Homeros Illiaden och Odyssén samt Vergilius Aenedien

Läsåret 2015 präglas av att jag drog igenom de tre stora. Illiaden lästes under årets två första månader, efter en lugn start i december 2014. Under våren, med final under en bilsemester i Västerbotten i juni drog jag igenom Odyssén och med start i Rom i november klämde jag Aenedien, de sista sex sångerna intogs under julledigheten.

Av dessa tre är det Illiaden som gjorde allra störst intryck. Kanske beror det på något så simpelt som att jag läste den först, men det var något i det repetitiva som drabbade mig. De bara slogs och slogs och var oerhört vackra i lockar och sandaler. Typexempel på en mäktig homerisk liknelse:

; och därefter Atrid Menelaos höjde sin kopparlans under bön till den höge Kronion, och på Euforbos, som drog sig tillbaks, han den nederst i strupen stötte och tryckte den in, i förlitan på väldiga näven, ända tills udden stack ut genom hulliga halsen i nacken. Tungt han i marken föll, och i fallet skramlade vapnen; fuktade blevo av blod hans lockar, chariternas lika, bundna i flätor och virade skönt med guld och med silver. Såsom av odlaren skött står olivens frodiga telning, fjärran från människors bygd, på ett ställe med ymniga källsprång; kraftig den växer och skön, och för fläkten av himmelens vindar gungar den sakta, så myllrande full av de vitaste blomster; kommer då blåsande plötsligt en storm och med häftiga ilar rycker ur marken den upp och sträcker den hän uppå jorden: sådan var Panthoos' son, lansprisade hjälten Euforbos, som av Atrid Menelaos blev fälld och berövad sin rustning.  

Jag kan alldeles för lite om antikens litteratur och funderade först på om det var signifikant för att tidepoken att skildra båda sidor i ett krig så innerligt. Men tack vare ett mycket bra efterord fick jag vet att Illiaden är unik i sitt sätt att mänskliggöra båda sidor. Som läsare känner du både för Akillevs och Hektor. Sångerna som utspelar sig i dödsriket är fantastiska både hos Vergilius och Homeros men överlag föredrar jag slagsmålen framför resorna. Kanske för att Odyssevs resor är så vida kända och återberättade i vår kultur att the real del helt enkelt inte var så intressant att läsa? På samma sätt blev jag lite besviken på skildringen av Aeneas och Didos relation, efter den totala känslomässiga urladdningen när jag såg Offend the Gods and Love Obey framförd av GBG baroque och Utomjordiska januari 2014.

Bland det mäktigaste i Aenedien fann jag vara beskrivningen av kvinnorna som drabbas av furien:

Ryktet flyger; av samma glöd drivs övriga kvinnor,
sen raseriet tänt deras bröst, att överge hemmen.
Bergen söker de; barm och hår lämnas fria åt vinden.
Många utstöter tjut som fyller den darrande luften,
höjer stavar som virats med vin, och klär sig i hudar.  

Krigadrottningen Camilla var också fräck. Det är inte utan att jag känner mig stolt efter läsningen, nu har jag bockat av texter jag påbörjade när jag läste Littvet A 2004. Läsningen av kringlitteratur fortsätter, med de två mästerverken Alf Henrikssons Antikens historier och Martin P:son Nilssons Olympen. Jag ska också lyssna på In our times avsnitt om Aenedien, började lyssna och fastnade för den extremt bildade och korrekta rättelsen som en av deltagarna gör mot sig själv när hon pratar om när Vergilius "was writing, sorry, composing the Aeneid". *smiley med hjärtögon* Nästa steg på bildningsstegen är självklart en viss italienare som går med Vergilius på upptäcksfärd i helvetet.

Fredagsbilden

Signe Aspelin 1908, via valsen.

