3 klipp med företeelse x + Twin Peaks som jag tycker når konstnärliga höjder

pic.twitter.com/yqlsUdykxk

— jacob 🍋 (@fiskargubbe) June 10, 2020

Joe Kessler – Fönsterruta (2020)

Britten Joe Kesslers svenska debut gavs ut på Lystring förlag för någon vecka sedan. Det är en enmansantologi med kortare berättelser från en värld (eller flera?) där realism i form av hyresgästproblem och inbördeskrig bryts av med fantasyinslag av trollkarlar och onda kungar

När jag för två år sedan gjorde research om stämningen i 1980-talets Seriesverige inför min text om Pox-rättegången 1989 ramlade jag över en stark artikel av Sture Hegerfors med rubriken "Estetiken hot mot serierna".* Hans "hot take", fritt från minnet, var att tecknade serier i allt för hög utsträckning höll på att bli konst, och att dagens serieskapare hade för konstnärliga ambitioner. Detta krockade med mediets, enligt Hegerfors, största förtjänst nämligen att berätta en jävligt spännande historia rakt upp och ner utan att krångla. Den här dikotomin är såklart felaktig på flera sätt, och jag tänker inte uppehålla mig vid det. Den dök ändå upp i huvudet efter att jag läst Fönsterruta, just för att Kessler skickligt berättar straight-forward, no-nonsense, spännande historier genom färgglada, konstnärliga teckningar. I den första, bara två sidor långa berättelsen går en hund runt i en monokrom, blå och vit medeltidsvärld och sniffar på olika objekt. Doftintrycken visas som rutor med olika färger och former. Serien är en nyckel till resten av läsningen, i Kesslers universum är färger och former känslolägen. 

Det blir extra tydligt i den följande berättelsen om ett barn som sover över hos sin kusin. Barnens lekglädje, äventyr och skräck när en okänd vuxen dyker upp skildras med fartfyllda och darriga linjer. En nattlig bussresa blir senare en plats för melankoli och eftertanke.

Jag fastnade särskilt för berättelsen om en dissident på flykt som blir omhändertagen av en konstnär. En kärleksrelation som förmår att förändra världen tar vid. Även om inte alla serier slutar lyckligt, är det ändå flertalet av dem som fyller läsaren med hopp. Det är inget behov jag brukar ha, men det är väl något med år 2020 som gör att man får ta sin tröst där man hittar den. Ordet finstämd kommer till mig. Kesslers serier liknar inget annat, jag hoppas att många hittar fram till Fönsterruta.

*Sture Hegerfors, ”Estetiken hot mot serierna?”, När var hur 1987 (Stockholm: Bokförlaget DN 1987), p. 265-266.

Rainer Maria Rilke - Auguste Rodin (1920)

"Du skall få nåden att utföra stora ting" (s. 7)

Jag fick upp ögonen för Rilkes biografi över skulptören Rodin när jag tillbringade två veckor på Ellen Keys Strand i höstas. Då gick jag genom hennes signerade exemplar av Rilke och fick även se den tyska utgåvan av Rodin-biografin, med Keys understrykningar (tips till forskaren).

Om denna skrift sa Key: "den nya människans andaktsbok, bräddad av en lika djup fromhet som medeltidens lilla skrift om Kristi efterföljelse" (Gram 2008, 20). Efter en sådan blurb blev jag glad över att Göteborgs stadsbibliotek hade ett översatt exemplar från 1920 i sitt magasin. Dags för nyöversättning!

Det är en vidunderlig läsning.  Två bilder har stannat med mig. I den första försöker Rilke inledningsvis närma sig Rodin utifrån skulptörens händer:

Man rör sig ibland hans skapelser, överväldigas av deras mångfald och den idérikedom, de omfatta, och man ser sig ovillkorligen om efter de två händer, ur vilka denna värld vuxit fram. Man tänker på hur små människohänder äro, hur snart de tröttna och hur kort den tid är, som är dem tillmätt att vara i verksamhet. Man grips av en önskan att få se de händer, som utfört ett arbete som hundra händer, som en hel här av händer, vilka varit i rörelse före soluppgången för att hinna detta omfångsrika verk. (s. 5)

