Fredagsbilden - Halloween edition

Från LSDisney

Andrew Michael Hurley - The Loney

Stephen King blurbar varenda bit papper med kråkfötter han kommer över, så även Hurleys debut. Men det gör inget, för jag älskar Stephen King och där är jag i gott sällskap. P O Enquist säger:

Jag har läst nästan allting av honom. Hans styrka? Han har bland annat skrivit ”Varsel”, ett mästerverk om författarskapets improduktivitet – han förstår författares situation – och väldigt många andra bra saker, som ”Lida” som också blev en ganska bra film. (källa)

Hehe P O! Jag instämmer såklart, men så är jag inte en av Sveriges mest älskade och respekterade författare.

Anywho, The Loney tillhör bokgenren mystisk med lite övernaturligt. "Eerie England" är en annan bra beskrivning. The Loney är en kustresma i norra England (har inte fattat om den heter så på riktigt eller ej) dit en liten katolsk grupp från England med huvudpersonens familj i spetsen åker varje påsk för en pilgrimsvandring. Huvudpersonen återberättar den sista resan de gjorde dit när han var 16 och vad som hände där. Det är katolskt, obehagliga landsortsbor och lagom läskigt. Rekommenderas till de som vet med sig att de gillar sånt.

Mysrysare, eerie england, övernaturliga thrillers eller vad man nu ska kalla det, var länge en av mina favoritgenrer. Det har ju också varit en ständigt ökande (är peaken ens nådd?) genre i Sverige tack vare främst John Ajvide Lindqvist och Johan Theorin. Lindskoldz mått är dock rågat, sommaren 2012 när jag läste en svensk debutants övernaturliga rysare så kände jag från djupet av mitt hjärta: hit men inte längre. Det blev för mycket överlastade meningar, dumma val av romanpersonerna samt ofta en exploatering av våldsbrott med sexuella inslag som gör läsaren till en voyeur. Alla dessa drag störande moment kan jag förlåta, sålänge språket är bra. Men det var där skon klämde och jag började läsa annat.

'Tis the season att läsa skräck, jag funderar på att vända åter till de olästa spökhistorier jag har i hyllan.

Fredagsbilden

Morte del Sole, della Luna e caduta delle stelle av Cristoforo de Predis (1440-1486).

Fredagsbilden

Stjärnfall

Kieron Gillen & Jamie McKelvie - The Wicked + The Divine

Such postmodern, wow, very contemporary culture meets ancient religion, amaze!

The Wicked + The Divine utspelar sig i en värld där gudar uppenbarar sig i människohamn vart nittionde år. Gudmänniskorna lever i max två år och dyrkas som popstärnor/gudar (i see what you did there!). Ovan ser vi Dionysos, grekisk partygud samt Amaterasu, japansk solgudinna. Tolv gudar vart nittionde år, förra gången var 1924.

För en som skrev sitt specialarbete i gymnasiet om likheten mellan superhjältar och helgon (...) så är det här oetmotståndligt. Samtidigt är det svårt att skriva om en pågående serie, två samlingsvolymer har komitt hittils med de elva första numren, 30-60 nummer är planerade. I väntan på fler nummer reflekterar jag över detta:

Varje gud har en symbol. Men vem hör ihop med vilken symbol, vad är de tomma ringarna (i bok 2 fylls de...) och vilken betydelse har positioneringen?

Yvonne Hirdman - Medan jag var ung: Egohistoria från 1900-talet

Yvonne Hirdmans biografi tillhör min favoritgenre, biografier eller romaner av kvinnor om att vara kvinna och feminist, gärna i svenskt 70-tal men alla epoker och länder går bra. Bland de senaste årens läsupplevelser kan Åsa Mobergs Kärleken i Julia Anderssons liv, Gunilla Thorgrens Grupp 8 och jag samt Karolina Ramqvists Alltings början nämnas. Men förstaplatsen innehas av den fantastiska  Kruka en biografi om Suzanne Brøgger av Louise Zeuthen. Den förtjänar ett eget inlägg.

Åter till Medan jag var ung. Till skillnad från flera av de ovan nämnda titlarna präglas Hirdmans text av en osäkerhet, kval och osäkra minnen. Allt är svårt, jobbigt, hon fattar inte hur man gör för att ta sig fram i akademin eller hur man träffar en kille som inte är en idiot. Det är både frustrerande och befriande att läsa. En stor del av texten ägnas, såklart, åt det materiella. Hur hade hon råd, med två barn, att forska och skriva? Var fick hon stipendiepengarna ifrån? Hirdman letar bland kvittona. Berättelsen om det akademiska livet läser jag med skräckblandad förtjusning. När jag var doktorand (2008-2013) var fler kvinnor än män doktorander (men det är fortfarande fler män som stannar kvar i akademin), paradoxalt nog har lönen ökat från Hirdmans tid, trots att det brukar vara tvärtom när en yrkeskategori blir kvinnodominerad.

Jag var och lyssnade på Yvonne Hirdman på ABF för några år sedan och då tog hon upp Att lägga livet tillrätta, och vad som händer när samtiden tar emot ens forskning på ett helt annat sätt än vad man själv tänkt. Det som var menat som en kritik från vänster blev en del av nittiotalets kritik från höger. Detta får även utrymme i boken och är en påminnelse om att forskaren precis som den skönlitterära författaren inte har slutgiltigt tolkningsföreträde av sitt arbete.