Fredagsbilden

fredagsbilden

Fredagsbilderna

Kitty Pryde som St Sebastian

Yukio Mishima som St Sebastian

St Sebastian av Il Sodoma 1525

Utdrag ur Oroa dig inte av Marlen Haushofer

Oroa dig inte. Du har sett för mycket och för lite, som alla människor före dig. Du har gråtit för mycket, kanske också för lite, som alla människor före dig. Kanske har du älskat och hatat för mycket - men bara några få år, tjugo eller så. Och vad är väl tjugo år? Efter det var en del av dig död, precis som hos alla människor som inte kan älska eller hata längre. Du har fått utstå mycket smärta - motvilligt - som alla människor för dig. Din kropp var tidigt till besvär, du har aldrig älskat den. Det var besvärligt för dig, men kanske också bra, eftersom själen inte behöver en oälskad kropp. Och vad är själen? Förmodligen har du aldrig ens haft någon, utan bara förstånd, och det hade ingen tanke tanke på känslor. Eller fanns det ibland något annat? För ett ögonblick? När du ser blåklockor och kattögon och en människas omtanke för en annan, eller vissa stenar, träd och statyer; svalorna över den stora staden Rom.

Översättning av Rebecca Lindskog, i efterordet till Väggen utgiven av Bokförlaget Thorén och Lindskog 2014.

Fredagsbilden

The November meteors. As observed between midnight and 5 o'clock A.M. on the night of November 13-14 1868.

Ur Henry Purcells opera Dido and Aeneas (1689)

AENEAS
     In spite of Jove's command, I'll stay.
     Offend the Gods, and Love obey. 

     DIDO
     No, faithless man, thy course pursue;
     I'm now resolv'd as well as you.
     No repentance shall reclaim
     The injur'd Dido's slighted flame.
     For 'tis enough, whate'er you now decree,
     That you had once a thought of leaving me.
     
     AENEAS
     Let Jove say what he will: I'll stay!
     
     DIDO
     Away, away! No, no, away!
     
     AENEAS
     No, no, I'll stay, and Love obey!
     
     DIDO
     To Death I'll fly
     If longer you delay;
     Away, away!.....
     [Exit Aeneas]
     But Death, alas! I cannot shun;
     Death must come when he is gone.
     

 Offend the Gods, and Love obey. Mäktigare än så blir det sällan.

Inför Rom del 3: Sex!

Nu när jag har din uppmärksamhet, här är Berninis mästerverk Santa Teresas extas

Som en fransk besökare sa: If that is divine love, then I too have experienced it many times. 

Förlåt, men är det en enda sak jag vill uppnå så är det att bli odödlig genom att leverera en vågad och snärtig kommentar om ett konstverk.

Detta konstverk diskuteras i detalj i radioprogrammet In our time:s avsnitt om barocken. Kan lyssnas på här.

Fredagsbilden

Inför Rom del 2: Kastratsång

För ett och ett halvt år sedan ungefär läste min barockklubb (som består av mig och Bengtssonz) Carl-Michael Edenborgs Mitt grymma öde. Erik fick sluta efter en ytterst målande kastrationsscen i en såkallad änglafabrik i Napoli. Kastratsång är ett fascinerande konstuttryck för dagens moderna barockälskare, såväl som för dåtidens. Om detta kan man läsa i senaste London Review of Books där Colk Tóibín recenserar två nya böcker om kastratsångare. Jag finner grunden för behovet av kastrationssångare oerhört sorgligt: i en värld så patriarkal att kvinnor inte får sjunga måste pojkar könsstympas för att uppfylla behovet av religiös musik. Trots att kastratsångare uppskattades i England var det bara i Italien som de "producerades".

Hur lät det? Historiska källor som beskriver upplevelser av att ha lysnat till kastratsångare finns det gott om, både de som markerar det tekniska hos kastraten: "he was an infallible singing machine" eller det övernaturligt mänskliga: "He had certain curious notes which he called his fourth voice - strange, sexless tones, superhuman, uncanny". Jag är alltför dåligt skolad i musik för att uttala mig om kastratrösten även kan fångas upp av kvinnor, eller om den för alltid är förlorad. Beskrivningen ovan gör mig både nyfiken och, ärligt talat, livrädd.

