Hélène Cixous - Medusas skratt

Sedan förra året ungefär har det känts som att jag är den enda i min bekantskapskrets som inte läst och inte känner till Hélène Cixous. Åtgärdade denna bildningslucka genom att läsa Medusas skratt, utgiven på Modernista förra året. Feministisk text från feminister verksamma under 1970-talet är alltid intressant/a, men texterna skrivna under decenniet framstår ofta som väl naiva med moderna glasögon (Ja, Erica Jong, jag syftar på dig). Detta manifest, publicerat första gången 1975, är trettio sidor ren intellektuell och kroppslig kraft. Det börjar redan med de första meningarna:

Jag ska tala om den kvinnliga skriften: om vad den ska göra. Kvinnan måste skriva sig själv, kvinnan måste skriva om kvinnan och föra kvinnorna till skriften, som de varit skilda från lika brutalt som ifrån sina kroppar; av samma skäl, genom samma lag, i samma dödliga syfte. Kvinnan måste ta sig an texten - och världen, och historien - med egen kraft. (s. 5)

Kroppen får lika stor plats som texten i manifestet och jag fröjdas av att hitta en av litteraturhistoriens kanske mest kroppsliga person bland sidorna, nämligen Molly Bloom och hennes ja (s. 18).*

För gravida finns det några starka stycken som borde målas som väggord på alla mödravårdscentraler och delas ut på pamfletter. Exempelvis: "Det finns tusen sätt att upplever en graviditet, att ha eller inte ha en ny sorts intensiv relation med den där ännu osynlige andre. Och om du inte har denna längtan, betyder det inte att du saknar den. Varje kropp formulerar på eget sätt, utan mallar eller normer, den ändlösa och föränderliga helheten av sina begär." (s. 27).

Ilskan är stark i manifestet, men vad jag också tar med mig är kärleken och livsglädjen. Angående relationen till mannen:

Jag vill ha allt. Jag vill ha hela mig med hela honom. Varför skulle jag beröva mig själv en del av oss? Jag vill alltså ha allt av oss. Det är klart att hon har lust, en kärleksfull, inte avundsjuk lust. (s. 28)

Sista meningen är ett manifest i sig självt: "Vi ska aldrig vara varandras brist".


*I den här bloggen känd från en av mina starkaste läsupplevelser.

Bret Easton Ellis - Lunar park

Jag vaknar sent och gör min hudvårdsrutin noggrannt men slött: först tvätt med svart tvål, sedan Maria Åkerbergshudvårdsrutin med flower freshener följt av clearing serum och fuktkräm. Efter att krämen torkat in tar jag på mig en svart kjol från Emma och Malena samt en blå linneskjorta och en vit ulltröja från Maska. Jag slår upp skärmen på min Macbook pro och sätter mig för att skriva ett blogginlägg om Bret Easton Ellis Lunar park.


Lunar park är en intertextuell spökhistoria. Inledningskapitlet på fyrtio sidor är fantastiskt. Huvudpersonen Bret Easton Ellis går igenom förstameningarna i sina tidigare böcker samt konstaterar vad sistameningen i föreliggande roman är. Sedan går han igenom sitt liv och konstaterar att allt han kommer berätta är helt sant. Det är fruktansvärt postmodernt, alldeles underbart och framför allt väldigt roligt. I Lunar park är huvudpersonerna äldre än de vanliga tjugoåringarna som knarkar sig fram i apatin. Istället handlar det om småbarnsföräldrar i fyrtioårsåldern i Mc mansion-land utanför New York som också knarkar sig fram i apatin. Allt kretsar kring barnen som medicineras hårt och som läser Lord of the flies i sexårsgruppen. Huvudpersonen Bret skriver om de andra föräldrarna vid en parmiddag:

There was something off about their obsession with their children that bordered on the fanatical. It wasn’t that they weren’t concerned about their kids, but they wanted something back, they wanted a return on their investment – this need was almost religious.

Parallellt läser jag Mikael Holmqvists Djursholm: Sveriges ledarsamhälle och citatet ovan hade enkelt kunnat passa in där.


