Proustpassager del 2

Men det karakteristiska för den löjliga ålder i vilken jag befann mig – ingalunda någon ofruktbar ålder, tvärtom – är att man inte rådfrågar förnuftet och att även de obetydligaste egenskaper hos människor ter sig som oupplösligt förenade med deras personlighet. 

- Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 2, I skuggan av unga flickor i blom. Stockholm: Bonnier, s. 340

Läs första inlägget här

 

Proustpassager

2012-2013 läste jag del 2-7 av På spaning efter den tid som flytt (del 1 lästes tidigare, jag minns inte när). I sommar har jag skrivit av de citat eller passager som jag strök under vid läsning. Jag tänkte återge alla citat här, ett i veckan ungefär i 38 veckor (!). Alla understrukna eller med hundöron märkta citat är med, hur obegripliga de än kan verka för mig idag. Jag har även avhållit mig från att smyga in passager som egentligen borde vara med. Det blir en märklig blandning av trams, estetik och tupplurar. Mina förhoppningar är att detta blir kul även för andra än undertecknad och att urvalet inte säger för mycket om mig.

Då kör vi:

Man kunde fråga sig om det inte bland våra ödmjuka bröder bönderna finns människor som utgör ett slags elit bland de enfaldiga, eller vilka snarare av ett orättvist öde blivit dömda att leva bland de enfaldiga, utan upplysning, men som ändå är mera naturligt, mera väsentligt besläktade med de verkliga elitnaturerna än vad som är fallet med de flesta bildade människor; de är liksom spridda, vilsegångna, förnuftslösa medlemmar av den heliga familjen, förvuxna barn i släkt med de högsta begåvningarna, och det framgår tydligt av det omisskännliga ljuset i deras blick, där det dock inte svarar mot någonting, att det enda som fattats för att de skulle bli snillen, var kunskap.

- Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 2, I skuggan av unga flickor i blom. Stockholm: Bonnier, s. 251-252


(Därefter följer en av mina favoritscener, när den unge berättaren fyllnar till på tåget och i gryningen får syn på och blir förälskad i en mjölkerska.)

Bret Easton Ellis - Imperial bedrooms, Less than zero, The Informers

Greed is good. Sex is easy. Youth is forever.

- The informers

Bret Easton Ellis måste läsas i en solstol vid en pool eller ett hav. Med bländande solljus som obarmhärtigt reflekteras i vatten blir grymhet och apati enklare att ta in. Imperial bedrooms från 2010 är en fortsättning på Less than zero, debuten som publicerades 1985. I den sistnämnda följer vi apatiska tonåringar som begår grymma handlingar samtidigt som de knappt kan kommunicera, i den förstnämnda har tonåringarna blivit 35+ men beter sig i övrigt på ungefär samma sätt. IB inleds dock pomo-style med att huvudpersonen i de båda böckerna, Clay, avslöjar att Less than zero skrevs av "the author" och att Clay inte alls håller med om framställningen.

Bokens största brist är att den innehåller en plot, det är en book noir som har för mycket handling för en Ellisbok. Den största behållningen med Less than zero, novellsamlingen The informers (och Rules of attraction) är absurdismen i livet som fruktansvärt rik och vacker ung vuxen, utan att kunna nå fram till någon. I Less than zero finns en scen där huvudpersonen och en tjej frågar varandra "What do you do?" fram och tillbaka, oförmögna att ge ett svar. Jag har skrattat högt vid läsningen av alla Ellisböcker utom IB. I dessa texter får även våldet och grymhet sippra fram sakta, utan att det egentligen ägnas någon uppmärksamhet. Jag citerar fritt ur baksidestexten på svenska översättningen av The Informers: ett snitt så skarpt att det dröjer innan blodet sipprar fram.

I några recensioner av IB har det anmärkts på en vidrig scen mot slutet, men jag har svårt att se att en Ellisbok får ges ut utan våldspornografiska inslag, förläggaren kräver säkert det. Jag har också läst att flera lyft fram sistameningen som iskallt ryslig, kanske var mina förväntningar för höga men jag blev inte illa berörd. Är det för att jag, hemska tanke, blivit en av Ellis karaktärer?

