Thomas Mann - Bergtagen

Förutom åttio sidor sommaren 2014 tog det från november till början av februari att ta mig igenom Bergtagen. Istället för att skriva om innehållet vill jag säga något om vad det innebär att läsa en tegelsten till klassiker. Det är ett stort engagemang att ta sig igenom en så tjock bok, särskilt när stora delar har karaktären av föredrag. För det första går det långsamt, vissa kvällar räcker det med fem sidor, tills det inte gör det och jag läser hundra sidor på en dag. Att läsa böcker som aldrig tar slut är en lugnande upplevelse för mig, men Bergtagen känns också som flera böcker i en. Det är en kärleksberättelse, en bildningsroman, en mustig skildring av måltider och fest samt med en ironisk berättarröst och , såklart, en idéhistorisk genomgång. Min läsning präglas av årstiden, när Hans Castorp åker vilse på sina skidor och hamnar mitt i en snöstorm är det även snöstorm utanför fönstret i GBG. Under läsningen händer också något som aldrig händer annars: jag börjar se vänner i romankaraktärerna. Huvudpersonen Hans Castorp är exakt som min lillebror, Madame Chauchat är såklart Mikaela och mynheer Peeperkorn har stora likheter med Peter.

Visst är det så att Settembrinis och Naphtas mono- och dialoger inte upplevs som lika aktuella och brännande som de gjorde 1924, det är ändå engagerande läsning och ibland friläggs episoder som återigen är smärtsamt aktuell som när Naphta säger:

Tidens hemlighet och bud är inte jagets frigörelse och utveckling. Vad tiden behöver, vad den kräver, vad den kommer att skapa åt sig, det är - terrorn. (674)

När jag bläddrar igenom boken nu ser jag att jag gjort massor av hundöron, men varje gång jag slår upp en sida förstår jag inte vad det är jag tyckt varit viktigt. Nåväl, hittade en sida där jag förstärkt hundörat med en understrykning:

Medeltidens lärare ansåg sig veta att tiden är en illusion, dess förlopp i orsak och verkan endast en följd av hur våra sinnen är inrättade och tingens sanna vara ett stående nu. Hade han promenerat längs havet, den doktor som först undfick den tanken - med evighetens lite bittra smak på sina läppar? Vi upprepar i varje fall att det är feriefriheter vi talar om här, fantasier som hör ihop med ledigheter från livet och som den civiliserade anden blir mätt på lika fort som en spänstig man på att ligga och vila i den varma sanden. (714)

Varför strök jag under det? Jo, för det handlar om hav och tid, undertecknads favoritintressen. Avslutningsvis är de sista 200 sidorna av Bergtagen en gåva som gör all eventuell kamp med de första 760 sidorna väl värd mödan. Här är en fin recension av Mikael van Reis, jag instämmer helt med detta: "Jag läser inte för att ”vända blad” utan snarare för att hypnotiseras och snart nog förvandlas läsaren till en av hospitanterna på sanatoriet. Det är romanen som liggkur."

Anaïs Nin - Henry and June

"Come close to me, come closer. I promise you it will be beautiful."

Det är Henry Millers ord till Anaïs Nin i den ocensurerade versionen av hennes dagbok, som fokuserar på författarens kärleksrelation till Henry och hans fru June. Men citatet tjänar även som beskrivning av boken. Dagbokslitteratur är en av undertecknads favoritgenrer, framför allt när den skrivs av kvinnor som upptäcker sin sexualitet. Anaïs Nins språk är så underbart livsälskande, analytiskt, klarsynt och drömmande på samma gång. Det är starka indiepopvibbar:

The truth is that this is the only way I can live: in two directions. I need two lives. I am two beings. (s. 60)

(Det citatet låter som om det var från en Belle and Sebastian-låt). Och JVVF-känsla:

Curse his love. He can fuck me as no one else can, but I want more than that. I'm going to hell, to hell, to hell. Wild, wild, wild. (s. 179)

Detta är min första bok av Nin och den uppfyller alla mina förväntningar med råge. En sak jag tänker på under läsningen är den vikt hon lägger vid att beskriva hur det är att fixa sig, göra sig fin, ha vackra kläder och saker:

I might be down in the dumps a hundred times, but each time I would clamber out again to good coffee on a lacquered tray beside an open fire. Each time I would clamber out to silk stockings and perfume. Luxury is not a necessity to me, but beautiful and good things are. (s. 38)

I feel restless, spirited, adventurous. To be absolutely truthful, I hope secretly to meet someone else, to go on living as I am living, sensually. I have erotic imaginings. I do not want solitude, introspection, work. I want pleasure