Sommaren 2016 har goda förutsättningar att bli Easton Ellis-sommaren, har precis börjat läsa Less than zero.

Virginia Woolf - Mot fyren

Läste första gången, på engelska, 2005 i ett riktigt äckligt exemplar från bibblan som luktade jord. Jag fattade ingenting. Omläsningen ägde rum under juni 2016, den här gången på svenska i pocketutgåvans om Bonniers gav ut i samarbete med Adlibris 2006. Läsningen motiverades av att jag läst om Auerbachs sista kapitel i Mimesis vars titel "Den bruna strumpan" syftar på en scen i romanen. Delar av läsningen ägde rum i ett strandhus på den normandiska kusten. Jag skriver det, för jag tror det är viktigt för min läsupplevelse. Mot fyren handlar om kvinnors konstnärskap, både genom Lilys målning och Mrs Ramsays sociala briljans.

Här är några av de stycken jag strök under i boken:

1. Mrs Ramsay ser fyrens ljus och får en epifani

Men trots detta, tänkte hon, betagen, hypnotiserad som om dessa silverfingrar hade smekt en dold åder i hennes hjärna, vilken om den brast skulle dränka henne i hänryckning, hade hon känt lycka, underbar lycka, intensiv lycka; men allteftersom dagsljuset bleknade skänkte det ett klarare silverskimmer åt de oroliga vågorna och den blå tonen försvann från havet som böljade i klart citrongula vågor, som böljade och hävde sig och bröt sig mot stranden, och extasen brast fram i hennes ögon och vågor av hänryckning jagade över hennes medvetandes botten och kom henne att känna: Det är nog! Det är nog!

2.  Mrs Ramsay tänker under middagen

det finns ett sammanhang i tingen, en stabilitet; någonting, menade hon, är oemottagligt för förändring och stråkar med rubinens glans (hon såg bort mot fönstret med ljusets dallrande spegelbilder) som en protest mot allt det flytande, obestämda, spöklika. Därför hade hon även ikväll samma känsla av frid, av vila, som tidigare på dagen. Av sådana här ögonblick, tänkte hon, skapas det som blir bestående. Detta skulle komma att bestå.

3. Mrs Ramsay demonstrerar sin konst, social fingertoppskänsla

Det kunde inte fortfara, det visste hon, men just i denna sekund var hennes blick så klar att den tycktes vandra runt bordet, lyfta bort slöjan från dem alla som satt där, blotta deras tankar och deras känslor utan minsta ansträngning, likt ett ljussken som glider under vattnet så att dess krusningar och sävstråna och de snabba, tysta forellerna och småfisken som står stilla under ytan blir belysta, svävande, darrande. Det var så hon såg dem, hörde dem, men allt vad de sa ägde också egenskapen att likna en  forells rörelser, då man samtidigt i en enda blick uppfångar krusningen och bottens grus - det som är på den ena sidan och det som är på den andra sammanhållet till en helhet. /.../ Ett ögonblick hängde hon i luften.

4. Lily Briscoes syn på konst

Man måste, tänkte hon, medan hon betänksamt doppade penselspetsen, vara öppen för den vardagliga verkligheten, man måste helt enkelt känna att detta är en stol detta är ett bord, och ändå: Det är ett under, det är extas.

Och så är det slutorden i romanen, visst minns man aldrig slutmeningar? Jag kan rabbla säkert femtio öppningsmeningar, men sluten försvinner ut i tomheten. Men i Mot fyren stannar de kvar:

Ja, tänkte hon och lade ner penseln fullkomligt dödstrött, jag har haft min vision.

That summer feeling

Han vill, men han vet inte vad. Så han skriker, för att säga att han inte vet vad han vill. Och han skriker också för att få veta, för att det i strömmen av ord ur honom själv ska komma ett meddelande om vad han vill. Han lyckas inte skilja det enskilda i det som han vill denna sommar från helheten av det som han alltid har velat.

Ur Marguerite Duras Horan på den normandiska kusten (2015, ellerströms)