Éduoard Louis - Göra sig kvitt Eddy Bellegueule

En tät roman om pojken som bryter sig ut från ett vidrigt förstelnat klassamhälle för att lyckas med bildningens hjälp. Den hyllade debutromanen har beskrivits likartat i svenska recensioner, nämligen som en framgångssaga med "the one that got away", som kom in på den fina skolan och nu kommer leva lyckligt i alla sina dagar samtidigt som han utan sentimentalitet trampar till sin familj och sin uppväxtort med hjälp av sina nya teorier i boken som vänder sig till borgerskapet. Jag förväntade mig därmed en rakare text och blev förvånad och positivt överraskad över ambivalensen i texten. Eddy föds inte med en dröm om att fly landsbygden, flykten blir ett måste eftersom han blir utstött:

Eftersom jag inte lyckades bli upptagen i gemenskapen blev jag tvungen att helt ta avstånd från den världen. Röken blev olidligt på grund av allt stryk, hungern blev outhärdlig på grund av min fars hat.

Jag måste fly.

Men först kommer man inte självmant att tänka på flykt eftersom man inte vet att det existerar någon annan plats. Man vet inte att flykten är en möjlighet. Man försöker till en början att vara som de andra, och jag försökte vara som alla andra. (2015, s. 128-129)

Det finns något viktigt här. Ingen flyttar självständigt från sin familj och sin hemort om det finns en plats för en där. Sedan kan orsaken till detta variera från krig, psykisk och fysisk misshandel, brist på jobb och så vidare men det börjar inte med flyktlängtan.

Jag vill inte skriva något om den biografiska personen Éduoard, men sett till romanens slut så uppfattar jag det inte som att Eddy "got away", snarare att våldet fortsätter men på andra sätt.

Olof Lagercrantz - Från helvetet till paradiset & Erich Auerbach om Dante i Mimesis

 Vad är den allmänna uppfattningen om Lagercrantz populärvetenskapliga böcker om litteratur idag? Visst är de lite... andefattiga? Språket är puttrande, men det är störande med Lagercrantz fallenhet för att använda den litterära texten för att förklara aspekter av upphovsmannens biografiska liv. Det gäller i synnerhet boken om Proust, men även till viss del Dante i Från helvetet till paradiset (1966). Ändå har den sistnämnda många förtjänster, inte minst i hans nedkokning av den stora kroppen av Danteforskning. Men metoden lämnar en del att önska, jag citerar Lagercrantz: "Jag har lånat metodiska grepp och synpunkter utan att alltid i detalj redovisa lånens ursprung". Kapitlet om Francesca och straffet som tillstånd och inte påföljd är fint.

Men att läsa Erich Auerbach kapitel "Farinata och Cavalcante" i Mimesis (1946/2002)  efter Lagercrantz är en fröjd av intellektuell klarhet och svindlande språk. Auerbach om varför komedin är värd sin plats i kanon:

Skulle det finnas läsare av denna undersökning som är mindre hemmastadda i den medeltida litteraturen på folkspråken, [:( min anm.]kanske de undrar över att jag här lyfter fram och prisar som något utomordentligt satsstrukturer som varje någorlunda begåvad skriftställare, ja till och med många brevskrivare med en viss språklig kultur obesvärat använder idag. Men utgår man från hur det var före Dante, är hans språk ett hart när ofattbart under. Jämförbart med alla de äldre författarna - och bland dem fanns det ändå stora diktare - äger Dante en så oändligt mycket större rikedom, närvaro, kraft och böjlighet i uttrycket, han känner till och använder så oändligt många fler former, han fångar de mest skilda företeelser och innehåll med ett så oändligt mycket säkrare och fastare grepp att man blir övertygad om att den människan genom sitt språk upptäckte världen på nytt. (2002, s. 197)

Han skriver vidare om Guds dom över människorna, att de behåller och till och med stärker sitt jag:

"Han har inte bara ordnat själarna efter kategorier och därefter fördelat dem på de tre rikenas kretsar, utan han har tilldelat var och en av dem ett speciellt evigt tillstånd därigenom att han inte krossat den individuella formen utan tvärtom fixerat den i den eviga domen, ja först genom denna fullbordat och gjort den fullt synlig" (2002, s. 206)

Varken i helvetet eller paradiset slipper människan undan sin individualitet, den förstärks snarare. för den yogaintresserade märks skillnaden mellan yogans holistiska uppfattning och kristendomen tydligt här. Men enligt Auerbach gör Dante genom sin skrift så att människan framträder så starkt och komplext att "bilden av människan träder framför bilden av Gud".

