Marguerite Duras - Kärleken

Triangeln fullbordas av kvinnan med slutna
ögon. Hon sitter mot en mur som utgör gränsen
mellan stranden och dess slut, staden.
  Mannen som tittar befinner sig mellan denna
kvinna och mannen som går längs havet.
  Att mannen hela tiden går, lika långsamt, får tri-
angeln att deformeras, formas om, utan att någon-
sin brista. (s. 6)
 

Det kanske får bli ett Durasår i år. Likt många kvinnor före mig gjorde Älskaren ett djupt intryck, nu är det dags att ta mig an resten av Duras verk.

Vad jag hoppas börjar framgå för läsaren av den här bloggen så har jag tre älsklingar i konsten: upprepningen, fragmentet och kärleken. Duras behärskar alla dessa komponenter. Men Kärleken är speciell, för trots titeln handlar det väldigt lite om kärlek. Eller som Duras själv skrev och som står på baksidan av boken: "Det är inte en berättelse om kärlek utan om all det som, i passionen, förblir uppskjutet i omöjligheten." Jag vet inte om jag håller med om den beskrivningen heller, det är snarare känslan av att allt är försent snarare än uppskjutet som präglar läsningen. (Är det en skillnad?) Bokens figurer har varit med om ett trauma, men det är länge sen och det är försent för allt. Jag läser först boken som ett mysterium, försöker tolka och komma fram till vad som egentligen har hänt. Men när jag släpper det och låter texten skölja över mig likt vågorna vid stranden till den fiktiva staden S. Thala så kvarstår en obönhörlig strandpromenad till döden. Sedan börjar det om.

Kristoffer Leandoer skriver i sin recension i SvD:

Under återstoden av sitt liv ger hon ut en lång räcka romaner där den ton som renodlats i ”Kärleken” får dominera: abstrakt, renskalad, både modern och arkaisk i sin höga ton, sin ritualiserade våldsamhet. Lite som om en barockdramatiker av Racines snitt hamnat på ett parisiskt åttiotalsseminarium och bestämt sig för att visa deltagarna hur en text som uttrycker begärets dialektik egentligen ska se ut.

Dante - Den gudomliga komedin

Spridda tankar

• Jag läste Helvetet 2004 inom ramen för Littvet A. Det jag minns från föreläsningarna är framför allt de fyra olika planen som en text utspelar sig på: Det bokstavliga planet, det allegoriska, det moraliska och det anagogiska.

• Relationen mellan Vergilius och Dante är det jag stannar upp vid oftast. Exempel från Helvetet XIX rad 124ff: 

Och sedan tog han mig med båda armar
och lyfte upp mig till sitt bröst, och bar mig
uppför den sluttning där vi förut kommit.

• Dante är så mänsklig: gråter, svimmar, somnar, är blyg och fundersam, blir arg, blir orolig. Olof Lagercrantz skriver att pilgrimen Dante är ett av de första stora människoporträtten. Jag väljer att tro honom i just detta avseendet.

• Jag föredrar Iliaden framför Gamla Testamentet. Med det vill jag säga att jag har svårt att förstå och uppskatta det religiösa i religiös litteratur. Just när det gäller Komedin så är det ärligt talat rätt tråkigt när Dante anländer Paradiset och allt ska läggas ihop. Skildringen av kärleken till Beatrice? Jag läser hellre skildringarna av vänskapskärleken till Dantes alla kompisar som dyker upp genom texten. Detta kan också ha att göra med den religiösa konventionen som Komedin är skriven i och som jag helt enkelt är för dum/för modern för att ta till mig.

• Det medeltida tankesystemet där det finns ett enda sätt att förstå världen, som Gud skapat, men vars rätta tolkning människorna själva måste finna fram till, känner jag igen från vissa fandoms. Till exempel finns det tolkningar av George RR Martins A song of ice and fire-epos där jag ibland undrar om uttolkarna känner till att det är fiktiva litterära verk som det rör sig om, inte verkliga händelser som kan läsas på fyra olika plan och en sanning som kan avtäckas. 

