Böcker lästa 2017

Det blev ett annorlunda bokår för mig, här är alla lästa böcker som inte är debutanter.

Januari
Hervé Guibert - Till vännen som inte ville rädda mitt liv
Marguerite Duras - Emily L, bokcirkelbok

Februari
Thomas Mann - Bergtagen
Alan Moore - Miracleman vol 2
Roland Barthes - Textasen: om textens njutningar
Simon Gärdenfors - Lura mig, omläsning
Simon Gärdenfors - Simons 120 dagar, omläsning
Tone Schunnesson - Tripprapporter
Anaïs Nin - Henry and June, bokcirkelbok

Mars
Elis Burrau - Och vi fortsatte att göra någonting rörande
Marguerite Duras - Att skriva
Bo Lundin - På Capri
Ovidius - Metamorfoser

April
From denna månad med i debutantprisjuryn.

Elis Burrau - Röda dagar
Neil Gaiman - Death: The high cost of living och Death: The time of your life, omläsningar

Juni
Violette Ailhaud - Såningsmannen
Jason Aaron - The Goddamned vol 1

Juli
Ed Brubaker & Sean Phillips - The Fade Out  vol 1 & 2
Linda Spåman - Den första kvinnan
L S Hilton - Maestra
Göran Hägg - D'Annunzio: Dekadent diktare, krigare och diktator
Madeleine Bourdouxhe - Gilles kvinna
Rainer Maria Rilke - Duinoelegierna

Augusti
Brad Dukes - Reflections: An Oral History of Twin Peaks

September
Agneta Pleijel - Spådomen
Mike Carey & Peter Gross - The Unwritten vol 1-4

Oktober
Johannes Anyuru - De kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Agneta Pleijel - Doften av en man

November
Ed Brubaker & Sean Phillips - The Fade Out vol 3

December
Sofokles - Antigone
Mark Frost - Twin Peaks: The final dossier

Cirka 31 titlar. Men det är inte bara på grund av juryarbete som listan är tunn, jag har även slarvat med läsdagboken. Skärpning 2018! Något som inte alls syns i listan, på grund av att jag bara läst enstaka dikter och inte hela verk, är årets stora läsupplevelse - den danska poeten Pia Tafdrup.

Läsplaner för 2018
De antika dramerna
Henry James
Fortsätta med Anaïs Nins dagböcker
Läsa mer serier och mer varierat

Rainer Maria Rilke - Duinoelegierna

Rilkes tio elegier har en känd tillkomsthistoria, den första raden hörde poeten i vinden när han var ute och gick på klipporna vid slottet i Duino, men efter de första fem elegierna var färdiga tog det tio år innan diktverket blev färdigt. Elegierna som publicerades första gången 1923 är en uppgörelse med moderniteten, det är tät text som behöver läsas flera gånger.  Min favoritelegi är den tredje, den erotiska: "du lockade urtiden fram hos den älskande".

För författarturisten måste Rilke vara en av de bästa, det senaste året har jag följt honom till platser som Jonsereds herrgård, nyss nämnda Duino, en kyrka på berget Monte Solaro på Capri, och kyrkan Santa Maria Formosa i Venedig där Rilke såg en minnestavla som gjorde så starkt intryck att den finns med i den första elegin.

Avslutningsvis, på några platser i texten går det att knyta an till ett på denna blogg tidigare behandlat tema, nämligen att falla:

Och vi: som alltid, överallt betraktar,
mot alltings vända, aldrig mot det öppna!
Allt trängs i oss. Vi ordnar det. Det störtar.
Vi ordnar det på nytt och störtar själva (VIII)

 ________________________________________________

Men om de ändlöst döda ville en sinnebild ge oss,
se, då kanske de visade på den nakna
hasselns hängen, eller menade
regnet, som faller över den mörka jorden om våren. –

Och vi, som tänkte oss lyckan
stigande, förnam då en rörelse,
närmande sig bestörtning,
när något lyckligt faller. (X)

Ovidius Metamorfoser (nyöversättning av Ingvar Björkeson 2015)

Allting ändras, men inget förgår (s. 365)

Under tre veckor i mars befann jag mig på Capri, närmare bestämt i en gästbostad i Villa San Michele. Om kvällarna läste jag Metamorfoser, passande lektyr eftersom ön ser ut som gudarnas boning.

Att läsa Ovidius samling av myter, som fått sin titel från de förvandlingar som nästan alla huvudpersoner går igenom, är att ge sig själv Bildningen i present. Här finns myterna från vårt kulturarv som jag fått via mina första egenlästa böcker och här finns berättelserna som tolkats och omtolkats av västerländska författare och dramatiker från Dante till Sarah Kane. Men det finns också myter som nämns i samma andetag som det kanoniserade som Björkeson i en fotnot konstaterar är okända för eftervärlden. Svindlande att det mitt bland det välbekanta finns berättelser som glömts bort.