Det existerar några få ljudupptagningar av den sista kastratsångaren Allessandro Moreschi som dog 1922 på youtube. Här är Ave Maria.

Inför Rom

Om lite mindre än två veckor åker jag till den eviga staden på semester. Förbereder mig grundligt genom litteraturläsning. Läser för tillfället Maud Websters mysrsysliga Döden i Rom från 2006.

Här kommer en liten helgonberättelse om St. Sunniva som min kära norska forskarkollega arkeologen Nanna Løkka publicerade på sin facebooksida idag:

Sunniva - en båtflyktning for 1000 år siden. I anledning dagen tenker jeg på Norges eneste kvinnelige helgen, den irske prinsessen Sunniva, som satte ut på åpent hav og heller lot seg føre med havstrømmene enn å gifte seg med sin hedenske beiler. Hun strandet på Selja på Vestlandet på slutten av 900-tallet og endte sine dager i en hule der - en from kristen omgitt av hedninger og vikinger. Helgenstatus fikk hun siden det lyste over hulen der hun og reisefølget døde, fordi hun så like vakker ut som død og fordi levningene duftet søtt og godt. Hvor levningene befinner seg i dag, vet ingen. Relikvieskrinet forsvinner ut av historien med reformasjonen og avviklingen Munkeliv kloster i Bergen. Navnet Sunniva betyr en solgave og huler er en kjent religiøs metafor for livmor, fruktbarhet og fødsel - navnet og huleelementet i legenden kan være en metafor for Sunnivas rolle i kristningen av området.

Fredagsbilden - Halloween edition

Från LSDisney

Andrew Michael Hurley - The Loney

Stephen King blurbar varenda bit papper med kråkfötter han kommer över, så även Hurleys debut. Men det gör inget, för jag älskar Stephen King och där är jag i gott sällskap. P O Enquist säger:

Jag har läst nästan allting av honom. Hans styrka? Han har bland annat skrivit ”Varsel”, ett mästerverk om författarskapets improduktivitet – han förstår författares situation – och väldigt många andra bra saker, som ”Lida” som också blev en ganska bra film. (källa)

Hehe P O! Jag instämmer såklart, men så är jag inte en av Sveriges mest älskade och respekterade författare.

Anywho, The Loney tillhör bokgenren mystisk med lite övernaturligt. "Eerie England" är en annan bra beskrivning. The Loney är en kustresma i norra England (har inte fattat om den heter så på riktigt eller ej) dit en liten katolsk grupp från England med huvudpersonens familj i spetsen åker varje påsk för en pilgrimsvandring. Huvudpersonen återberättar den sista resan de gjorde dit när han var 16 och vad som hände där. Det är katolskt, obehagliga landsortsbor och lagom läskigt. Rekommenderas till de som vet med sig att de gillar sånt.

Mysrysare, eerie england, övernaturliga thrillers eller vad man nu ska kalla det, var länge en av mina favoritgenrer. Det har ju också varit en ständigt ökande (är peaken ens nådd?) genre i Sverige tack vare främst John Ajvide Lindqvist och Johan Theorin. Lindskoldz mått är dock rågat, sommaren 2012 när jag läste en svensk debutants övernaturliga rysare så kände jag från djupet av mitt hjärta: hit men inte längre. Det blev för mycket överlastade meningar, dumma val av romanpersonerna samt ofta en exploatering av våldsbrott med sexuella inslag som gör läsaren till en voyeur. Alla dessa drag störande moment kan jag förlåta, sålänge språket är bra. Men det var där skon klämde och jag började läsa annat.

'Tis the season att läsa skräck, jag funderar på att vända åter till de olästa spökhistorier jag har i hyllan.

Fredagsbilden

Morte del Sole, della Luna e caduta delle stelle av Cristoforo de Predis (1440-1486).

Fredagsbilden

Stjärnfall

Kieron Gillen & Jamie McKelvie - The Wicked + The Divine

Such postmodern, wow, very contemporary culture meets ancient religion, amaze!