• Min (post-)moderna dumhet gör att jag föredrar den förkristna, fragmentariska litteraturen. Hellre Iliaden än Gamla testamentet. Dock att jag i musik föredrar barocken, olika konsttutryck - olika ideal?

• Dante är en exilförfattare. Sapfo blev också landsförvisad, men det präglar inte de fragment vi har kvar från henne. Vet att det finns mycket forskning om exil- och vittneslitteratur, en genre som förekommer flitigt i nobelprissammanhang, men jag har inte läst något om det. Är det så att litteratur, till skillnad från de andra sköna konsterna, lämpar sig bäst för att skildra exilerfarenheten?

• Det kommer en nyöversättning på Modernista i höst, jag undrar hur den är. Läste samma utgåva 2016 som jag läste 2004, tydligen hade jag en Dido-period då för varje gång hon nämns har jag strukit under det.

• Mitt favoritstycke är såklart detsamma som alla andras och behandlades i föregående inlägg. Men jag vill även hålla fram hela Skärseldensången som mycket fin. Den upplevde jag gick enklast att läsa i sig själv, utan att behöva konsultera slutnoter. 

• Danteläsningen fortsätter med kringlitteratur. Läser Lagercrantz Från helvetet till paradiset just nu, sedan tänkte jag läsa om Auerbachs kapitel i Mimesis.

William Blake - The Inscription over the Gate 1824-7

Bilden av Paolo och Francesca

Jag har läst Den gudomliga komedin, vilket kräver mer än ett blogginlägg för att bearbetas. Första stoppet måste bli sång 5, när Dante möter själarna som drabbats av passion och som för evigt kastas runt i en virvelstorm. Han känner igen Francesca da Rimini och hennes älskare Paolo som mördades av Paolos bror som Francesca var gift med. Följande stycke, om hur de grips av passionen när de läser en bok tillsammans, lär vara ett av de mest kända i litteraturhistorien:

Fler gånger tvang lektyren våra blickar

att mötas, tvang allt blod från våra kinder;

ett enda ställe har oss sen besegrat.

Vi läste om hur eftertrådda läppar

som log, av denne älskare blev kyssta;

och han som aldrig ifrån mig skall skiljas

kysste helt skälvande mig då på munnen.

Boken och han som skrev den blev Galeotto

för oss; sen läste vi ej mer den dagen.

Jag läste Dante första gången som nittonåring i Litteraturvetenskap A, är det under de förutsättningarna ens möjligt att inte bli rörd ända in i själen av detta? Jag är inte ensam, motivet är väl avbildat i bildkonsten, här följer några exempel.

Dante Gabriel Rossetti - Paolo and Francesca da Rimini (1855)
Jag gillar att Vergilius och Dantes handhållande får en central roll och att Dante är märkbart berörd.

Doré har såklart också avbildat Franscesca och Paolo i malströmmen, här är Dante helt avsvimmad.

Blakes version The circle of the lustful från 1826, även här med avsvimmad Dante.

Slutligen Ary Scheffers Francesca da Rimini and Paolo Malatesta appraised by Dante and Virgil från 1855. Här syns den beundrad av bloggförfattaren som ung på plats i Louvren.

Älskar jag Francescas berättelse för att det går en rak linje mellan Dantes samtid och min? Eller beror det på att västerländsk kulturkanon ända sedan Dantes tid återberättat och återgestaltat Francescas öde så att det självklart passar in i min förståelse av den goda konsten? Kan det ha att göra med att det är just litteraturen som blir parets bane, oemotståndligt för en bibliofil? Spelar orsaken någon roll för upplevelsen? 

Att ge efter för passion och kärlek har skildrats av så många, det lyckas sällan. Men som P O Enquist skriver i Nedstörtad ängel:

"Man kan inte förklara kärlek", skrek hon.
Men om man inte försöker, om man inte försökte,
var stode vi då?