Roland Barthes - Kärlekens samtal

Augusti har ägnats åt Barthes - Kärlekens samtal. Utgiven på svenska för första gången 2015, inklusive 20 postumt publicerade fragment allt översatt av Leif Janzon. Ja, boken består av fragment, eller kortare texter som försöker fånga "vad som händer när en talande människa drabbas av kärlek" (Ur Carin Franzéns förord). Fragmenten har titlar som Drama, Fest, Galen, Hudlös, Kön, Lycksalighet och så vidare. Fragmenten återges alfabetiskt för att undvika ett narrativ, vilket betyder att den franska och svenska utgåvan är olika. Barthes förlitar sig först och främst på Werther, men även bland andra Proust, Tao, Freud, Nietzsche och samtal med vänner samt egna erfarenheter bidrar. Den älskande är subjektet, Den älskade objektet och Fantasibilden är den bild av den älskade/kärleken som den älskande uppehåller sig vid. Tack Modernista för att ni gjort detta möjligt, jag är precis som huvudpersonen i Jeffrey Eugendies The marriage plot helt trollbunden av Kärlekens samtal! Låt mig lägga ut orden.

För att få någon behållning av boken bör du vara förälskad, eller i alla fall kunna frammana minnet och känslan av att vara det. Jag vet att inte alla människor har varit eller kan bli kära, men jag skulle tro att de flesta har upplevt det någon gång, besvarat eller ej (det är inte relevant i sammanhanget). Och det är det som gör kärleken så fascinerande, människor har blivit kära långt innan den romantiska kärleken som vi känner den konstruerades. Överklassen och underklassen, kvinnor och män, över hela världen, barn och vuxna, kärleken kommer till alla. Det går inte att bortse från den sociala konstruktionen, men som jag redogjort för tidigare i denna blogg finns det kärleksskildringar från förr som tar sig ända fram till oss, fullständigt begripliga och sanna (Sapfo!). Fast återigen, det kan bero på att vår kultur anpassat sig efter dem snarare än att essensen av att uttrycka kärlekens diskurs varit densamma hela tiden. Men jag ber dig nu läsare, att strunta i det tillsammans med mig och bara avnjuta några Barthes-citat. Min bok har hundöron på nästan varje sida, här är ett urval:

Ur Begränsa

kärlekens vansklighet är ofrånkomlig, man måste antingen underkasta sig eller avstå: det är omöjligt att hushålla (s. 32)

Ur Beroende (om att den älskade, som den älskande är beroende av, i sin tur kan vara underkastad beslut från någon högre instans ex en chef som inte ger ledigt):

Det är då jag börjar knorra, för det högre beslut vars understa och liksom tillplattade föremål jag är, framstår nu som helt orättvist: jag är inte längre det oundvikliga Ödets offer och den ädla tragedifigur som jag valt att vara. Jag har återförts till samma historiska stadium som det då aristokratin fick känna på de första rappen från de demokratiska kraven: "Det finns väl ingen anledning att just jag ska" - osv. (s. 34)

Barthes är fenomenal på att fånga det löjliga hos den älskande ("Finns det något dummare än en människa som älskar?"), samtidigt som vi som älskar är föremål för otroligt starka och äkta känslor så ser vi som står utanför bara en riktigt fånig person som gör sig omöjlig.

Ur Boken

Ett tredje språk blir de förälskades mötesplats (i dag skulle det kunna vara en film eller en skiva). /.../ Kärlekens Bok är inte pedagogisk - den lär inte ut hur man ska älska, den är magisk; dess verkan är att få kärleken att födas; den fungerar som en formel, vilken omformar kraften i orden till handlingar; Boken utgör övergången till det konkreta, till acting-out: kyssen lyfts från papperet, tar plats på Paolos och Francescas läppar (papperet - som är skyddsvägg, distans, anständighet, okroppslighet, kontroll, censur - vänds i sin motsats: det symboliska, det som konstituerar boken, överskrids. (s. 41-42).

Ur Drama

Förälskens hänförelse (ett rent hypnotiskt ögonblick) äger rum före diskursen och bakom medvetandets proscenium: "händelsen" i kärleken ingår i en hieratisk ordning: den är min egen lokala legend, min lilla helgonberättelse som jag återger för mig själv, och denna återgivning av ett fullbordat (förstenat, balsamerat, handlingsfjärmat) faktum utgör kärlekens diskurs. (s. 52)

Ur Förtrogne, alltså den vän som den älskande samtalar med:

Där det talas i förtroende är dialogen svag. Den förtrogne lyssnar, svarar (för vänskaps skull), invänder ibland (utan övertygelse), men aldrig länge, för (allt säger honom det), det är ju en dåre han samtalar med.