Rader i böcker som jag börjar gråta av bara jag tänker på dem

Det här är skrev jag för fem år sedan, men jag håller fortfarande fast vid allt.


Bubblare: Slutet av Vilhelm Moberg - Sista brevet till Sverige Jag har inte läst den här boken, men P brukar spela upp denna bit ur ljudboken för mig och då lipar jag floder. Karl-Oskar tänker tillbaka på hur han och Kristina träffades.

Bara tanken på att en gång i framtiden vara gammal medan den man älskar är död. Jag orkar inte. Att lägga alla de tankarna i en liten korg som jag bara lyfter locket på den gången om året då P spelar upp det ljudklippet räcker bra.

5. Selma Lagerlöf - Jerusalem del 1
Grät som en stucken gris flera gånger vid läsningen av denna roman, minnet är lite uppblött vid det här laget men när han som äger gården, det här är i början av boken, håller på att dö (dör?) och hallucinerar om sin bästis (?) så fint/sorgligt. Lagerlöfs språk gör att varenda liten detalj kan bli sanslöst gripande.

4. Nelly Sachs - Också av dig
Jag minns inte exakt men det handlar om läderskor och kalven som skorna är gjorda av och så handlar det om förintelsen.

Jag satt med en diktsamling av Sachs och skulle ögna igenom den lite snabbt. Fastnade vid ovan nämnda dikt och bara började frusta av gråt. Så obarmhärtigt sorgligt.

3. Toni Morrisson - Beloved 
När Paul D tänker på kärlek, bl a:

Risky, thought Paul D, very risky. For a used-to-be-slave woman to love anything that much was dangerous, especially if it was her children she had settled on to love. The best thing, he knew, was to love just a little bit, so when they broke its back, or shoved it in a croaker sack, well, maybe you’d have a little love left over for the next one.

*gråter*

Detta är så tungt, en av mina starkaste läsupplevelser någonsin.

2. Sista raderna i James Joyce - Ulysses  
Mollys stream of consciousness. Jag vet inte om det är meningen, men jag har alltid blivit väldigt berörd av de sista raderna:

Yes when I put the rose in my hair like the Andalusian girls used or shall I wear a red yes and how he kissed me under the Moorish wall and I thought well as well him as another and then I asked him with my eyes to ask again yes and then he asked me would I yes to say yes my mountain flower and first I put my arms around him yes and drew him down to me so he could feel my breasts all perfume yes and his heart was going like mad and yes I said yes I will yes.

1. Sista raderna i Marguerite Duras - Älskaren

Och sen sa han det. Han sa att det var som förut, att han älskade henne fortfarande, att han aldrig skulle kunna sluta älska henne, att han skulle älska henne till sin död.

Det var flera år sedan jag läste Älskaren, men den gick ju som följetong i p1 för några veckor sen. Jag jobbade hemifrån och råkade sätta på radion precis i slutet och stod i hallen och tänkte att det var som förut, att jag älskar den här boken och att jag aldrig kommer kunna glömma de här raderna och att jag kommer bära med mig dem för alltid.

Sammanfattningsvis: Alla de här scenerna handlar om kärlek på olika, mer eller mindre olyckliga sätt. En bra, sorglig läsupplevelse funkar såhär: Det öppnas en fallucka under mig med ett stup ner i den eviga stjärnhimlen av ångest, kärlek och tid.

Marguerite Duras - Kärleken

Triangeln fullbordas av kvinnan med slutna
ögon. Hon sitter mot en mur som utgör gränsen
mellan stranden och dess slut, staden.
  Mannen som tittar befinner sig mellan denna
kvinna och mannen som går längs havet.
  Att mannen hela tiden går, lika långsamt, får tri-
angeln att deformeras, formas om, utan att någon-
sin brista. (s. 6)
 

Det kanske får bli ett Durasår i år. Likt många kvinnor före mig gjorde Älskaren ett djupt intryck, nu är det dags att ta mig an resten av Duras verk.