 För nästan sjuhundra år sedan lämnade Dante ett av de främsta bidragen till kärlekens kanon.


P.s Det finns ett oräkneligt antal bilder föreställande denna händelse. Men jag vill också påminna om att även Rodins Le Baiser, Kyssen föreställer det älskande paret.

P.s 2 Feministisk fundering. Jag har inte gjort några större efterforskningar, men noterar att inga kvinnor avbildad Paolo och Francesca. Hur kommer det sig? Är hon en manlig fantasi, hoppet om att få en skön vibb med en tjej som ändå har vett att ångra sin otrohet? Usch vad hemskt. Jag hoppas att det finns någon annan förklaring.

Med anledning av pollensäsongen

The Divine Comedy - The Pop Singer's Fear Of The Pollen Count

Mats Källblad - Hundra år i samma klass

När litteraturens livsförvandlande kraft ska beskrivas i detta tidevarv brukar en av de saker som tas upp vara, utöver just den livsförvandlande kraften, möjligheten att ta del av andra erfarenheter än det läsaren själv har upplevt. Hundra år i samma klass skildrar en erfarenhet som sällan tar plats i kulturen, nämligen den att vara arbetarklass, bo i en småstad och eventuellt vilja göra något annat, något kreativt, men känna klassamhällets tunga murar. För egen del växte jag upp en ännu mindre ort, flyttade hemifrån året jag fyllde 16 och har aldrig sett tillbaka. Men tack vare Källblads serier kan jag ta del av erfarenheten från de som blir kvar. Det är jävligt starkt. Volymen inleds med "Ester och ungarna", en självbiografisk svit om författarens egen mormor, uppvuxen som statare, vars elva barn tvångsförflyttades till fosterhem. Den näst sista berättelsen, som publicerats i Galago tidigare, "En för alla"är som ett slag i magen av sorg samtidigt som den visar saker jag varit med om (åka buss till en fest i en typ bygdegård) fast från ett helt annat håll. Som tur är finns den att läsa alldeles gratis via Galagos webbsida. Så här ser förstasidan ut:

Gå och läs nu!

Det stora Sapfoinlägget

Under januari och februari 2016 hamnade jag i ett Sapforus. Jag läste, läste om, jämförde översättningar och tyckte mig själv så kunnig att jag inte kunde lyssna klart på In our times avsnitt om Sapfo för jag tyckte det var för biografiskt sensationslystet. Biografi hit och dit, jag vill bara göra två noteringar. För det första, Sapfo var en kvinna. Det är allmänt känt, det är så att säga USP:en. Men för det andra, Sapfo var förmodligen inte vit, får jag läsa i Sapfo har lämnat oss. Har det någon betydelse? Kanske. White-washing från antiken sträcker sig inte enbart till marmorstatyerna.

Det började med den underbara volymen Eros skakar mig, utgiven på Ellerströms med Jesper Svenbros och Lars-Håkan Svenssons översättningar av Sapfo och Alkaios. Därefter kastade jag mig över Sapfo har lämnat oss. Svenbro återger där helt skamlöst sin gymnasieuppsats om Sapfo som är helt underbar. Vem mer hade med rak ryggdag kunnat företa sig något sådant? Volymen innehåller i övrigt flera texter om Sapfo tillkomna under, som undertiteln antyder, sextio år (!). Jag fångas som  av en thriller i Svenbros artikel om  fragment I, den enda fullständiga dikten (ev är även den mest kända Gudars like fullständig, i alla fall enligt Svenbro och jag tror honom. Afrodite brukar beskrivas som sköntronande, dvs sittandes på en rikt utsmyckad tron. Men Svenbro argumenterar för att den korrekta översättningen är konstrikt skrudade, eviga Afrodite. Det går inte att ge artikeln rättvisa, men det måste ses som ett gott tecken att undertecknad, utan kunskap om klassiska språk, sitter fastnaglad och suger i mig all kunskap. I en annan text resonerar han kring hur Sapfo kan beskrivas som försokratiker, eftersom det är i en dikt av henne som uttrycket (jag skippar att skriva ut den grekiska originaltexten): "jag vet detta tillsammans med mig själv" eller "jag delar denna erfarenhet med mig själv", där jaget såklart är i femininum. Svenbro menar att detta sätt att uttrycka sig hos Sapfo: "rentav är emblemet för en reflexion ägnad förhållandet mellan de älskande", utvecklandet av en terminologi för att beskriva omöjligheten för samtalspartnern (den man älskar) att ha tillträde till jaget.

