Roland Barthes - Textasen: Om textens njutningar

Med förord av Horace Engdahl och efterord av Lydia Wistisen, det sistnämnda väldigt läsvärt. Låt mig citera några underbara passager.

s. 28:

Man kommer alltså fram till denna paradox: texter, likt Batailles - eller andras - som skrivits mot neurosen, från vansinnets hjärta, har i sig att de vill bli lästa, denna lilla neuros är oumbärlig för förståelsen av deras läsare: dessa fruktansvärda texter är ändå fortfarande koketta texter.

Kommentar: Det måste vara bland annat härifrån som Anders Johansson fått inspiration till Göra ont. Litterär metafysik (2010). Älskar detta citat, spelar ingen roll hur vidrig och ond en författare försöker vara, boken är ändå kokett.

s. 34-35 om att läsa:

/.../ vi läser inte alls med samma intensitet i denna läsning; en rytm infinner sig, självsvåldig, med föga respekt för textens integritet; vår hunger efter kunskap får oss att glida förbi eller hoppa över vissa passager (misstänkt "tråkiga") för att snabbast möjligt finna anekdotens mest brinnande ställen (som alltid finns i dess uttryck: det som påskyndar avslöjandet av gåtan eller ödet): vi hoppar ostraffat (ingen ser oss) över beskrivningarna, betraktelserna, konversationerna: vi liknar alltså en betraktare på en klubb som klättrar upp på scenen och påskyndar danserskans striptease, som raskt sliter av hennes kläder, men i ordningsföljd, alltså: å ena sidan med respekt för och å andra sidan jäktande ritens etapper (likt prästen som slukar sin nattvard).

/.../ författaren kan inte förutse det: han kan inte vilja skriva det som inte kommer att läsas. Och trots detta, det är själva rytmen av det man läser och det man inte läser som skapar njutningen i de stora berättelserna: har någon någonsin läst Proust, Balcaz eller Krig och fred ord för ord? (Prousts lycka: mellan varje läsning hoppar man aldrig över samma ställen.

Kommentar: Mustig liknelse

s. 37:

Om jag går med på att bedöma en text efter njutningen kan jag inte tillåta mig att fortsätta säga: den där är bra, den där är dålig. Inga topplistor, ingen kritik, ty detta innefattar alltid en taktisk aspiration, en social användning och ofta en imaginär täckmantel. Jag kan inte fördela, föreställa mig att texten skall vara möjlig att förbättra, vara redo att träda in i leken med normativa predikat: den är alltför det här, den är inte tillräckligt så där; texten (det är samma för rösten som sjunger) kan inte för må mig till mer än detta, föga adjektivlika; så är det! Och än mer: så är det för mig!

Kommentar: Precis vad forskningen (bland annat min egen) om kvalitet visar: ju mer någon tycker om en text, desto svårare att säga något om den.

s. 50:

Att vara med någon man älskar och tänka på någonting annat: det är så jag får mina bästa idéer, som jag bäst kommer på det som är nödvändigt för mitt arbete. Samma sak för texten: den ger mig den största njutningen om den lyckas göra sig hörd indirekt: om jag under läsningen ofta manas att höja blicken, att lyssna efter någonting annat. Jag är inte nödvändigtvis fängslad av njutningens text; det kan vara en enkel handling, komplext, subtil, nästan tanklös: den plötsliga huvudrörelsen, likt en fågel som ingenting hör av det vi lyssnar på, som lyssnar på det vi inte hör.

Kommentar: Så är det! Så är det för mig!

Hervé Guibert - Till vännen som inte ville rädda mitt liv

Hervé Guiberts roman är hundra kapitel om livet i samband med att han får veta att han är HIV-positiv i januari 1988. Boken är en rolig societetsskildring av underbara franska konstnärer, homosexuella och genier som äter middagar och gör konstnärliga filmer samt en fruktansvärd sjukdomsskildring där berättaren är så maktlös och vet så lite medan läsaren tänker: håll ut, bara några år till, sedan kommer bromsmedicinen. Texten är snabbt och gränslöst skriven, Michel Foucault är en av författarens närmsta vänner och hans sjukdomsförlopp får stort utrymme. Foucault är kanske den person som haft mest påverkan på undertecknads tänkande och det var därför en väldigt intim läsning för mig. Rekommenderas varmt!

Marguerite Duras - Emily L.

Under min läsning av Emily L. fick jag en förnimmelse av något som aldrig brukar förekomma i Duras verk: frisk luft. Låt mig förklara, Duras böcker rör sig alla kring samma teman såsom kärlek, skrivande, alkohol och bottenlös ångest. Dessutom har hon ett upprepande, enkelt språk som flera försöker härma men är dömda att misslyckas med, resultatet blir en mycket vacker instängdhet. Men i denna korta bok förflyttas perspektivet från berättaren till den kvinna som kallas Emily L vars tänkta liv diktas upp av berättaren och hennes älskare. Det går en frisk sjöbris genom Duras-universat. Centralt i berättelsen är en dikt som aldrig fick bli färdigskriven och skrivandet är trots allt det övergripande temat i texten. Låt mig återge ett längre stycke om detta när berättaren talar med sin älskare:

Jag sa: Jag ville säga till er att det inte räcket med att skriva bra eller dåligt, att skriva vackra eller mycket vackra texter, att det inte längre räckte för att det skulle bli en bok att läsa i en personlig och inte en allmän iver. Att det inte heller räckte längre med att skriva på det där sättet, som om det var utan någon som helst tanke, enbart styrt av handen, som det var för mycket att skriva enbart med tanken som drivkraft, för att övervaka vad galenskapen har för sig. Det räcker inte med tanken och moralen och inte heller med det vanligaste förekommande i människans liv, hundarna till exempel, det räcker inte och det tas illa emot av kroppen som läser och som vill lära känna historien i grunden och vid varje omläsning blir alltmer ovetande om det han inte redan känner till.

Jag sa också till er att man måste skriva utan att ändra på något, inte nödvändigtvis fort, i rask takt, nej, men i överensstämmelse med sig själv och med den stund man genomlever själv, i den stunden, slunga ut texten, nästan misshandla den, ja, misshandla den, inte ta bort något av dess överflödiga massa, ingenting, lämna den obeskuren tillsammans med resen, inte dämpa vare sig snabbhet eller långsamhet, lämna allt som det är när det just träder i dagen. (s. 102-103)

P.s Av en slump hittade jag min vän Max blogginlägg om boken från 2013, rekommenderas varmt.