaren ett slags minneskonstnär.

Riktigt fin understreckare om Gunnel Vallquists Proustöversättning.

Marguerite Duras - Att skriva

Den andra essän i den här korta samlingen av texter, den om den unge engelske pilotens död, läste jag högt i somras i en bil på väg till hans grav utanför kapellet i Vauville. Kanske beror det på platsen, sällskapet och högläsningen men det är nog en av de starkaste texter jag läst av Duras, språket är fullt med värme och medmänsklighet. Evelina har skrivit om den resan här.

I den första och längsta essän som ger boken dess namn får vi ta del av Duras syn på skrivande, arbete och politik:

Skrivandet gör en vild. Man återvänder till en vildhet som föregår livet. Och man känner alltid igen den, det är skogarnas vildhet, lika gammal som tiden. Det är rädslan för allt, tydligt och oskiljaktig från livet självt. Man är obeveklig. Man kan inte skriva utan kroppens styrka. Man måste vara starkare än sig själv för att gripa sig an skrivandet, man måste vara starkare än det man skriver. Det är en märklig sak, ja. Det är inte bara skrivandet, skriften, det är skriken från djuren i natten, från alla, från er och från mig, från hundarna. Det är samhällets massiva och deprimerande vulgaritet. (21)

Skymningstimmen är tiden då alla slutar arbeta runt författaren. (44)

Befrielsen kommer när mörkret börjar lägga sig. När arbetet upphör utanför. Vad som återstår är lyxen vi har att kunna skriva om det på natten. Vi kan skriva vid vilken tid som helst. Vi är inte sanktionerade av order, arbetstider, chefer, vapen, böter, förolämpningar, snutar, chefer och chefer. Eller av det som ruvar på morgondagens fascism. (45-46)

Under samma semester, på samma dag, besökte vi även Trouville, den underbara stad vid vattnet där Duras bodde i ett decennium. Jag vet att det är en illusion, men det ger mig en större behållning  att läsa en författare om jag stått och tittat på havet på samma plats som hon har gjort före mig.

Thomas Mann - Bergtagen

Förutom åttio sidor sommaren 2014 tog det från november till början av februari att ta mig igenom Bergtagen. Istället för att skriva om innehållet vill jag säga något om vad det innebär att läsa en tegelsten till klassiker. Det är ett stort engagemang att ta sig igenom en så tjock bok, särskilt när stora delar har karaktären av föredrag. För det första går det långsamt, vissa kvällar räcker det med fem sidor, tills det inte gör det och jag läser hundra sidor på en dag. Att läsa böcker som aldrig tar slut är en lugnande upplevelse för mig, men Bergtagen känns också som flera böcker i en. Det är en kärleksberättelse, en bildningsroman, en mustig skildring av måltider och fest samt med en ironisk berättarröst och , såklart, en idéhistorisk genomgång. Min läsning präglas av årstiden, när Hans Castorp åker vilse på sina skidor och hamnar mitt i en snöstorm är det även snöstorm utanför fönstret i GBG. Under läsningen händer också något som aldrig händer annars: jag börjar se vänner i romankaraktärerna. Huvudpersonen Hans Castorp är exakt som min lillebror, Madame Chauchat är såklart Mikaela och mynheer Peeperkorn har stora likheter med Peter.

Visst är det så att Settembrinis och Naphtas mono- och dialoger inte upplevs som lika aktuella och brännande som de gjorde 1924, det är ändå engagerande läsning och ibland friläggs episoder som återigen är smärtsamt aktuell som när Naphta säger:

Tidens hemlighet och bud är inte jagets frigörelse och utveckling. Vad tiden behöver, vad den kräver, vad den kommer att skapa åt sig, det är - terrorn. (674)

När jag bläddrar igenom boken nu ser jag att jag gjort massor av hundöron, men varje gång jag slår upp en sida förstår jag inte vad det är jag tyckt varit viktigt. Nåväl, hittade en sida där jag förstärkt hundörat med en understrykning:

Medeltidens lärare ansåg sig veta att tiden är en illusion, dess förlopp i orsak och verkan endast en följd av hur våra sinnen är inrättade och tingens sanna vara ett stående nu. Hade han promenerat längs havet, den doktor som först undfick den tanken - med evighetens lite bittra smak på sina läppar? Vi upprepar i varje fall att det är feriefriheter vi talar om här, fantasier som hör ihop med ledigheter från livet och som den civiliserade anden blir mätt på lika fort som en spänstig man på att ligga och vila i den varma sanden. (714)

Varför strök jag under det? Jo, för det handlar om hav och tid, undertecknads favoritintressen. Avslutningsvis är de sista 200 sidorna av Bergtagen en gåva som gör all eventuell kamp med de första 760 sidorna väl värd mödan. Här är en fin recension av Mikael van Reis, jag instämmer helt med detta: "Jag läser inte för att ”vända blad” utan snarare för att hypnotiseras och snart nog förvandlas läsaren till en av hospitanterna på sanatoriet. Det är romanen som liggkur."

Anaïs Nin - Henry and June

"Come close to me, come closer. I promise you it will be beautiful."

Det är Henry Millers ord till Anaïs Nin i den ocensurerade versionen av hennes dagbok, som fokuserar på författarens kärleksrelation till Henry och hans fru June. Men citatet tjänar även som beskrivning av boken. Dagbokslitteratur är en av undertecknads favoritgenrer, framför allt när den skrivs av kvinnor som upptäcker sin sexualitet. Anaïs Nins språk är så underbart livsälskande, analytiskt, klarsynt och drömmande på samma gång. Det är starka indiepopvibbar:

The truth is that this is the only way I can live: in two directions. I need two lives. I am two beings. (s. 60)

(Det citatet låter som om det var från en Belle and Sebastian-låt). Och JVVF-känsla:

Curse his love. He can fuck me as no one else can, but I want more than that. I'm going to hell, to hell, to hell. Wild, wild, wild. (s. 179)

Detta är min första bok av Nin och den uppfyller alla mina förväntningar med råge. En sak jag tänker på under läsningen är den vikt hon lägger vid att beskriva hur det är att fixa sig, göra sig fin, ha vackra kläder och saker:

I might be down in the dumps a hundred times, but each time I would clamber out again to good coffee on a lacquered tray beside an open fire. Each time I would clamber out to silk stockings and perfume. Luxury is not a necessity to me, but beautiful and good things are. (s. 38)

I feel restless, spirited, adventurous. To be absolutely truthful, I hope secretly to meet someone else, to go on living as I am living, sensually. I have erotic imaginings. I do not want solitude, introspection, work. I want pleasure

These days I occupy myself with frivolities. I serve the goddess of beauty, hoping she may grant me gifts. I work for a dazzling skin, vibrant hair, good health. (s. 204)

Kanske, jag säger kanske, är det bara en kvinna som kan skriva så? Samtidigt som det finns något kokett och underbart ytligt i texten så finns det även en grundmurad självsäkerhet och klarhet i beskrivningen av Nins relationer till andra:

Henry, you love your little whores because you are superior to them. You really have refused to meet a woman on your own level. You were surprised how much I could love without judging, adoring yous as no whore ever adored. Well, then, are you no happier to be adored by me, and doesn't it make you infinitely superior? Do all men shrink before the more difficult love? (s. 183)

Människorna i berättelsen saknar grundläggande kunskaper om sex och samlevnad. Under dagbokens gång framgår det att hon tror att kvinnan lättare blir med barn om hon får orgasm. Det är svindlande att texten är skriven på 30-talet. Alla läser och pratar om På spaning efter den tid som flytt, vars sista del kom ut 1927 bara några år tidigare och särskilt relationen till Albertine diskuteras.

Perhaps, like Proust, I am incapable of movement. I choose a point in space and revolve around it, as I revolved for two years around John. (232)

 Ytterligare en iakttagelse är att Nin har så få teoretiska och praktiska ramar för sitt (feministiska?) uppvaknande. Ingen Suzanne Brögger, Erica Jong, Ebba W-B, Nina Björk eller Fittstim. Hon har bara Nin och jag förstår att Nins texter varit väldigt betydelsefulla för många under årens lopp. Jag kommer också att tänka på en kvinnlig, om än fiktiv, föregångare vars ledmotiv får avsluta blogginlägget: "Ud vil jeg, ud, o saa langt langt langt."