Den djupa fromhet som Key ser återfinns genomgående, men den andra bild jag tyckte särskilt mycket om är den följande:

Ty det är kanske hemligheten med denne mästare; att han var en älskare, som intet kunde motstå. Hans begär voro så starka, lidelsefulla och ihållande, att allt gav vika för honom: de naturliga tingen och svunna tiders alla gåtfulla uppenbarelser, i vilket det mänskliga strävade efter att taga gestalt. Han stannade icke vid det, som lätt väckte beundran. Han ville lära sig beundra in i minsta detalj. (s. 78-79)

Älskaren som en aktiv varelse, som skapar något. Annars brukar just älskaren sällan beskrivas som någon kapabel att utföra en praktisk syssla. Rilke fortsätter med att sätta likhetstecken mellan det konstnärliga hantverket och en ostoppbar kraft:

Han tog de svåraste, mest hemlighetsfulla saker på sig, och de kommo honom genom sitt tryck att tränga allt djupare in i sitt hantverk. Under detta tryck måste det ha blivit klart för honom, att det i fråga om konstverk, liksom när det gäller ett vapen eller en våg, icke kommer på an på utseendet eller på att "verka" genom detta, utan att det i stället är av vikt, att arbetet är väl utfört.

Rilke lägger stor vikt vid det fysiska, hårda arbetet Rodin utfört, men också den ömhet som präglar hans skulpturer. En mycket vacker biografi, som nog säger mer om Rilkes konstsyn än om Rodin.

Böcker lästa 2017

Det blev ett annorlunda bokår för mig, här är alla lästa böcker som inte är debutanter.

Januari
Hervé Guibert - Till vännen som inte ville rädda mitt liv
Marguerite Duras - Emily L, bokcirkelbok

Februari
Thomas Mann - Bergtagen
Alan Moore - Miracleman vol 2
Roland Barthes - Textasen: om textens njutningar
Simon Gärdenfors - Lura mig, omläsning
Simon Gärdenfors - Simons 120 dagar, omläsning
Tone Schunnesson - Tripprapporter
Anaïs Nin - Henry and June, bokcirkelbok

Mars
Elis Burrau - Och vi fortsatte att göra någonting rörande
Marguerite Duras - Att skriva
Bo Lundin - På Capri
Ovidius - Metamorfoser

April
From denna månad med i debutantprisjuryn.

Elis Burrau - Röda dagar
Neil Gaiman - Death: The high cost of living och Death: The time of your life, omläsningar

Juni
Violette Ailhaud - Såningsmannen
Jason Aaron - The Goddamned vol 1

Juli
Ed Brubaker & Sean Phillips - The Fade Out  vol 1 & 2
Linda Spåman - Den första kvinnan
L S Hilton - Maestra
Göran Hägg - D'Annunzio: Dekadent diktare, krigare och diktator
Madeleine Bourdouxhe - Gilles kvinna
Rainer Maria Rilke - Duinoelegierna

Augusti
Brad Dukes - Reflections: An Oral History of Twin Peaks

September
Agneta Pleijel - Spådomen
Mike Carey & Peter Gross - The Unwritten vol 1-4

Oktober
Johannes Anyuru - De kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Agneta Pleijel - Doften av en man

November
Ed Brubaker & Sean Phillips - The Fade Out vol 3

December
Sofokles - Antigone
Mark Frost - Twin Peaks: The final dossier

Cirka 31 titlar. Men det är inte bara på grund av juryarbete som listan är tunn, jag har även slarvat med läsdagboken. Skärpning 2018! Något som inte alls syns i listan, på grund av att jag bara läst enstaka dikter och inte hela verk, är årets stora läsupplevelse - den danska poeten Pia Tafdrup.

Läsplaner för 2018
De antika dramerna
Henry James
Fortsätta med Anaïs Nins dagböcker
Läsa mer serier och mer varierat

Rainer Maria Rilke - Duinoelegierna

Rilkes tio elegier har en känd tillkomsthistoria, den första raden hörde poeten i vinden när han var ute och gick på klipporna vid slottet i Duino, men efter de första fem elegierna var färdiga tog det tio år innan diktverket blev färdigt. Elegierna som publicerades första gången 1923 är en uppgörelse med moderniteten, det är tät text som behöver läsas flera gånger.  Min favoritelegi är den tredje, den erotiska: "du lockade urtiden fram hos den älskande".