Vill även nämna språket, till skillnad från de flesta akademiker är Hirdmans språk prövande, ödmjukt, strängt och lättläst samtidigt. Hon har en lätt hand över tillbakablickandet och jag måste läsa Den röda grevinnan så snart som möjligt.

Inger Christensen - fjärilsdalen: ett requiem

Läst till bokcirkeln.

Mina förväntningar vad väldigt stora, och de infriades. Sonettkransen lyckas, trots den strikta formen, med att öppna dörren till en annan värld. Mina favoriter är sonett nr I

"Är dessa vingars flimmer blott en dimma,
av ljuspartiklar i en bildvision?
Är det min barndoms drömda sommartimma
som klyvs i blixtars tidsförskjutna zon?

VII "så talrika som bara två kan vara" och självklart den avslutande mästarsonetten XV som citeras i sin helhet i den här texten om Christensen.

Gillar också glidningen från XIII och XV där jag och döden byter plats på fjärilsvingen:

"Jag hör nog att du kallar mig för Ingen,
men det är jag, som svept i kejsarkåpa
betraktar dig från sommarfjärilsvingen."

och

"Mitt öra svarar med sin döva ringning:
Det är den döden, som med egen blick
betraktar dig från sommarfjärilsvingen."

Att texten har undertiteln ett requiem gör att min läsning blir en annan, mer inställd på att lyssna efter döden. Tröstande blir sista strofen i sonett X:

"om det kan få min skräck att sluta blöda

att kalla alla fjärilar för själar

och sommarsyner av försvunna döda."

Utgåvan är briljant, med både den danska och den svenska texten sida vid sida. Uppskattar särskilt översättaren Sven Christer Swans lakoniska konstaterande i efterordet att: "Om man överhuvud ska försöka översätta ett verk som Sommerfugledalen är säkert något som kan diskuteras. I princip bör vi klara av de skandinaviska grannländernas skönlitteratur, om den inte är alltför finskurgisk." Jag håller med! Skriver citaten på svenska istället för danska av den enkla anledningen att det är för omständigt att skriva danska ä och ö på min dator.

Vasas flora och fauna

I fredags hade jag det stora nöjet att få se Vasas flora och fauna live. Jag köpte deras lp i våras, vilket även var första gången jag köpte en skiva sedan våren 2004 (The Magnetic Fields - I). Det är en helt lagom trettioårskris att börja med vinyl, så även att börja blogga kan vän av ordning tillägga.

Om vi ska bortse från de fantastiska melodierna, sångrösterna och texterna så vill jag lyfta fram en aspekt av VFoF som ligger mig särskilt varm om hjärtat. Vi kan kalla den för Jonathan David-tematiken, efter Belle and Sebastians låt som var den senaste vinylplatta innan ovannämnda som gick varm hemma hos mig våren 2002.

Jag rekommenderar att ni ser videon, det är ett konstverk! Särskilt när 70-talssångaren dyker upp, luttrad av livet.

I vilket fall, tematiken handlar om att återse en person jaget tidigare älskat, exempelvis genom en bröllopsannons eller skåda med en barnvagn på stan och inse: de kan gott ha det. Även om den brustna kärleken gör ont så finns det i alla fall inget utrymme för hopp kvar.

I Jonathan David sägs det:

"Visions of love recollected
Have we ever been true?
I know that I have, it's time for you to go
It's all in the stones that you throw
I want you to know

It's not like we'll be parted
It's not like we never know love

And she'll smile for you
She'll hold your hand
You'll be in love there's no other way

People say that
"We'll never change"
"We'll never change"
But I have

You and her in the local newspaper
You will be Married and you'll be gone

Married and you'll be gone"

Och i Vasas flora och faunas Leevi and the leevings:

"Och nu såg jag dig med en barnvagn
Och en till unge utanför
Och vad som verkade vara
en beskedlig dam
Vad som verkade vara
något helt och hållet bra"

Och i Prisma:

"Jag rider fram på en våg av hat
Jag ska aldrig bli en livskamrat
/.../
Vad gör man, vad gör man
När prästen just ska viga
Vad får man, vad får man
Man får så lov att tiga

Hade ingen aning om att det blev dom två
Allt måste ha skett bakom en dimridå

Nå jag är äldre nu, jag kan väl ta det med ro
I ett hus i Gerby kan de sitta och glo"

Här kan du se låten live: http://www.svtplay.se/klipp/2955122/mattias-bjorkas-fran-vasas-flora-och-fauna-sjunger-laten-prisma-fran-bandets-debutalbum

 Jag tror att en av anledningarna till att tematiken ligger mig så varm om hjärtat är att den är knuten till tid. Det krävs att tid passerar för att en sådan känsla ska kunna födas.

Ytterligare en tematik som berör mig starkt från skivan är låten Di tror inte när jag säger, som handlar om staden vs landet men det får jag ta i ett senare inlägg.

Sådär, nu har jag med hjälp av Vasas flora och fauna introducerat tre av mina favorittematiker (mycket olycklig kärlek, tid samt urbanisering och den omöjliga hemlängtan) som jag med stor sannolikhet kommer återvända till här på bloggen.

Välkomna!