These days I occupy myself with frivolities. I serve the goddess of beauty, hoping she may grant me gifts. I work for a dazzling skin, vibrant hair, good health. (s. 204)

Kanske, jag säger kanske, är det bara en kvinna som kan skriva så? Samtidigt som det finns något kokett och underbart ytligt i texten så finns det även en grundmurad självsäkerhet och klarhet i beskrivningen av Nins relationer till andra:

Henry, you love your little whores because you are superior to them. You really have refused to meet a woman on your own level. You were surprised how much I could love without judging, adoring yous as no whore ever adored. Well, then, are you no happier to be adored by me, and doesn't it make you infinitely superior? Do all men shrink before the more difficult love? (s. 183)

Människorna i berättelsen saknar grundläggande kunskaper om sex och samlevnad. Under dagbokens gång framgår det att hon tror att kvinnan lättare blir med barn om hon får orgasm. Det är svindlande att texten är skriven på 30-talet. Alla läser och pratar om På spaning efter den tid som flytt, vars sista del kom ut 1927 bara några år tidigare och särskilt relationen till Albertine diskuteras.

Perhaps, like Proust, I am incapable of movement. I choose a point in space and revolve around it, as I revolved for two years around John. (232)

 Ytterligare en iakttagelse är att Nin har så få teoretiska och praktiska ramar för sitt (feministiska?) uppvaknande. Ingen Suzanne Brögger, Erica Jong, Ebba W-B, Nina Björk eller Fittstim. Hon har bara Nin och jag förstår att Nins texter varit väldigt betydelsefulla för många under årens lopp. Jag kommer också att tänka på en kvinnlig, om än fiktiv, föregångare vars ledmotiv får avsluta blogginlägget: "Ud vil jeg, ud, o saa langt langt langt."

Roland Barthes - Textasen: Om textens njutningar

Med förord av Horace Engdahl och efterord av Lydia Wistisen, det sistnämnda väldigt läsvärt. Låt mig citera några underbara passager.

s. 28:

Man kommer alltså fram till denna paradox: texter, likt Batailles - eller andras - som skrivits mot neurosen, från vansinnets hjärta, har i sig att de vill bli lästa, denna lilla neuros är oumbärlig för förståelsen av deras läsare: dessa fruktansvärda texter är ändå fortfarande koketta texter.

Kommentar: Det måste vara bland annat härifrån som Anders Johansson fått inspiration till Göra ont. Litterär metafysik (2010). Älskar detta citat, spelar ingen roll hur vidrig och ond en författare försöker vara, boken är ändå kokett.

s. 34-35 om att läsa:

/.../ vi läser inte alls med samma intensitet i denna läsning; en rytm infinner sig, självsvåldig, med föga respekt för textens integritet; vår hunger efter kunskap får oss att glida förbi eller hoppa över vissa passager (misstänkt "tråkiga") för att snabbast möjligt finna anekdotens mest brinnande ställen (som alltid finns i dess uttryck: det som påskyndar avslöjandet av gåtan eller ödet): vi hoppar ostraffat (ingen ser oss) över beskrivningarna, betraktelserna, konversationerna: vi liknar alltså en betraktare på en klubb som klättrar upp på scenen och påskyndar danserskans striptease, som raskt sliter av hennes kläder, men i ordningsföljd, alltså: å ena sidan med respekt för och å andra sidan jäktande ritens etapper (likt prästen som slukar sin nattvard).

/.../ författaren kan inte förutse det: han kan inte vilja skriva det som inte kommer att läsas. Och trots detta, det är själva rytmen av det man läser och det man inte läser som skapar njutningen i de stora berättelserna: har någon någonsin läst Proust, Balcaz eller Krig och fred ord för ord? (Prousts lycka: mellan varje läsning hoppar man aldrig över samma ställen.

Kommentar: Mustig liknelse

s. 37:

Om jag går med på att bedöma en text efter njutningen kan jag inte tillåta mig att fortsätta säga: den där är bra, den där är dålig. Inga topplistor, ingen kritik, ty detta innefattar alltid en taktisk aspiration, en social användning och ofta en imaginär täckmantel. Jag kan inte fördela, föreställa mig att texten skall vara möjlig att förbättra, vara redo att träda in i leken med normativa predikat: den är alltför det här, den är inte tillräckligt så där; texten (det är samma för rösten som sjunger) kan inte för må mig till mer än detta, föga adjektivlika; så är det! Och än mer: så är det för mig!