För författarturisten måste Rilke vara en av de bästa, det senaste året har jag följt honom till platser som Jonsereds herrgård, nyss nämnda Duino, en kyrka på berget Monte Solaro på Capri, och kyrkan Santa Maria Formosa i Venedig där Rilke såg en minnestavla som gjorde så starkt intryck att den finns med i den första elegin.

Avslutningsvis, på några platser i texten går det att knyta an till ett på denna blogg tidigare behandlat tema, nämligen att falla:

Och vi: som alltid, överallt betraktar,
mot alltings vända, aldrig mot det öppna!
Allt trängs i oss. Vi ordnar det. Det störtar.
Vi ordnar det på nytt och störtar själva (VIII)

 ________________________________________________

Men om de ändlöst döda ville en sinnebild ge oss,
se, då kanske de visade på den nakna
hasselns hängen, eller menade
regnet, som faller över den mörka jorden om våren. –

Och vi, som tänkte oss lyckan
stigande, förnam då en rörelse,
närmande sig bestörtning,
när något lyckligt faller. (X)

Ovidius Metamorfoser (nyöversättning av Ingvar Björkeson 2015)

Allting ändras, men inget förgår (s. 365)

Under tre veckor i mars befann jag mig på Capri, närmare bestämt i en gästbostad i Villa San Michele. Om kvällarna läste jag Metamorfoser, passande lektyr eftersom ön ser ut som gudarnas boning.

Att läsa Ovidius samling av myter, som fått sin titel från de förvandlingar som nästan alla huvudpersoner går igenom, är att ge sig själv Bildningen i present. Här finns myterna från vårt kulturarv som jag fått via mina första egenlästa böcker och här finns berättelserna som tolkats och omtolkats av västerländska författare och dramatiker från Dante till Sarah Kane. Men det finns också myter som nämns i samma andetag som det kanoniserade som Björkeson i en fotnot konstaterar är okända för eftervärlden. Svindlande att det mitt bland det välbekanta finns berättelser som glömts bort.

Metamorfoser handlar om begär och högmod, människorna har ingen chans mot gudarnas passioner och nycker utom att just ge upp sin mänsklighet för att istället bli växter eller djur. Och det gav såklart en extra dimension till läsningen att sitta bland myrten, pinje, hyacinter och cypresser och läsa myterna om hur de kommit till.

Rekommenderar även In Our Times avsnitt om verket.

___________________________________________________

Jag har fått hedersuppdraget att ingå i juryn för Borås tidnings debutantpris, det innebär att bokbloggandet kommer ske med ännu lägre uppdateringstakt än tidigare. Om och när jag läser något annat än debutanter så kanske det dyker upp något här.

Understreckare om Gunnel Vallquist

Somliga texter kan ställa dörrarna till de dolda rummen inom oss på vid gavel, ett främmande språk kan skapa en rak passage till vårt innersta. Men djupast når alltid bara barndomens språk. Det får översättningsarbetet att likna minnets komplicerade processer, översättaren ett slags minneskonstnär.

Riktigt fin understreckare om Gunnel Vallquists Proustöversättning.

Marguerite Duras - Att skriva

Den andra essän i den här korta samlingen av texter, den om den unge engelske pilotens död, läste jag högt i somras i en bil på väg till hans grav utanför kapellet i Vauville. Kanske beror det på platsen, sällskapet och högläsningen men det är nog en av de starkaste texter jag läst av Duras, språket är fullt med värme och medmänsklighet. Evelina har skrivit om den resan här.