The Wicked + The Divine utspelar sig i en värld där gudar uppenbarar sig i människohamn vart nittionde år. Gudmänniskorna lever i max två år och dyrkas som popstärnor/gudar (i see what you did there!). Ovan ser vi Dionysos, grekisk partygud samt Amaterasu, japansk solgudinna. Tolv gudar vart nittionde år, förra gången var 1924.

För en som skrev sitt specialarbete i gymnasiet om likheten mellan superhjältar och helgon (...) så är det här oetmotståndligt. Samtidigt är det svårt att skriva om en pågående serie, två samlingsvolymer har komitt hittils med de elva första numren, 30-60 nummer är planerade. I väntan på fler nummer reflekterar jag över detta:

Varje gud har en symbol. Men vem hör ihop med vilken symbol, vad är de tomma ringarna (i bok 2 fylls de...) och vilken betydelse har positioneringen?

Yvonne Hirdman - Medan jag var ung: Egohistoria från 1900-talet

Yvonne Hirdmans biografi tillhör min favoritgenre, biografier eller romaner av kvinnor om att vara kvinna och feminist, gärna i svenskt 70-tal men alla epoker och länder går bra. Bland de senaste årens läsupplevelser kan Åsa Mobergs Kärleken i Julia Anderssons liv, Gunilla Thorgrens Grupp 8 och jag samt Karolina Ramqvists Alltings början nämnas. Men förstaplatsen innehas av den fantastiska  Kruka en biografi om Suzanne Brøgger av Louise Zeuthen. Den förtjänar ett eget inlägg.

Åter till Medan jag var ung. Till skillnad från flera av de ovan nämnda titlarna präglas Hirdmans text av en osäkerhet, kval och osäkra minnen. Allt är svårt, jobbigt, hon fattar inte hur man gör för att ta sig fram i akademin eller hur man träffar en kille som inte är en idiot. Det är både frustrerande och befriande att läsa. En stor del av texten ägnas, såklart, åt det materiella. Hur hade hon råd, med två barn, att forska och skriva? Var fick hon stipendiepengarna ifrån? Hirdman letar bland kvittona. Berättelsen om det akademiska livet läser jag med skräckblandad förtjusning. När jag var doktorand (2008-2013) var fler kvinnor än män doktorander (men det är fortfarande fler män som stannar kvar i akademin), paradoxalt nog har lönen ökat från Hirdmans tid, trots att det brukar vara tvärtom när en yrkeskategori blir kvinnodominerad.

Jag var och lyssnade på Yvonne Hirdman på ABF för några år sedan och då tog hon upp Att lägga livet tillrätta, och vad som händer när samtiden tar emot ens forskning på ett helt annat sätt än vad man själv tänkt. Det som var menat som en kritik från vänster blev en del av nittiotalets kritik från höger. Detta får även utrymme i boken och är en påminnelse om att forskaren precis som den skönlitterära författaren inte har slutgiltigt tolkningsföreträde av sitt arbete.

Vill även nämna språket, till skillnad från de flesta akademiker är Hirdmans språk prövande, ödmjukt, strängt och lättläst samtidigt. Hon har en lätt hand över tillbakablickandet och jag måste läsa Den röda grevinnan så snart som möjligt.

Inger Christensen - fjärilsdalen: ett requiem

Läst till bokcirkeln.

Mina förväntningar vad väldigt stora, och de infriades. Sonettkransen lyckas, trots den strikta formen, med att öppna dörren till en annan värld. Mina favoriter är sonett nr I

"Är dessa vingars flimmer blott en dimma,
av ljuspartiklar i en bildvision?
Är det min barndoms drömda sommartimma
som klyvs i blixtars tidsförskjutna zon?

VII "så talrika som bara två kan vara" och självklart den avslutande mästarsonetten XV som citeras i sin helhet i den här texten om Christensen.

Gillar också glidningen från XIII och XV där jag och döden byter plats på fjärilsvingen:

"Jag hör nog att du kallar mig för Ingen,
men det är jag, som svept i kejsarkåpa
betraktar dig från sommarfjärilsvingen."

och

"Mitt öra svarar med sin döva ringning:
Det är den döden, som med egen blick
betraktar dig från sommarfjärilsvingen."

