Proustpassager del 7

Det intryck man får av en människa eller ett verk (eller en tolkning) med utpräglad karaktär, är något speciellt. Man bär inom sig begreppen ”skön”, ”storslagen, gripande”, som man möjligen kunde tro sig känna igen i en banal talang, ett regelbundet ansikte, men ens uppmärksamhet konfronteras med en form som tvingar sig på den, till vilken den inte äger någon intellektuell motsvarighet och ur vilken den måste utvinna det nya och okända. Man hör en gäll ton, ett underligt spörjande tonfall, och frågar sig: ”Är detta skönt? Är det beundran jag nu känner? Är det rikt på skiftningar, är det ädelt, är det mäktigt?” Och man svaras återigen av en gäll röst, en sällsamt frågande ton, av det intryck som påtvingats en av en okänd, materiell varelse och som inte lämnar något utrymme kvar för begreppet ”storslagen tolkning”. Och därför är det just de skönaste konstverken som, om man verkligen lyssnar till dem, måste göra en mest besviken, ty i vårt förråd av begrepp finns inte ett enda som svarar mot ett individuellt intryck.

- Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 3, Kring Guermantes. Stockholm: Bonnier, s. 51-52 (om Bermas framförande).

Läs första inlägget här.

2 x Eurydike - Hillarp och Rilke

John Roddam Spencer Stanhope [Public domain], via Wikimedia Commons

Allt jag vet om kärlek är att det räcker med en blick. För Paolo och Francesca är den en bok som gör att blickarna möts och beseglar deras öde. I de tragiska kärlekshistoriernas kanon torde dock Orfeus (tillbaka-)blick på Eurydike vara den främsta. På senare tid har jag stött på två väldigt olika tolkningar av myten. Båda gör Eurydike till ett subjekt, men på olika sätt. Först ut är Eurydike av Rut Hillarp från Spegel under jorden (1982).

Instängd instängd
jag hör hur mitt blod bultar i väggarna
ropar efter en dörr
men här finns inga dörrar inga fönster inget tak
bara väggar väggar
krympande hårdnande

Var finns jag
i vilket rum

Är detta hans hjärta?

Bara ett ögonblick vände han sig om för att se mig.
Bara ett ögonblick var jag verklig.
Mitt liv varade ett ögonblick.
Mellan tomhet och vanmakt.

I den föregående dikten har Orfeus valt att vända sig om: "En glimt av hennes ansikte nu/ är värt mer än närhetens år" /.../ "I tusen sånger ska jag älska henne". En annan variant erbjuder Rainer Maria Rilke. Här är ett utdrag ur "Orfeus. Eurydike. Hermes" från 1904. Guden är Hermes som leder nymfen ut från Hades  (översatt av Ola Nilsson i hans Isidor och Paula från 2015):

Hon däremot gick med guden i hand,
stegen snärjda av de långa svepningsbanden,
osäker, mjukt och utan brådska.
Hon var i sig själv, som bar hon på ett högre hopp,
och tänkte ej på mannen som gick före,
och ej på vägen som ledde upp till livet.
Hon var i sig själv. Och hennes avlidenhet
fyllde henne som en rikedom.
Som en frukt av sötma och dunkel
var även hon uppfylld av sin egen stora död,
som var så ny att hon ingenting begrep.

Hon var flicka i en ny tid
och oberörbar; hennes kön var slutet
som en späd blomma mot kvällen,
hennes händer hade vant sig av
vid kärlekens smekningar, så pass att redan den oändligt lätta
beröringen från guden
kränkte henne som en allt för stor förtrolighet.

Hon var inte längre den blonda kvinna som
man ibland hör en klang av i diktarnas sånger,
inte längre den breda sängens doft och lilla ö
och inte längre den där mannens egendom.

Hon var redan upplöst som ett hårsvall,
hon gav efter som ett fallande regn,
fördelad som en hundrafaldig tillgång.

Hon var redan rot.
Och när helt plötsligt
guden fattade tag i henne och sade
med rösten sprucken utav smärta:
Han har vänt sig om - ,
begrep hon ingenting och sade sakta: Vem?

