Proustpassager del 20

Berättaren om att vakna upp, när man varit nere i källaren.

Men uppassaren är redan här; han vågar inte fråga honom vad klockan är, ty han vet inte om han sovit, eller hur många timmar (han undrar om det inte är flera dagar, så utmattad är hans kropp och så utvilad hans hjärna, och hjärtat är fyllt av vemod liksom efter en resa som gått till alltför fjärran länder för att inte ha varat länge).

Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 4, Sodom och Gomorra. Stockholm: Bonnier. s. 430

Läs första inlägget här.

Proustpassager del 19

Om att träffa tjejer man bara brevväxlat med.

Man stämmer möte, och där man efter beskrivning eller egna minnesbilder trodde sig möta féen Vivianne finner man Mästerkatten i stövlar.

Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 4, Sodom och Gomorra. Stockholm: Bonnier. s. 272

Läs första inlägget här.

Proustpassager del 18

Berättaren minns när han varit elak mot sin mormor.

ty eftersom de döda lever kvar endast inom oss, är det oss själva vi obönhörligt misshandlar när vi envisas att erinra oss de slag vi riktat mot dem. /…/ Jag förstod att det endast var smärtan som kunde få mig att riktigt minnas henne, och önskade att de spikar som naglade fast hennes minne i mig kunnat slås in ännu hårdare och djupare. /…/ ty inte nog med att jag ville lida; jag ville också respektera det äkta i mitt lidande sådant jag erfarit det när jag första gången plötsligt och ofrivilligt upplevat det, /…/

Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 4, Sodom och Gomorra. Stockholm: Bonnier. s. 184-185

Läs första inlägget här.

Alan Moore - Nemotrilogin, fast mest om Alan Moore

Moore, Alan (2013). Nemo: heart of ice. 

Moore, Alan (2014). Nemo: the roses of Berlin.
Moore, Alan (2015). Nemo: River of Ghosts.

Trilogin om Nemo, den mer kände kapten Nemos dotter, är en del av det ständigt expanderande The league of extraordinary gentlemen-universat. Lästa efter varandra är de en berättelse om besatthet, arvsskuld och sexiga tjejer. När jag läst vad andra Moore-fans skrivit om trilogin verkar andemeningen vara: jag önskar att det var bättre. Och lite så är det, det finns en stor potential i berättelserna men resultatet blir sterilt. Kevin O'Neills teckningsstil är underbar som vanligt, men det är mer fokus på nakna tjejer än på karaktärsutveckling (not that there's anything wrong with that, men de tidigare albumen i serien är ju så bra).

I höstas fann jag mig i en serieaffär i London och bläddrade håglöst igenom backarna med Alan Moore, Neil Gaiman, Warren Ellis, Garth Ennis och Grant Morrison och jag insåg att nu har jag läst allt. Jag är orolig för att min förmåga att ta mig till nya serier är förstörd för att jag bara kan uppskatta det jag känner till, dvs skapelser av brittiska män födda på 50-60-talen djupt påverkade av postmodernism, Thatchers politik och skolade i Marvel och DC:universum. Säg dekonstruktion av superhjältegenren och jag börjar dregla direkt.

Så, vi har rädslan att inte upptäcka något nytt men också rädslan att aldrig få uppleva något totalt omvälvande av den gamla skolan igen. Som tur är upptäckte jag att Alan Moores Miracleman äntligen finns att få tag på, alla fyra volymer står nu i min bokhylla så en gång till ska jag få uppleva läsningen av en äkta Mooreserie.

(Gör en notering här om fler blogginlägg jag borde skriva i ämnet:

• Ranka alla Alan Mooreserier från bäst till sämst
• Den nya serien jag läst som var fantastisk och inte skriven av gubbarna nämnda ovan
• Min omläsning av Transmetropolitan)

Horace Engdahls tal om Bob Dylan

Kan läsas i sin helhet här.

Jag har aldrig lyssnat på Bob Dylan, utöver hitsen, men en formulering som denna gör en onekligen positivt inställd:

Chamfort gjorde iakttagelsen att när en mästare som La Fontaine framträder, spelar genrernas hierarki, uppfattningen om vad som är stort och smått, högt och lågt i litteraturen, ingen roll. ”Vad betyder det av vilken ordning verken är, när deras skönhet är av första ordningen?” skriver han. Det är det enkla svaret på frågan om hur Bob Dylan kommer in i litteraturen: genom att skönheten hos hans sånger är av första ordningen.

Och säga vad man vill om prisutnämningen och den efterföljande diskussionen men jag tycker att detta var en stark avslutning:

Om folk i den litterära världen knorrar, får man påminna dem om att gudarna inte skriver, de dansar och de sjunger.

Proustpassager del 17

och när jag så äntligen fått henne tillbaka var det blott för att upptäcka att jag förlorat henne för alltid. Förlorat henne för alltid – jag fattade det inte, och jag sökte vänja mig vid smärtan i denna motsägelse: å ena sidan en existens, en ömhet som levde kvar inom mig på samma sätt som jag förr upplevat dem, det vill säga skapade för mig, en kärlek som ständigt var inriktad på mig och till den grad fann sitt komplement och sitt mål i mig, att stora mäns snille, all den genialitet som kunnat existera sedan världens begynnelse, i min mormors ögon var mindre värda än ett enda av mina fel; och å andra sidan, så snart jag upplevat denna lycksalighet som närvarande, känna hur den genomilades av en visshet som högg till som en fysisk, ständigt återkommande smärta: vissheten om en förintelse som utplånat min bild av denna ömhet, utplånat denna existens, retrospektivt upphävt vår ömsesidiga förutbestämmelse och gjort att min mormor, i samma stund som jag återsåg henne liksom i en spegel, blivit en främling som av en slump kommit att leva några år vid min sida liksom hon kunnat leva vid sidan av vem som helst, en främling för vilken jag både före och efteråt var och skulle förbli – ingenting.

Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 4, Sodom och Gomorra. Stockholm: Bonnier. s. 183

Läs första inlägget här.

Proustpassager del 16

och det var min plötsliga, vanvettiga längtan att få kasta mig i mormors famn, som kom mig att – mer än ett år efter hennes begravning, ty det finns en anakronism som ofta hindrar händelsernas almanacka att sammanfalla med känslornas – upptäcka att hon var död.

Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 4, Sodom och Gomorra. Stockholm: Bonnier. s. 181

Läs första inlägget här.