Vad jag hoppas börjar framgå för läsaren av den här bloggen så har jag tre älsklingar i konsten: upprepningen, fragmentet och kärleken. Duras behärskar alla dessa komponenter. Men Kärleken är speciell, för trots titeln handlar det väldigt lite om kärlek. Eller som Duras själv skrev och som står på baksidan av boken: "Det är inte en berättelse om kärlek utan om all det som, i passionen, förblir uppskjutet i omöjligheten." Jag vet inte om jag håller med om den beskrivningen heller, det är snarare känslan av att allt är försent snarare än uppskjutet som präglar läsningen. (Är det en skillnad?) Bokens figurer har varit med om ett trauma, men det är länge sen och det är försent för allt. Jag läser först boken som ett mysterium, försöker tolka och komma fram till vad som egentligen har hänt. Men när jag släpper det och låter texten skölja över mig likt vågorna vid stranden till den fiktiva staden S. Thala så kvarstår en obönhörlig strandpromenad till döden. Sedan börjar det om.

Kristoffer Leandoer skriver i sin recension i SvD:

Under återstoden av sitt liv ger hon ut en lång räcka romaner där den ton som renodlats i ”Kärleken” får dominera: abstrakt, renskalad, både modern och arkaisk i sin höga ton, sin ritualiserade våldsamhet. Lite som om en barockdramatiker av Racines snitt hamnat på ett parisiskt åttiotalsseminarium och bestämt sig för att visa deltagarna hur en text som uttrycker begärets dialektik egentligen ska se ut.

Dante - Den gudomliga komedin

Spridda tankar

• Jag läste Helvetet 2004 inom ramen för Littvet A. Det jag minns från föreläsningarna är framför allt de fyra olika planen som en text utspelar sig på: Det bokstavliga planet, det allegoriska, det moraliska och det anagogiska.

• Relationen mellan Vergilius och Dante är det jag stannar upp vid oftast. Exempel från Helvetet XIX rad 124ff: 

Och sedan tog han mig med båda armar
och lyfte upp mig till sitt bröst, och bar mig
uppför den sluttning där vi förut kommit.

• Dante är så mänsklig: gråter, svimmar, somnar, är blyg och fundersam, blir arg, blir orolig. Olof Lagercrantz skriver att pilgrimen Dante är ett av de första stora människoporträtten. Jag väljer att tro honom i just detta avseendet.

• Jag föredrar Iliaden framför Gamla Testamentet. Med det vill jag säga att jag har svårt att förstå och uppskatta det religiösa i religiös litteratur. Just när det gäller Komedin så är det ärligt talat rätt tråkigt när Dante anländer Paradiset och allt ska läggas ihop. Skildringen av kärleken till Beatrice? Jag läser hellre skildringarna av vänskapskärleken till Dantes alla kompisar som dyker upp genom texten. Detta kan också ha att göra med den religiösa konventionen som Komedin är skriven i och som jag helt enkelt är för dum/för modern för att ta till mig.

• Det medeltida tankesystemet där det finns ett enda sätt att förstå världen, som Gud skapat, men vars rätta tolkning människorna själva måste finna fram till, känner jag igen från vissa fandoms. Till exempel finns det tolkningar av George RR Martins A song of ice and fire-epos där jag ibland undrar om uttolkarna känner till att det är fiktiva litterära verk som det rör sig om, inte verkliga händelser som kan läsas på fyra olika plan och en sanning som kan avtäckas. 

• Min (post-)moderna dumhet gör att jag föredrar den förkristna, fragmentariska litteraturen. Hellre Iliaden än Gamla testamentet. Dock att jag i musik föredrar barocken, olika konsttutryck - olika ideal?

• Dante är en exilförfattare. Sapfo blev också landsförvisad, men det präglar inte de fragment vi har kvar från henne. Vet att det finns mycket forskning om exil- och vittneslitteratur, en genre som förekommer flitigt i nobelprissammanhang, men jag har inte läst något om det. Är det så att litteratur, till skillnad från de andra sköna konsterna, lämpar sig bäst för att skildra exilerfarenheten?

