Proustpassager del 11

Hon hade givit mig tillbaka alla tankar, alla sorger som jag sedan barndomen hade anförtrott henne för all framtid. Ännu var hon inte död, men jag var redan ensam.

- Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 3, Kring Guermantes. Stockholm: Bonnier, s. 351.

Läs första inlägget här.

Proustpassager del 10

Även om man antar att den före detta ambassadörens ord dikterades av älskarens partiskhet, vanan att smickra och dessutom en speciell kotterismak, bevisade de ändå vilken total avsaknad av verkligt estetiskt omdöme som ligger till grund för societetens konstuppfattning, vilken är så godtycklig att den när som helst, ohämmad av varje äkta upplevelse, kan drivas till de värsta befängdheter.

- Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 3, Kring Guermantes. Stockholm: Bonnier, s. 305.

Läs första inlägget här.

Proustpassager del 9

Om jag åtminstone hade kunnat börja skriva! Men under vilka betingelser jag än sökte sätta denna föresats i verket (liksom tyvärr även den att sluta dricka sprit, att gå och lägga mig tidigt, att sova, att må bra) – antingen det skedde häftigt, metodiskt, med nöjes, med uppoffrande av en promenad i det jag uppsköt och sparade den som en belöning, antingen jag begagnade mig av en timmes välbefinnande eller utnyttjade en dags sjuklighet med dess på tvungna overksamhet, blev resultatet av mina ansträngningar alltid detsamma: en fullständigt blank sida /…/.

- Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 3, Kring Guermantes. Stockholm: Bonnier, s.162

Läs första inlägget här.

Att falla

Ett av popmusikens vackraste teman är fallet. Men vi tar det på engelska för där rymmer the fall både att fall in (and out of) love och att bara falla mot avgrunden. Det första fallet är Adam och Evas utvisning från lustgården, men i indiepopens värld är det betydligt mer romantiskt. Här är mina tre favoritlåtar om fall:

Julee Cruise - Falling
Don't let yourself be hurt this time. Om att bli kär, fast man redan vet att det kommer kosta.

Yo la tengo - Our way to fall

We'll try and try even if it lasts an hour

Saint Etienne - Hobart paving

Baby, don't forget to catch me. Sången efter fallet.

Hedersomnämnande: Jens Lekmans Maple leaves

She said it was all make-belief
But I thought she said maple leaves
And when she talked about the fall
I thought she talked about the season
I never understood at all

I thought she said maple leaves
And when she talked about the fall
I thought she talked about Mark E Smith
I never understood at all
I never understood at all
I never understood at all

Jag försöker komma på exempel från litteraturen och poesin på samma tema, men kommer inte på något. Är popmusiken det enda mediet som förmår uttrycka detta romantiska, avgrundsdjupa och framförallt oundvikliga?

Anders Johansson - Kärleksförklaring (2015)

Johanssons essä handlar, enkelt uttryckt, om vad som händer när man (han?) säger "jag älskar dig". Han tar avstamp i sitt eget liv för att på mindre än 200 sidor diskutera kärlek och frasen med de tre små orden utifrån både fiktion och forskning. Lodet i texten är kärleksförklaringen till de egna barnen:

Det är en av få saker jag är förvissad om: att uttryck och känsla i det fallet sammanfaller. Och att den känslan inte kommer att ta slut förrän jag dör. Kanske är den det enda beständiga i mitt liv. (s. 9)

Men där Barthes verkligen sätter ord på vad det innebär att vara tokkär så tycker jag att Johansson håller för stor distans till kärleken. Däremot är essän en utmärkt introduktion till forskning och litteratur om kärlek. Slutligen landar författaren i ett vackert omfamnande av både kärleken och frasen som kännetecknar den:

Om jag skapas som subjekt genom kärlekens serie, så avskapas jag därmed på samma gång. Kärleksförklaringen innebär att jag ger upp mig själv, låter mig vändas ut och in, med följd att gränsen mellan subjekt och objekt upplöses. Det älskar. Om det finns ett subjekt i denna händelse så kan det inte längre förstås bara i den moderna meningen som den som konstituerar sig själv genom sitt eget handlande. Att vara ett älskande subjekt innebär snarare att vara ett subjekt i förmodern bemärkelse: ämne för en verkande kraft, subjekt under något överordnat. /.../ Ja, faktum är att kärleken förutsätter individens förstörelse. Kärleken är liv befriat från fångenskapen under det vi håller för verkligt. (s. 185-186)

Läst tillsammans med Barthes: "inte ömsesidigt men gemensamt; den andre håller min hand, lär mig något, förändrar mig, samtidigt som jag gör detsamma med honom", och Cixous: "Vi ska aldrig vara varandras brist" framträder en vacker och förtröstansfull bild av kärlek. Idealiserad, javisst. Men för att tala med P O om vi inte försökte förklara kärlek, vilka vore vi då.

Proustpassager del 8

Jag älskade verkligen madame de Guermantes. Den största lycka jag kunde ha bett till Gud om, vore att alla tänkbara katastrofer skulle komma över hennes huvud så att hon, ruinerad, föraktad och berövad alla de förmåner som skilde henne från mig, utan tak över huvudet och utan bekanta som ville hälsa på henne, kom och bad mig om husrum.

- Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 3, Kring Guermantes. Stockholm: Bonnier, s. 71

Läs första inlägget här.

Andrzej Tichý - Eländet (2016)

Tichýs roman är är ett flöde som inte tar slut förrän man kastas ut från fiktionen, yrvaken och desorienterad. Vad är det som gör att detta är så bra? En cellist möter en hemlös, sedan fortsätter berättelsen via en väv av röster till les misérables i Malmö och andra hamnstäder i Europa. Berättarrösten drabbas av ett behov att tala: "/.../ jag har munnen full av blod, jag har munnen full av jord, jag har munnen full av namn, jag har munnen full av dig, jag har munnen full av dina öron och din mun /.../" (s. 51). Jag tänker på Ferrantes väninnesvit som i början utspelar sig i fruktansvärd misär, men med filtren att det är längesen och i Italien som gör att det hela blir något mer hanterbart. I första boken representerar kulturen och bildningen vägen ut, i alla fall för huvudpersonen, men det obarmhärtiga i Eländet är att det inte finns någon väg ut: "jag har också bläddrat i de där böckerna, jag har suttit på biblioteket, jag är inte dum i huvudet" (s. 99).

I boken finns även en metaberättelse om konstnärer (inklusive journalister och författare) som vill åt det autentiskt fattiga:

Jag vet, sa Soot, jag vet precis, såna är deras konstnärer, det sa alltid Soot, jag har träffat tillräckligt många för att veta, sa han, de lever av andra, de söker upp oss, fattiga missfoster och avvikare och spektakulära freaks, själsliga krymplingar och hela denna obestämda, brokiga, kringstrykande massa som de ger en bit bröd eller en handfull mynt och ställer framför sin lins, sa Soot, sitt staffli, sin skrivmaskin, sitt mikrofonbås, de förföljer de hemlösa, tiggarna, fyllona, knarkarna, de kriminella, de kan utan att blinka flå en levande varelse för att deras stilleben skriker efter en klick karminrött, de har inga problem med att be självmördaren att slänga sig framför tåget femtio meter längre fram, så att de får med nöjesfältet i bakgrunden, tro mig, såna är de, jag har själv sett allt det här många gånger, tro mig, bror, jag har sett hur de rycker i folks ärmar och tigger och ber om att få höra och se och känna på den senaste heta historien, en mustig berättelse, en personlig, privat, ärlig och naken, men enkelt och rakt berättad, misärskildring, och i gengäld får berättaren stryka en hand mot det mjuka i deras tyger, lukta lite på mimosa och hyacint och liljekonvalj som de har stående i redaktionsrummen, /.../ (s. 158-159)

Jag kan citera nästan varje sida, allt är lika mäktigt. Tidigare i bloggen har jag skrivit om hur det är svårt att komma ihåg sistameningar eller slut på böcker. Detta gäller dock inte Eländet som har det starkaste slut jag läst sedan Proust.