Metamorfoser handlar om begär och högmod, människorna har ingen chans mot gudarnas passioner och nycker utom att just ge upp sin mänsklighet för att istället bli växter eller djur. Och det gav såklart en extra dimension till läsningen att sitta bland myrten, pinje, hyacinter och cypresser och läsa myterna om hur de kommit till.

Rekommenderar även In Our Times avsnitt om verket.

___________________________________________________

Jag har fått hedersuppdraget att ingå i juryn för Borås tidnings debutantpris, det innebär att bokbloggandet kommer ske med ännu lägre uppdateringstakt än tidigare. Om och när jag läser något annat än debutanter så kanske det dyker upp något här.

Understreckare om Gunnel Vallquist

Somliga texter kan ställa dörrarna till de dolda rummen inom oss på vid gavel, ett främmande språk kan skapa en rak passage till vårt innersta. Men djupast når alltid bara barndomens språk. Det får översättningsarbetet att likna minnets komplicerade processer, översättaren ett slags minneskonstnär.

Riktigt fin understreckare om Gunnel Vallquists Proustöversättning.

Marguerite Duras - Att skriva

Den andra essän i den här korta samlingen av texter, den om den unge engelske pilotens död, läste jag högt i somras i en bil på väg till hans grav utanför kapellet i Vauville. Kanske beror det på platsen, sällskapet och högläsningen men det är nog en av de starkaste texter jag läst av Duras, språket är fullt med värme och medmänsklighet. Evelina har skrivit om den resan här.

I den första och längsta essän som ger boken dess namn får vi ta del av Duras syn på skrivande, arbete och politik:

Skrivandet gör en vild. Man återvänder till en vildhet som föregår livet. Och man känner alltid igen den, det är skogarnas vildhet, lika gammal som tiden. Det är rädslan för allt, tydligt och oskiljaktig från livet självt. Man är obeveklig. Man kan inte skriva utan kroppens styrka. Man måste vara starkare än sig själv för att gripa sig an skrivandet, man måste vara starkare än det man skriver. Det är en märklig sak, ja. Det är inte bara skrivandet, skriften, det är skriken från djuren i natten, från alla, från er och från mig, från hundarna. Det är samhällets massiva och deprimerande vulgaritet. (21)

Skymningstimmen är tiden då alla slutar arbeta runt författaren. (44)

Befrielsen kommer när mörkret börjar lägga sig. När arbetet upphör utanför. Vad som återstår är lyxen vi har att kunna skriva om det på natten. Vi kan skriva vid vilken tid som helst. Vi är inte sanktionerade av order, arbetstider, chefer, vapen, böter, förolämpningar, snutar, chefer och chefer. Eller av det som ruvar på morgondagens fascism. (45-46)

Under samma semester, på samma dag, besökte vi även Trouville, den underbara stad vid vattnet där Duras bodde i ett decennium. Jag vet att det är en illusion, men det ger mig en större behållning  att läsa en författare om jag stått och tittat på havet på samma plats som hon har gjort före mig.

Thomas Mann - Bergtagen

Förutom åttio sidor sommaren 2014 tog det från november till början av februari att ta mig igenom Bergtagen. Istället för att skriva om innehållet vill jag säga något om vad det innebär att läsa en tegelsten till klassiker. Det är ett stort engagemang att ta sig igenom en så tjock bok, särskilt när stora delar har karaktären av föredrag. För det första går det långsamt, vissa kvällar räcker det med fem sidor, tills det inte gör det och jag läser hundra sidor på en dag. Att läsa böcker som aldrig tar slut är en lugnande upplevelse för mig, men Bergtagen känns också som flera böcker i en. Det är en kärleksberättelse, en bildningsroman, en mustig skildring av måltider och fest samt med en ironisk berättarröst och , såklart, en idéhistorisk genomgång. Min läsning präglas av årstiden, när Hans Castorp åker vilse på sina skidor och hamnar mitt i en snöstorm är det även snöstorm utanför fönstret i GBG. Under läsningen händer också något som aldrig händer annars: jag börjar se vänner i romankaraktärerna. Huvudpersonen Hans Castorp är exakt som min lillebror, Madame Chauchat är såklart Mikaela och mynheer Peeperkorn har stora likheter med Peter.