I den första och längsta essän som ger boken dess namn får vi ta del av Duras syn på skrivande, arbete och politik:

Skrivandet gör en vild. Man återvänder till en vildhet som föregår livet. Och man känner alltid igen den, det är skogarnas vildhet, lika gammal som tiden. Det är rädslan för allt, tydligt och oskiljaktig från livet självt. Man är obeveklig. Man kan inte skriva utan kroppens styrka. Man måste vara starkare än sig själv för att gripa sig an skrivandet, man måste vara starkare än det man skriver. Det är en märklig sak, ja. Det är inte bara skrivandet, skriften, det är skriken från djuren i natten, från alla, från er och från mig, från hundarna. Det är samhällets massiva och deprimerande vulgaritet. (21)

Skymningstimmen är tiden då alla slutar arbeta runt författaren. (44)

Befrielsen kommer när mörkret börjar lägga sig. När arbetet upphör utanför. Vad som återstår är lyxen vi har att kunna skriva om det på natten. Vi kan skriva vid vilken tid som helst. Vi är inte sanktionerade av order, arbetstider, chefer, vapen, böter, förolämpningar, snutar, chefer och chefer. Eller av det som ruvar på morgondagens fascism. (45-46)

Under samma semester, på samma dag, besökte vi även Trouville, den underbara stad vid vattnet där Duras bodde i ett decennium. Jag vet att det är en illusion, men det ger mig en större behållning  att läsa en författare om jag stått och tittat på havet på samma plats som hon har gjort före mig.

Thomas Mann - Bergtagen

Förutom åttio sidor sommaren 2014 tog det från november till början av februari att ta mig igenom Bergtagen. Istället för att skriva om innehållet vill jag säga något om vad det innebär att läsa en tegelsten till klassiker. Det är ett stort engagemang att ta sig igenom en så tjock bok, särskilt när stora delar har karaktären av föredrag. För det första går det långsamt, vissa kvällar räcker det med fem sidor, tills det inte gör det och jag läser hundra sidor på en dag. Att läsa böcker som aldrig tar slut är en lugnande upplevelse för mig, men Bergtagen känns också som flera böcker i en. Det är en kärleksberättelse, en bildningsroman, en mustig skildring av måltider och fest samt med en ironisk berättarröst och , såklart, en idéhistorisk genomgång. Min läsning präglas av årstiden, när Hans Castorp åker vilse på sina skidor och hamnar mitt i en snöstorm är det även snöstorm utanför fönstret i GBG. Under läsningen händer också något som aldrig händer annars: jag börjar se vänner i romankaraktärerna. Huvudpersonen Hans Castorp är exakt som min lillebror, Madame Chauchat är såklart Mikaela och mynheer Peeperkorn har stora likheter med Peter.

Visst är det så att Settembrinis och Naphtas mono- och dialoger inte upplevs som lika aktuella och brännande som de gjorde 1924, det är ändå engagerande läsning och ibland friläggs episoder som återigen är smärtsamt aktuell som när Naphta säger:

Tidens hemlighet och bud är inte jagets frigörelse och utveckling. Vad tiden behöver, vad den kräver, vad den kommer att skapa åt sig, det är - terrorn. (674)

När jag bläddrar igenom boken nu ser jag att jag gjort massor av hundöron, men varje gång jag slår upp en sida förstår jag inte vad det är jag tyckt varit viktigt. Nåväl, hittade en sida där jag förstärkt hundörat med en understrykning:

Medeltidens lärare ansåg sig veta att tiden är en illusion, dess förlopp i orsak och verkan endast en följd av hur våra sinnen är inrättade och tingens sanna vara ett stående nu. Hade han promenerat längs havet, den doktor som först undfick den tanken - med evighetens lite bittra smak på sina läppar? Vi upprepar i varje fall att det är feriefriheter vi talar om här, fantasier som hör ihop med ledigheter från livet och som den civiliserade anden blir mätt på lika fort som en spänstig man på att ligga och vila i den varma sanden. (714)

Varför strök jag under det? Jo, för det handlar om hav och tid, undertecknads favoritintressen. Avslutningsvis är de sista 200 sidorna av Bergtagen en gåva som gör all eventuell kamp med de första 760 sidorna väl värd mödan. Här är en fin recension av Mikael van Reis, jag instämmer helt med detta: "Jag läser inte för att ”vända blad” utan snarare för att hypnotiseras och snart nog förvandlas läsaren till en av hospitanterna på sanatoriet. Det är romanen som liggkur."

Anaïs Nin - Henry and June

"Come close to me, come closer. I promise you it will be beautiful."

