Horace Engdahls tal om Bob Dylan

Kan läsas i sin helhet här.

Jag har aldrig lyssnat på Bob Dylan, utöver hitsen, men en formulering som denna gör en onekligen positivt inställd:

Chamfort gjorde iakttagelsen att när en mästare som La Fontaine framträder, spelar genrernas hierarki, uppfattningen om vad som är stort och smått, högt och lågt i litteraturen, ingen roll. ”Vad betyder det av vilken ordning verken är, när deras skönhet är av första ordningen?” skriver han. Det är det enkla svaret på frågan om hur Bob Dylan kommer in i litteraturen: genom att skönheten hos hans sånger är av första ordningen.

Och säga vad man vill om prisutnämningen och den efterföljande diskussionen men jag tycker att detta var en stark avslutning:

Om folk i den litterära världen knorrar, får man påminna dem om att gudarna inte skriver, de dansar och de sjunger.

Proustpassager del 17

och när jag så äntligen fått henne tillbaka var det blott för att upptäcka att jag förlorat henne för alltid. Förlorat henne för alltid – jag fattade det inte, och jag sökte vänja mig vid smärtan i denna motsägelse: å ena sidan en existens, en ömhet som levde kvar inom mig på samma sätt som jag förr upplevat dem, det vill säga skapade för mig, en kärlek som ständigt var inriktad på mig och till den grad fann sitt komplement och sitt mål i mig, att stora mäns snille, all den genialitet som kunnat existera sedan världens begynnelse, i min mormors ögon var mindre värda än ett enda av mina fel; och å andra sidan, så snart jag upplevat denna lycksalighet som närvarande, känna hur den genomilades av en visshet som högg till som en fysisk, ständigt återkommande smärta: vissheten om en förintelse som utplånat min bild av denna ömhet, utplånat denna existens, retrospektivt upphävt vår ömsesidiga förutbestämmelse och gjort att min mormor, i samma stund som jag återsåg henne liksom i en spegel, blivit en främling som av en slump kommit att leva några år vid min sida liksom hon kunnat leva vid sidan av vem som helst, en främling för vilken jag både före och efteråt var och skulle förbli – ingenting.

Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 4, Sodom och Gomorra. Stockholm: Bonnier. s. 183

Läs första inlägget här.

Proustpassager del 16

och det var min plötsliga, vanvettiga längtan att få kasta mig i mormors famn, som kom mig att – mer än ett år efter hennes begravning, ty det finns en anakronism som ofta hindrar händelsernas almanacka att sammanfalla med känslornas – upptäcka att hon var död.

Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 4, Sodom och Gomorra. Stockholm: Bonnier. s. 181

Läs första inlägget här.

Proustpassager del 15 - Danmarksdissen

deras fysiska och intellektuella utrustning var jämställd med eller underlägsen alla mina övriga bekantas, och de hade på mig gjort samma intryck av platt banalitet som infarten till den danska hamnstaden Helsingör torde bereda varje glödande Hamletentusiast.

- Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 3, Kring Guermantes. Stockholm: Bonnier, s. 592.

Läs första inlägget här.

Proustpassager del 14

På samma sätt, fastän genom en mindre välmotiverad rehabilitering, kan människor vilka i ovanligt hög grad har en instinktiv smak för dålig musik och för melodier som i all sin banalitet har något smekande och facilt, genom att lära känna symfonisk musik stävja denna medfödda smak hos sig själva. Men när de en gång kommit därhän och med rätta hänförda över Richard Strauss bländande orkesterkolorit konstaterar hur denne musiker, med en fördragsamhet värdig en Auber, övertar de banalaste motiv, finner deras ursprungliga böjelse ett så högt auktoritativt godkännande att de blir förtjusta och utan betänkligheter och med dubbel tacksamhet i ”Salome” avnjuter just det som de inte tilläts sig att tycka om i ”Kronjuvelerna”.

- Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 3, Kring Guermantes. Stockholm: Bonnier, s. 499.

Läs första inlägget här.

Proustpassager del 13

Berättaren ska gå före Saint-Loup in på  en restaurang

Till att börja med trodde jag inte att jag någonsin skulle komma ur svängdörren som jag råkat in i men inte var van vid.

- Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 3, Kring Guermantes. Stockholm: Bonnier, s. 448.

Läs första inlägget här.

Proustpassager del 12

En dag i Balbec, då man räddat en änka som kastat sig i vattnet och gjorde motstånd mot räddningen, hade mormor (kanske under intrycket av en sådan föraning som man ibland kan utläsa ur sitt eget dunkla organiska liv, där framtiden ändå på något sätt tycks speglas) sagt att hon inte kunde tänka sig en värre grymhet än att rycka en förtvivlad människa ur den död hon önskat sig, och tvinga henne tillbaka till hennes martyrium.

- Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 3, Kring Guermantes. Stockholm: Bonnier, s. 373.

Läs första inlägget här.