__________________________

Två starka feministiska läsningar av myten, bara för läsaren att välja beroende på dagens sinnesstämning.

Proustpassager del 6

Och även när det gällde mina mest köttsliga begär, ständigt riktade åt ett visst håll, koncentrerade kring en och samma dröm, skulle jag ha kunnat finna den yttersta drivkraften i en idé, en idé för vilken jag kunde ha givit mitt liv och vars hjärtpunkt, redan i Combray, när jag satt i trädgården försjunken i läsning eller drömmerier, var idén om det fullkomliga.

- Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 3, Kring Guermantes. Stockholm: Bonnier, s. 47.

Läs första inlägget här.

Proustpassager del 5

Jag böjde mig över Albertine för att kyssa henne. Även om jag i detta ögonblick träffats av döden, skulle det ha tyckts mig likgiltigt eller rättare sagt otänkbart, ty livet var inte utanför mig, det fanns inom mig och jag skulle endast haft ett medlidsamt leende till övers för den filosof som velat påstå att jag en dag, om än i en avlägsen framtid, skulle behöva dö, att naturens viga krafter skulle överleva mig, krafterna i den natur under vars gudomliga fot jag själv inte var något annat än stoft; att efter mig dessa runda, kupiga klippor, detta hav, detta månsken och denna himmel alltjämt skulle bestå! Hur skulle detta varit möjligt, hur skulle världen kunna leva längre än jag, när jag inte uppslukades av den, när det var den som var innesluten i mig utan att på långt när kunna uppfylla mitt jag – detta jag i vars djup jag föraktfullt kastade ned himmel och hav och klippor, i övertygelsen att där fanns rikligt utrymme för mängder av andra skatter.

- Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 2, I skuggan av unga flickor i blom. Stockholm: Bonnier, s. 561.

Läs första inlägget här.

Proustpassager del 4

Konstnären Elstir säger:

 ”Det finns ingen man så vis”, sade han ”att han inte under någon period av sin ungdom fällt yttranden eller till och med fört ett liv som det är honom pinsamt att minnas och som han helst skulle vilja utplåna. Men han bör inte enbart ångra allt detta, ty ingen kan med säkerhet bli vis, i den mån detta överhuvudtaget är möjligt, utan att ha genomgått alla de löjliga eller avskyvärda inkarnationer som måste föregå denna sista inkarnation.

- Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 2, I skuggan av unga flickor i blom. Stockholm: Bonnier, s. 486.

Läs första inlägget här.

Elena Ferrante - Min fantastiska väninna

Del 1 av romansviten är enligt källa den mest reserverade av alla böcker på Göteborgs bibliotek någonsin. Jag tror det sätter fingret på bokens styrka, den är helt enkelt perfekt för det lässegment som vi kan kalla middle-brow, i brist på bättre ord. Vad är det som gör att det här är en så bra bok? Det handlar om Neapel, klass, kön, hederskultur och längtan efter bildning. Men jag håller med Åsa Beckman (som inte är lika begeistrad som jag och resten av världen) om att bokens främsta styrka är skildringen av kvinnlig vänskap:

Kvinnlig vänskap är en av litteraturhistoriens vita fläckar. Det finns som bekant fler, men det är en av de sorgligaste eftersom den relationen ofta är betydligt mer formande än kärleksrelationer till män. När många män slutar att fråga ”vem är du?” efter att den första förälskelsen gått över fortsätter kvinnor att fråga sig själva och varandra det hela livet. Det gör stundtals skillnaden mellan män och kvinnor förödande. (Beckman 2016)

Förresten, Beckman har skrivit  fint om kvinnlig vänskap i flera texter det senaste året. Vågar man hoppas på ett eget litterärt bidrag till ämnet?

Proustpassager del 3

/.../ det tillstånd i vilket man befinner sig då man ’iakttar’ är betydligt underlägset det vari man skapar.

- Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 2, I skuggan av unga flickor i blom. Stockholm: Bonnier, s. 383.

Läs första inlägget här