Det är Henry Millers ord till Anaïs Nin i den ocensurerade versionen av hennes dagbok, som fokuserar på författarens kärleksrelation till Henry och hans fru June. Men citatet tjänar även som beskrivning av boken. Dagbokslitteratur är en av undertecknads favoritgenrer, framför allt när den skrivs av kvinnor som upptäcker sin sexualitet. Anaïs Nins språk är så underbart livsälskande, analytiskt, klarsynt och drömmande på samma gång. Det är starka indiepopvibbar:

The truth is that this is the only way I can live: in two directions. I need two lives. I am two beings. (s. 60)

(Det citatet låter som om det var från en Belle and Sebastian-låt). Och JVVF-känsla:

Curse his love. He can fuck me as no one else can, but I want more than that. I'm going to hell, to hell, to hell. Wild, wild, wild. (s. 179)

Detta är min första bok av Nin och den uppfyller alla mina förväntningar med råge. En sak jag tänker på under läsningen är den vikt hon lägger vid att beskriva hur det är att fixa sig, göra sig fin, ha vackra kläder och saker:

I might be down in the dumps a hundred times, but each time I would clamber out again to good coffee on a lacquered tray beside an open fire. Each time I would clamber out to silk stockings and perfume. Luxury is not a necessity to me, but beautiful and good things are. (s. 38)

I feel restless, spirited, adventurous. To be absolutely truthful, I hope secretly to meet someone else, to go on living as I am living, sensually. I have erotic imaginings. I do not want solitude, introspection, work. I want pleasure

These days I occupy myself with frivolities. I serve the goddess of beauty, hoping she may grant me gifts. I work for a dazzling skin, vibrant hair, good health. (s. 204)

Kanske, jag säger kanske, är det bara en kvinna som kan skriva så? Samtidigt som det finns något kokett och underbart ytligt i texten så finns det även en grundmurad självsäkerhet och klarhet i beskrivningen av Nins relationer till andra:

Henry, you love your little whores because you are superior to them. You really have refused to meet a woman on your own level. You were surprised how much I could love without judging, adoring yous as no whore ever adored. Well, then, are you no happier to be adored by me, and doesn't it make you infinitely superior? Do all men shrink before the more difficult love? (s. 183)

Människorna i berättelsen saknar grundläggande kunskaper om sex och samlevnad. Under dagbokens gång framgår det att hon tror att kvinnan lättare blir med barn om hon får orgasm. Det är svindlande att texten är skriven på 30-talet. Alla läser och pratar om På spaning efter den tid som flytt, vars sista del kom ut 1927 bara några år tidigare och särskilt relationen till Albertine diskuteras.

Perhaps, like Proust, I am incapable of movement. I choose a point in space and revolve around it, as I revolved for two years around John. (232)

 Ytterligare en iakttagelse är att Nin har så få teoretiska och praktiska ramar för sitt (feministiska?) uppvaknande. Ingen Suzanne Brögger, Erica Jong, Ebba W-B, Nina Björk eller Fittstim. Hon har bara Nin och jag förstår att Nins texter varit väldigt betydelsefulla för många under årens lopp. Jag kommer också att tänka på en kvinnlig, om än fiktiv, föregångare vars ledmotiv får avsluta blogginlägget: "Ud vil jeg, ud, o saa langt langt langt."

Roland Barthes - Textasen: Om textens njutningar

Med förord av Horace Engdahl och efterord av Lydia Wistisen, det sistnämnda väldigt läsvärt. Låt mig citera några underbara passager.

s. 28:

Man kommer alltså fram till denna paradox: texter, likt Batailles - eller andras - som skrivits mot neurosen, från vansinnets hjärta, har i sig att de vill bli lästa, denna lilla neuros är oumbärlig för förståelsen av deras läsare: dessa fruktansvärda texter är ändå fortfarande koketta texter.

