Marguerite Duras - Att skriva

Den andra essän i den här korta samlingen av texter, den om den unge engelske pilotens död, läste jag högt i somras i en bil på väg till hans grav utanför kapellet i Vauville. Kanske beror det på platsen, sällskapet och högläsningen men det är nog en av de starkaste texter jag läst av Duras, språket är fullt med värme och medmänsklighet. Evelina har skrivit om den resan här.

I den första och längsta essän som ger boken dess namn får vi ta del av Duras syn på skrivande, arbete och politik:

Skrivandet gör en vild. Man återvänder till en vildhet som föregår livet. Och man känner alltid igen den, det är skogarnas vildhet, lika gammal som tiden. Det är rädslan för allt, tydligt och oskiljaktig från livet självt. Man är obeveklig. Man kan inte skriva utan kroppens styrka. Man måste vara starkare än sig själv för att gripa sig an skrivandet, man måste vara starkare än det man skriver. Det är en märklig sak, ja. Det är inte bara skrivandet, skriften, det är skriken från djuren i natten, från alla, från er och från mig, från hundarna. Det är samhällets massiva och deprimerande vulgaritet. (21)

Skymningstimmen är tiden då alla slutar arbeta runt författaren. (44)

Befrielsen kommer när mörkret börjar lägga sig. När arbetet upphör utanför. Vad som återstår är lyxen vi har att kunna skriva om det på natten. Vi kan skriva vid vilken tid som helst. Vi är inte sanktionerade av order, arbetstider, chefer, vapen, böter, förolämpningar, snutar, chefer och chefer. Eller av det som ruvar på morgondagens fascism. (45-46)

Under samma semester, på samma dag, besökte vi även Trouville, den underbara stad vid vattnet där Duras bodde i ett decennium. Jag vet att det är en illusion, men det ger mig en större behållning  att läsa en författare om jag stått och tittat på havet på samma plats som hon har gjort före mig.