• Det kommer en nyöversättning på Modernista i höst, jag undrar hur den är. Läste samma utgåva 2016 som jag läste 2004, tydligen hade jag en Dido-period då för varje gång hon nämns har jag strukit under det.

• Mitt favoritstycke är såklart detsamma som alla andras och behandlades i föregående inlägg. Men jag vill även hålla fram hela Skärseldensången som mycket fin. Den upplevde jag gick enklast att läsa i sig själv, utan att behöva konsultera slutnoter. 

• Danteläsningen fortsätter med kringlitteratur. Läser Lagercrantz Från helvetet till paradiset just nu, sedan tänkte jag läsa om Auerbachs kapitel i Mimesis.

William Blake - The Inscription over the Gate 1824-7

Bilden av Paolo och Francesca

Jag har läst Den gudomliga komedin, vilket kräver mer än ett blogginlägg för att bearbetas. Första stoppet måste bli sång 5, när Dante möter själarna som drabbats av passion och som för evigt kastas runt i en virvelstorm. Han känner igen Francesca da Rimini och hennes älskare Paolo som mördades av Paolos bror som Francesca var gift med. Följande stycke, om hur de grips av passionen när de läser en bok tillsammans, lär vara ett av de mest kända i litteraturhistorien:

Fler gånger tvang lektyren våra blickar

att mötas, tvang allt blod från våra kinder;

ett enda ställe har oss sen besegrat.

Vi läste om hur eftertrådda läppar

som log, av denne älskare blev kyssta;

och han som aldrig ifrån mig skall skiljas

kysste helt skälvande mig då på munnen.

Boken och han som skrev den blev Galeotto

för oss; sen läste vi ej mer den dagen.

Jag läste Dante första gången som nittonåring i Litteraturvetenskap A, är det under de förutsättningarna ens möjligt att inte bli rörd ända in i själen av detta? Jag är inte ensam, motivet är väl avbildat i bildkonsten, här följer några exempel.

Dante Gabriel Rossetti - Paolo and Francesca da Rimini (1855)
Jag gillar att Vergilius och Dantes handhållande får en central roll och att Dante är märkbart berörd.

Doré har såklart också avbildat Franscesca och Paolo i malströmmen, här är Dante helt avsvimmad.

Blakes version The circle of the lustful från 1826, även här med avsvimmad Dante.

Slutligen Ary Scheffers Francesca da Rimini and Paolo Malatesta appraised by Dante and Virgil från 1855. Här syns den beundrad av bloggförfattaren som ung på plats i Louvren.

Älskar jag Francescas berättelse för att det går en rak linje mellan Dantes samtid och min? Eller beror det på att västerländsk kulturkanon ända sedan Dantes tid återberättat och återgestaltat Francescas öde så att det självklart passar in i min förståelse av den goda konsten? Kan det ha att göra med att det är just litteraturen som blir parets bane, oemotståndligt för en bibliofil? Spelar orsaken någon roll för upplevelsen? 

Att ge efter för passion och kärlek har skildrats av så många, det lyckas sällan. Men som P O Enquist skriver i Nedstörtad ängel:

"Man kan inte förklara kärlek", skrek hon.
Men om man inte försöker, om man inte försökte,
var stode vi då?

 För nästan sjuhundra år sedan lämnade Dante ett av de främsta bidragen till kärlekens kanon.


P.s Det finns ett oräkneligt antal bilder föreställande denna händelse. Men jag vill också påminna om att även Rodins Le Baiser, Kyssen föreställer det älskande paret.

P.s 2 Feministisk fundering. Jag har inte gjort några större efterforskningar, men noterar att inga kvinnor avbildad Paolo och Francesca. Hur kommer det sig? Är hon en manlig fantasi, hoppet om att få en skön vibb med en tjej som ändå har vett att ångra sin otrohet? Usch vad hemskt. Jag hoppas att det finns någon annan förklaring.

Med anledning av pollensäsongen

The Divine Comedy - The Pop Singer's Fear Of The Pollen Count