Boken innehåller även texter om de allra senaste diktfragmenten, inklusive de som upphittades 2014. Svenbro gör en biografisk läsning av dessa, vilket Ingela Nilsson anmärker på i sin recension i Respons 2016:1. Hon menar att Sapfos kön, samt att det främst är fragment som når oss idag bidragit till att manliga uttolkare i alla tider läst in sina egna förväntningar i fragmenten. Nilsson betonar att dikterna tillkommit i olika mer eller mindre formella kontexter med körledare, menade för ett officiellt sammanhang. Även om jag instämmer i Nilssons åsikt och är övertygad om att det gjorts många riktigt gubbiga tolkningar av Sapfo så kan jag ändå inte undgå att tänka att den biografiska läsningen är ett resultat av vår tids (senaste trehundra åren?) syn på kvalitet. En genuin känsla, auto-fiktion, värderas högre än att riktigt skickligt konstruera en herdedikt, till exempel. Är det då så konstigt att dagens Sapfotolkare läser in det? Självklart skulle Sapfo inte överlevt till våra dagar om det inte var möjligt att läsa in sig själv i fragmenten, istället för att bara beundra ett vackert hantverk?

Slutligen, när jag läste litteraturvetenskap på Göteborgs universitet 2004 så använde vi oss av Magnus William Olssons och Vasilis Papageorgious översättning. De har ristats in så djupt i min hjärna att det är svårt att läsa Svenbros översättningar utan att jämföra dem. Det är helt orelevant huruvida en översättning är bättre eller sämre i det här läget. Jag tycker att ju fler översättningar det finns, desto rikare blir både Sapfos diktning och det svenska språket. I vilket fall, här kommer några fragment så läsaren kan göra sin egen bedömning.

Fragment 31

Plötsligt framstår han som en gudars like -
just som han ska sätta sig mitt emot dig,
alldeles intill, och jag ser dig viska
             ömt och förälskat (Svenbro)

En gudars like tycks mig den mannen
vara som sitter framför dig och nära
intill kan höra din ljuva röst och ditt
         underbara skratt (William Olsson & Papageorgious)

Fragment 147
Någon, säger jag, kommer att minnas oss framdeles. (Svensson)

Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtiden (William Olsson & Papageorgious)

[Undertecknads anmärkning: jag ryser.]

Fragment 130
Eros som löser lemmar skakar mig än en gång,
bitter ljuvliga, oregerliga djur (William Olsson & Papageorgious)

Eros skakar mig motståndslöst än en gång -
ljuvligt stingande, obetvinliga djur! (Svenbro)

Så, vad är det med Sapfo? De antika fragmenten och den post-moderna litteraturen jag föredrar passar alldeles utmärkt tillsammans. Helt utan författarens intentioner öppnar fragmenten upp en reva i tiden och gör att livet känns meningsfullt. Hur kan litteratur vara bättre?


Referenser
Jesper Svenbro (2015) - Sapfo har lämnat oss: Sapfostudier från sex årtionden
Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson (2013)- Sapfo och Alkaiso - Eros skakar mig
Magnus William Olsson och Vasilis Papageorgiou (1999) - Sapfo - dikter och fragment

Skottdag

Helfrid Selldin, 1924, bild framgrävd av Valsen en gång i tiden.