Kommentar: Det måste vara bland annat härifrån som Anders Johansson fått inspiration till Göra ont. Litterär metafysik (2010). Älskar detta citat, spelar ingen roll hur vidrig och ond en författare försöker vara, boken är ändå kokett.

s. 34-35 om att läsa:

/.../ vi läser inte alls med samma intensitet i denna läsning; en rytm infinner sig, självsvåldig, med föga respekt för textens integritet; vår hunger efter kunskap får oss att glida förbi eller hoppa över vissa passager (misstänkt "tråkiga") för att snabbast möjligt finna anekdotens mest brinnande ställen (som alltid finns i dess uttryck: det som påskyndar avslöjandet av gåtan eller ödet): vi hoppar ostraffat (ingen ser oss) över beskrivningarna, betraktelserna, konversationerna: vi liknar alltså en betraktare på en klubb som klättrar upp på scenen och påskyndar danserskans striptease, som raskt sliter av hennes kläder, men i ordningsföljd, alltså: å ena sidan med respekt för och å andra sidan jäktande ritens etapper (likt prästen som slukar sin nattvard).

/.../ författaren kan inte förutse det: han kan inte vilja skriva det som inte kommer att läsas. Och trots detta, det är själva rytmen av det man läser och det man inte läser som skapar njutningen i de stora berättelserna: har någon någonsin läst Proust, Balcaz eller Krig och fred ord för ord? (Prousts lycka: mellan varje läsning hoppar man aldrig över samma ställen.

Kommentar: Mustig liknelse

s. 37:

Om jag går med på att bedöma en text efter njutningen kan jag inte tillåta mig att fortsätta säga: den där är bra, den där är dålig. Inga topplistor, ingen kritik, ty detta innefattar alltid en taktisk aspiration, en social användning och ofta en imaginär täckmantel. Jag kan inte fördela, föreställa mig att texten skall vara möjlig att förbättra, vara redo att träda in i leken med normativa predikat: den är alltför det här, den är inte tillräckligt så där; texten (det är samma för rösten som sjunger) kan inte för må mig till mer än detta, föga adjektivlika; så är det! Och än mer: så är det för mig!

Kommentar: Precis vad forskningen (bland annat min egen) om kvalitet visar: ju mer någon tycker om en text, desto svårare att säga något om den.

s. 50:

Att vara med någon man älskar och tänka på någonting annat: det är så jag får mina bästa idéer, som jag bäst kommer på det som är nödvändigt för mitt arbete. Samma sak för texten: den ger mig den största njutningen om den lyckas göra sig hörd indirekt: om jag under läsningen ofta manas att höja blicken, att lyssna efter någonting annat. Jag är inte nödvändigtvis fängslad av njutningens text; det kan vara en enkel handling, komplext, subtil, nästan tanklös: den plötsliga huvudrörelsen, likt en fågel som ingenting hör av det vi lyssnar på, som lyssnar på det vi inte hör.

Kommentar: Så är det! Så är det för mig!

Hervé Guibert - Till vännen som inte ville rädda mitt liv

Hervé Guiberts roman är hundra kapitel om livet i samband med att han får veta att han är HIV-positiv i januari 1988. Boken är en rolig societetsskildring av underbara franska konstnärer, homosexuella och genier som äter middagar och gör konstnärliga filmer samt en fruktansvärd sjukdomsskildring där berättaren är så maktlös och vet så lite medan läsaren tänker: håll ut, bara några år till, sedan kommer bromsmedicinen. Texten är snabbt och gränslöst skriven, Michel Foucault är en av författarens närmsta vänner och hans sjukdomsförlopp får stort utrymme. Foucault är kanske den person som haft mest påverkan på undertecknads tänkande och det var därför en väldigt intim läsning för mig. Rekommenderas varmt!

Marguerite Duras - Emily L.

Under min läsning av Emily L. fick jag en förnimmelse av något som aldrig brukar förekomma i Duras verk: frisk luft. Låt mig förklara, Duras böcker rör sig alla kring samma teman såsom kärlek, skrivande, alkohol och bottenlös ångest. Dessutom har hon ett upprepande, enkelt språk som flera försöker härma men är dömda att misslyckas med, resultatet blir en mycket vacker instängdhet. Men i denna korta bok förflyttas perspektivet från berättaren till den kvinna som kallas Emily L vars tänkta liv diktas upp av berättaren och hennes älskare. Det går en frisk sjöbris genom Duras-universat. Centralt i berättelsen är en dikt som aldrig fick bli färdigskriven och skrivandet är trots allt det övergripande temat i texten. Låt mig återge ett längre stycke om detta när berättaren talar med sin älskare:

Jag sa: Jag ville säga till er att det inte räcket med att skriva bra eller dåligt, att skriva vackra eller mycket vackra texter, att det inte längre räckte för att det skulle bli en bok att läsa i en personlig och inte en allmän iver. Att det inte heller räckte längre med att skriva på det där sättet, som om det var utan någon som helst tanke, enbart styrt av handen, som det var för mycket att skriva enbart med tanken som drivkraft, för att övervaka vad galenskapen har för sig. Det räcker inte med tanken och moralen och inte heller med det vanligaste förekommande i människans liv, hundarna till exempel, det räcker inte och det tas illa emot av kroppen som läser och som vill lära känna historien i grunden och vid varje omläsning blir alltmer ovetande om det han inte redan känner till.

Jag sa också till er att man måste skriva utan att ändra på något, inte nödvändigtvis fort, i rask takt, nej, men i överensstämmelse med sig själv och med den stund man genomlever själv, i den stunden, slunga ut texten, nästan misshandla den, ja, misshandla den, inte ta bort något av dess överflödiga massa, ingenting, lämna den obeskuren tillsammans med resen, inte dämpa vare sig snabbhet eller långsamhet, lämna allt som det är när det just träder i dagen. (s. 102-103)

P.s Av en slump hittade jag min vän Max blogginlägg om boken från 2013, rekommenderas varmt.

En epifani

Och plötsligt hör jag i mitt minne tydligt som en uppenbarelse från en mäktigare verklighet än människornas värld hur fickuret, som ligger bredvid handen på bordet, tickar klart och tätt.
  En uppenbarelse - detta minne är betydelefullare och mer brinnande än något av det som eljest hände!
  Det är det enda jag kan minnas - det fyller mig. Och det är underbart, det är underbart!

- Lars Gyllensten 1996, Lotus i Hades, s. 31.

Proustpassager del 21 - Flygplanet

Jag blev lika upprörd som en grek som för första gången mötte en halvgud. Jag grät också -  ty jag var på väg att gråta, sedan jag insett att ljudet kom ovanifrån – vid tanken på att jag för första gången här skådade var ett aeroplan.

Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 4, Sodom och Gomorra. Stockholm: Bonnier. s. 482.

Läs första inlägget här.

Kultur 2016

Utöver böcker ägnade jag mig även åt annan kultur 2016, här är det bästa:

Tv-serie
Bojack Horseman - om depression och Hollywood. Trots det absurda (eller pga?) så är detta den mest mogna, eftertänksamma och vuxna tv-serie jag sett på länge.

Film
Såg alla filmer på bio i år, starkaste upplevelser var Youth "som en blandning av Sällskapsresan och Bergtagen" enligt en vän, samt Stillmans nya Love & friendship

Konstverk
Skulpturen Cristo velato av Sanmartino

Teater
Göteborgs dramatiska teater - Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika

Musik
Frida Hyvönen - Kvinnor och barn
10 år sedan Paris Hilton släppte Stars are blind
Stephin Merritts fem släppta låtar från det kommande albumet 50 song memoir

Konsert
Saint Etienne i London
Allt med GBG Baroque

Citat
Adam i Girls säsong 3 om varför han gillar att vara skådespelare på auditions: “I just like reading emotional cues from strangers in a high-pressure situation”. Vän av ordning tillägger att detta går utmärkt att applicera på föreläsarlivet.

Dag
När vi var i Trouville i juni och drack rosé på Marguerite Duras stammisbar.

Stil
Lydia Stille i Den allvarsamma leken

Politisk kommentar

Böcker lästa 2016

Jag gör som Elin och Erik och sammanfattar mitt bokår.