Kommentar: Precis vad forskningen (bland annat min egen) om kvalitet visar: ju mer någon tycker om en text, desto svårare att säga något om den.

s. 50:

Att vara med någon man älskar och tänka på någonting annat: det är så jag får mina bästa idéer, som jag bäst kommer på det som är nödvändigt för mitt arbete. Samma sak för texten: den ger mig den största njutningen om den lyckas göra sig hörd indirekt: om jag under läsningen ofta manas att höja blicken, att lyssna efter någonting annat. Jag är inte nödvändigtvis fängslad av njutningens text; det kan vara en enkel handling, komplext, subtil, nästan tanklös: den plötsliga huvudrörelsen, likt en fågel som ingenting hör av det vi lyssnar på, som lyssnar på det vi inte hör.

Kommentar: Så är det! Så är det för mig!

Hervé Guibert - Till vännen som inte ville rädda mitt liv

Hervé Guiberts roman är hundra kapitel om livet i samband med att han får veta att han är HIV-positiv i januari 1988. Boken är en rolig societetsskildring av underbara franska konstnärer, homosexuella och genier som äter middagar och gör konstnärliga filmer samt en fruktansvärd sjukdomsskildring där berättaren är så maktlös och vet så lite medan läsaren tänker: håll ut, bara några år till, sedan kommer bromsmedicinen. Texten är snabbt och gränslöst skriven, Michel Foucault är en av författarens närmsta vänner och hans sjukdomsförlopp får stort utrymme. Foucault är kanske den person som haft mest påverkan på undertecknads tänkande och det var därför en väldigt intim läsning för mig. Rekommenderas varmt!

Marguerite Duras - Emily L.

Under min läsning av Emily L. fick jag en förnimmelse av något som aldrig brukar förekomma i Duras verk: frisk luft. Låt mig förklara, Duras böcker rör sig alla kring samma teman såsom kärlek, skrivande, alkohol och bottenlös ångest. Dessutom har hon ett upprepande, enkelt språk som flera försöker härma men är dömda att misslyckas med, resultatet blir en mycket vacker instängdhet. Men i denna korta bok förflyttas perspektivet från berättaren till den kvinna som kallas Emily L vars tänkta liv diktas upp av berättaren och hennes älskare. Det går en frisk sjöbris genom Duras-universat. Centralt i berättelsen är en dikt som aldrig fick bli färdigskriven och skrivandet är trots allt det övergripande temat i texten. Låt mig återge ett längre stycke om detta när berättaren talar med sin älskare:

Jag sa: Jag ville säga till er att det inte räcket med att skriva bra eller dåligt, att skriva vackra eller mycket vackra texter, att det inte längre räckte för att det skulle bli en bok att läsa i en personlig och inte en allmän iver. Att det inte heller räckte längre med att skriva på det där sättet, som om det var utan någon som helst tanke, enbart styrt av handen, som det var för mycket att skriva enbart med tanken som drivkraft, för att övervaka vad galenskapen har för sig. Det räcker inte med tanken och moralen och inte heller med det vanligaste förekommande i människans liv, hundarna till exempel, det räcker inte och det tas illa emot av kroppen som läser och som vill lära känna historien i grunden och vid varje omläsning blir alltmer ovetande om det han inte redan känner till.

Jag sa också till er att man måste skriva utan att ändra på något, inte nödvändigtvis fort, i rask takt, nej, men i överensstämmelse med sig själv och med den stund man genomlever själv, i den stunden, slunga ut texten, nästan misshandla den, ja, misshandla den, inte ta bort något av dess överflödiga massa, ingenting, lämna den obeskuren tillsammans med resen, inte dämpa vare sig snabbhet eller långsamhet, lämna allt som det är när det just träder i dagen. (s. 102-103)

P.s Av en slump hittade jag min vän Max blogginlägg om boken från 2013, rekommenderas varmt.

En epifani

Och plötsligt hör jag i mitt minne tydligt som en uppenbarelse från en mäktigare verklighet än människornas värld hur fickuret, som ligger bredvid handen på bordet, tickar klart och tätt.
  En uppenbarelse - detta minne är betydelefullare och mer brinnande än något av det som eljest hände!
  Det är det enda jag kan minnas - det fyller mig. Och det är underbart, det är underbart!

- Lars Gyllensten 1996, Lotus i Hades, s. 31.

Proustpassager del 21 - Flygplanet

Jag blev lika upprörd som en grek som för första gången mötte en halvgud. Jag grät också -  ty jag var på väg att gråta, sedan jag insett att ljudet kom ovanifrån – vid tanken på att jag för första gången här skådade var ett aeroplan.

Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 4, Sodom och Gomorra. Stockholm: Bonnier. s. 482.

Läs första inlägget här.