Visst är det så att Settembrinis och Naphtas mono- och dialoger inte upplevs som lika aktuella och brännande som de gjorde 1924, det är ändå engagerande läsning och ibland friläggs episoder som återigen är smärtsamt aktuell som när Naphta säger:

Tidens hemlighet och bud är inte jagets frigörelse och utveckling. Vad tiden behöver, vad den kräver, vad den kommer att skapa åt sig, det är - terrorn. (674)

När jag bläddrar igenom boken nu ser jag att jag gjort massor av hundöron, men varje gång jag slår upp en sida förstår jag inte vad det är jag tyckt varit viktigt. Nåväl, hittade en sida där jag förstärkt hundörat med en understrykning:

Medeltidens lärare ansåg sig veta att tiden är en illusion, dess förlopp i orsak och verkan endast en följd av hur våra sinnen är inrättade och tingens sanna vara ett stående nu. Hade han promenerat längs havet, den doktor som först undfick den tanken - med evighetens lite bittra smak på sina läppar? Vi upprepar i varje fall att det är feriefriheter vi talar om här, fantasier som hör ihop med ledigheter från livet och som den civiliserade anden blir mätt på lika fort som en spänstig man på att ligga och vila i den varma sanden. (714)

Varför strök jag under det? Jo, för det handlar om hav och tid, undertecknads favoritintressen. Avslutningsvis är de sista 200 sidorna av Bergtagen en gåva som gör all eventuell kamp med de första 760 sidorna väl värd mödan. Här är en fin recension av Mikael van Reis, jag instämmer helt med detta: "Jag läser inte för att ”vända blad” utan snarare för att hypnotiseras och snart nog förvandlas läsaren till en av hospitanterna på sanatoriet. Det är romanen som liggkur."

Anaïs Nin - Henry and June

"Come close to me, come closer. I promise you it will be beautiful."

Det är Henry Millers ord till Anaïs Nin i den ocensurerade versionen av hennes dagbok, som fokuserar på författarens kärleksrelation till Henry och hans fru June. Men citatet tjänar även som beskrivning av boken. Dagbokslitteratur är en av undertecknads favoritgenrer, framför allt när den skrivs av kvinnor som upptäcker sin sexualitet. Anaïs Nins språk är så underbart livsälskande, analytiskt, klarsynt och drömmande på samma gång. Det är starka indiepopvibbar:

The truth is that this is the only way I can live: in two directions. I need two lives. I am two beings. (s. 60)

(Det citatet låter som om det var från en Belle and Sebastian-låt). Och JVVF-känsla:

Curse his love. He can fuck me as no one else can, but I want more than that. I'm going to hell, to hell, to hell. Wild, wild, wild. (s. 179)

Detta är min första bok av Nin och den uppfyller alla mina förväntningar med råge. En sak jag tänker på under läsningen är den vikt hon lägger vid att beskriva hur det är att fixa sig, göra sig fin, ha vackra kläder och saker:

I might be down in the dumps a hundred times, but each time I would clamber out again to good coffee on a lacquered tray beside an open fire. Each time I would clamber out to silk stockings and perfume. Luxury is not a necessity to me, but beautiful and good things are. (s. 38)

I feel restless, spirited, adventurous. To be absolutely truthful, I hope secretly to meet someone else, to go on living as I am living, sensually. I have erotic imaginings. I do not want solitude, introspection, work. I want pleasure

These days I occupy myself with frivolities. I serve the goddess of beauty, hoping she may grant me gifts. I work for a dazzling skin, vibrant hair, good health. (s. 204)

Kanske, jag säger kanske, är det bara en kvinna som kan skriva så? Samtidigt som det finns något kokett och underbart ytligt i texten så finns det även en grundmurad självsäkerhet och klarhet i beskrivningen av Nins relationer till andra:

Henry, you love your little whores because you are superior to them. You really have refused to meet a woman on your own level. You were surprised how much I could love without judging, adoring yous as no whore ever adored. Well, then, are you no happier to be adored by me, and doesn't it make you infinitely superior? Do all men shrink before the more difficult love? (s. 183)

Människorna i berättelsen saknar grundläggande kunskaper om sex och samlevnad. Under dagbokens gång framgår det att hon tror att kvinnan lättare blir med barn om hon får orgasm. Det är svindlande att texten är skriven på 30-talet. Alla läser och pratar om På spaning efter den tid som flytt, vars sista del kom ut 1927 bara några år tidigare och särskilt relationen till Albertine diskuteras.

Perhaps, like Proust, I am incapable of movement. I choose a point in space and revolve around it, as I revolved for two years around John. (232)

 Ytterligare en iakttagelse är att Nin har så få teoretiska och praktiska ramar för sitt (feministiska?) uppvaknande. Ingen Suzanne Brögger, Erica Jong, Ebba W-B, Nina Björk eller Fittstim. Hon har bara Nin och jag förstår att Nins texter varit väldigt betydelsefulla för många under årens lopp. Jag kommer också att tänka på en kvinnlig, om än fiktiv, föregångare vars ledmotiv får avsluta blogginlägget: "Ud vil jeg, ud, o saa langt langt langt."