Att texten har undertiteln ett requiem gör att min läsning blir en annan, mer inställd på att lyssna efter döden. Tröstande blir sista strofen i sonett X:

"om det kan få min skräck att sluta blöda

att kalla alla fjärilar för själar

och sommarsyner av försvunna döda."

Utgåvan är briljant, med både den danska och den svenska texten sida vid sida. Uppskattar särskilt översättaren Sven Christer Swans lakoniska konstaterande i efterordet att: "Om man överhuvud ska försöka översätta ett verk som Sommerfugledalen är säkert något som kan diskuteras. I princip bör vi klara av de skandinaviska grannländernas skönlitteratur, om den inte är alltför finskurgisk." Jag håller med! Skriver citaten på svenska istället för danska av den enkla anledningen att det är för omständigt att skriva danska ä och ö på min dator.

Vasas flora och fauna

I fredags hade jag det stora nöjet att få se Vasas flora och fauna live. Jag köpte deras lp i våras, vilket även var första gången jag köpte en skiva sedan våren 2004 (The Magnetic Fields - I). Det är en helt lagom trettioårskris att börja med vinyl, så även att börja blogga kan vän av ordning tillägga.

Om vi ska bortse från de fantastiska melodierna, sångrösterna och texterna så vill jag lyfta fram en aspekt av VFoF som ligger mig särskilt varm om hjärtat. Vi kan kalla den för Jonathan David-tematiken, efter Belle and Sebastians låt som var den senaste vinylplatta innan ovannämnda som gick varm hemma hos mig våren 2002.

Jag rekommenderar att ni ser videon, det är ett konstverk! Särskilt när 70-talssångaren dyker upp, luttrad av livet.

I vilket fall, tematiken handlar om att återse en person jaget tidigare älskat, exempelvis genom en bröllopsannons eller skåda med en barnvagn på stan och inse: de kan gott ha det. Även om den brustna kärleken gör ont så finns det i alla fall inget utrymme för hopp kvar.

I Jonathan David sägs det:

"Visions of love recollected
Have we ever been true?
I know that I have, it's time for you to go
It's all in the stones that you throw
I want you to know

It's not like we'll be parted
It's not like we never know love

And she'll smile for you
She'll hold your hand
You'll be in love there's no other way

People say that
"We'll never change"
"We'll never change"
But I have

You and her in the local newspaper
You will be Married and you'll be gone

Married and you'll be gone"

Och i Vasas flora och faunas Leevi and the leevings:

"Och nu såg jag dig med en barnvagn
Och en till unge utanför
Och vad som verkade vara
en beskedlig dam
Vad som verkade vara
något helt och hållet bra"

Och i Prisma:

"Jag rider fram på en våg av hat
Jag ska aldrig bli en livskamrat
/.../
Vad gör man, vad gör man
När prästen just ska viga
Vad får man, vad får man
Man får så lov att tiga

Hade ingen aning om att det blev dom två
Allt måste ha skett bakom en dimridå

Nå jag är äldre nu, jag kan väl ta det med ro
I ett hus i Gerby kan de sitta och glo"

Här kan du se låten live: http://www.svtplay.se/klipp/2955122/mattias-bjorkas-fran-vasas-flora-och-fauna-sjunger-laten-prisma-fran-bandets-debutalbum

 Jag tror att en av anledningarna till att tematiken ligger mig så varm om hjärtat är att den är knuten till tid. Det krävs att tid passerar för att en sådan känsla ska kunna födas.

Ytterligare en tematik som berör mig starkt från skivan är låten Di tror inte när jag säger, som handlar om staden vs landet men det får jag ta i ett senare inlägg.

Sådär, nu har jag med hjälp av Vasas flora och fauna introducerat tre av mina favorittematiker (mycket olycklig kärlek, tid samt urbanisering och den omöjliga hemlängtan) som jag med stor sannolikhet kommer återvända till här på bloggen.

Välkomna!