Ur Kontakter, det vill säga när den älskande människan snuddar vid den älskades hud "ett knä som inte dras undan" osv:

Den obetydliga åtbörd jag påbörjar, fortsätts av en annan del av mig; utan att något fysiskt avbryter den delar den sig, övergår från sin enkla funktion till att få en bländande innebörd, en vädjan om att bli älskad. Meningen (ödet) gör min hand strömförande /.../ (s. 172)

Ur Kön

(X berättade om när han var kär: efter kärleksakten fortsatte han att känna gränslöshet, delaktighet, tacksamhet, översinnlighet; men ingen omedelbar längtan efter cigaretten, den som tar tillbaka, fjärmar, åter hävdar det privatas primat, förbereder avfärden. X kände sig i detta som något av en kvinna, förstod nästan det kvinnliga begärets fält (väntan, fortsättning, förlängning, varaktighet, ovilja att överge - alltså att ge). Det är därför myten alltid förknippar den älskande människan med en eller annan stor kvinnogestalt ("kvinnorna som älskar över allt annat"). (s. 182)

Kärlek är att inte ta cigaretten efteråt, kan det uttryckas på ett bättre sätt? (För att det här inlägget inte ska bli för långt får jag återkomma till Barthes beskrivning av Kvinnan, han menar att den som älskar alltid blir kvinnlig. Det finns något här.)


Ur Lycksalighet

Den lycksaliga älskande människan har inget behov av att skriva, att förmedla, att reproducera. (s. 184)

Barthes förlitar sig på Freud och psykoanalysen för att förklara kärleken, och det är där jag har svårast att följa honom. Jag ogillar att dra in författarens biografi för att förklara texten. Men låt oss vara ärliga Roland, att du var en sån mammagris kan kan ha påverkat varför du alltid landar i att förklara kärleken i termer av barnet som vill tillbaka till modern? Ironiskt nog blir jag, i det sista fragmentet i den svenska utgåvan, trots allt tagen av denna liknelse.

Ur Ömsesidighet

När Modern matar sitt barn, utan att truga eller hålla tillbaka för mycket, när hon ger av maten, och samtidigt låter barnets hand vara med, bara varligt styr den, skapas ett rum av ömsesidig aktivitet, på samma gång separat och samverkande. Detsamma gäller kärleksförhållandet: inte ömsesidigt men gemensamt; den andre håller min hand, lär mig något, förändrar mig, samtidigt som jag gör detsamma med honom. (s. 296)

Dagens dikt: Andrew Marvell - To His Coy Mistress

2016 års läsning har kärlek som underliggande tema. Här kommer därför min favorit bland kärlekslyriken. Varför? För att den är så kul med sitt mustiga bildspråk. Skriven någon gång under mitten av 1600-talet och full av liv. Här kan man lyssna på en uppläsning som fångar det röjiga. Erik Blomberg har gjort en fin översättning till svenska.

Andrew Marvell - To His Coy Mistress

Had we but world enough and time,

This coyness, lady, were no crime.

We would sit down, and think which way

To walk, and pass our long love’s day.

Thou by the Indian Ganges’ side

Shouldst rubies find; I by the tide

Of Humber would complain. I would

Love you ten years before the flood,

And you should, if you please, refuse

Till the conversion of the Jews.

My vegetable love should grow

Vaster than empires and more slow;

An hundred years should go to praise

Thine eyes, and on thy forehead gaze;

Two hundred to adore each breast,

But thirty thousand to the rest;

An age at least to every part,

And the last age should show your heart.

For, lady, you deserve this state,

Nor would I love at lower rate.

       But at my back I always hear

Time’s wingèd chariot hurrying near;

And yonder all before us lie

Deserts of vast eternity.

Thy beauty shall no more be found;

Nor, in thy marble vault, shall sound

My echoing song; then worms shall try

That long-preserved virginity,

And your quaint honour turn to dust,

And into ashes all my lust;

The grave’s a fine and private place,

But none, I think, do there embrace.

       Now therefore, while the youthful hue

Sits on thy skin like morning dew,

And while thy willing soul transpires

At every pore with instant fires,

Now let us sport us while we may,

And now, like amorous birds of prey,

Rather at once our time devour

Than languish in his slow-chapped power.

Let us roll all our strength and all

Our sweetness up into one ball,

And tear our pleasures with rough strife

Through the iron gates of life:

Thus, though we cannot make our sun

Stand still, yet we will make him run.