Januari
Alan Moore - V för vendetta, omläsning
Sapfo & Alkaios - Eros skakar mig
James Joyce - Epifanier
Liv Strömquist & Caroline Ringskog Ferrada-Noli - Kära Liv och Caroline
Märta Tikkanen - Århundradets kärlekssaga, bokcirkel

Februari
Fanny Agazzi - Tack och förlåt
Jesper Svenbro - Sapfo har lämnat oss
Warren Ellis - Transmetropolitan 1-5, omläsning
Warren Ellis - Transmetropolitan 6-10, omläsning
Elisabeth Olin - Neapel: skönheten och döden
Julia Hansson - Det är något som växer

Mars
Brian Michael Bendis - Powers
Angela Carter - Den nya Evas passion, bokcirkel
Brian Michael Bendis - Alias 1 & 2

April
Jenny Offill - Department of speculation
Maja Lee Langvald - Hon är arg
Brian Michael Bendis - Alias vol. 3
Jenny Erpenbeck - Natt för gott
Åsa Grennvall - Deras ryggar luktade så gott, bokcirkel
Kate Evans - Red rosa

Maj
Dante - Den gudomliga komedin
Marguerite Duras - Kärleken
Brian Michael Bendis - Alias vol 4
Brian Michael Bendis - The Pulse
Olof Lagercrantz - Mellan himmel och helvete
Édouard Louis - Göra sig kvitt Eddie Belleguelle

Juni
Guadalupe Nettel - Kroppen jag föddes i
Virginia Woolf - Mot fyren
Marguerite Duras - Horan vid den normandiska kusten

Juli
Tove Jansson - Mumins samlade serier vol 1-5, omläsning
Gillen & McKelvie - Wicked + Divine, vol 1, 2 (omläsning) och 3
Bret Easton Ellis - Lunar park
Bret Easton Ellis - Less than zero
Bret Easton Ellis - Angivarna (The informers)
Hélène Cixous - Medusas skratt

Augusti
Bret Easton Ellis - Imperial bedrooms
Roland Barthes - Kärlekens samtal
Amalie Smith - Marble
En historisk guide till Italien
Elena Ferrante - Min fantastiska väninna
Thomas Bernhard - Skogshuggning

September
Karolina Ramqvist - Flickvännen
Karolina Ramqvist - Den vita staden
David B. - Black paths
Bret Easton Ellis - Glamorama
Andrzej Tichý - Eländet
Tomas Zacharias Westberg - Total panik
Thomas Olsson - Det är inte meningen att man ska vara här
Rut Hillarp - Spegel under jorden

Oktober
Anders Johansson - Kärleksförklaring
Alan Moore & Kevin o'Neill - Nemotrilogin
It's dark in London, serieantologi
Liv Strömquist - Uppgång och fall
Gun-Britt Sundström - Maken, bokcirkel
Matt Kindt - Mind Mgmt del 1-3
Lisa Wool-Rim Sjöbo - Palimpsest

November
-

December
Linda Boström Knausgård - Välkommen till Amerika
Julia Otsaku - De kom över havet, bokcirkel
Alan Moore - Miracleman 1
Daria Bogdanska - Wage slaves

60 böcker, cirka. Orkar inte dela upp alla serieböcker i varsin enhet. 23 serier (ungefär).Utanför listan: böcker lästa i tjänsten, alla LRB och kulturtidskrifter.  2015 blev det 34 böcker allt som allt.

Reflektioner

• Som vanligt är det svårt att bestämma hur jag ska räkna seriealbum, det känns av någon anledning som fusk att räkna med serier för att det tar så kort tid att läsa. Å andra sidan har produktionen av serien ofta tagit längre tid än en roman. Jag valde den lata lösningen att skriva av läsdagboken exakt.
• Vad hände i November? Jag började läsa Bergtagen, håller fortfarande på med den.
• Offill och Erpenbeck har varit tokhypade i år, men jag tyckte det var usel läsning. Det finns en speciellt sorts modern litteratur som jag verkligen avskyr. Kan inte sätta fingret på det, men korta romaner med någon sorts underfundighet, quirkyness eller bara a certain det-ska-vara-så-smart, då får jag panik. 
• Bäst i år var Sapfo och Barthes. Även tillfredsställande att ha läst klart allt av BEE.
• Årets tema: kärlek och pomo. 
• Läsmål för 2017: Fortsätta att bara läsa det jag har lust till.

Proustpassager del 20

Berättaren om att vakna upp, när man varit nere i källaren.

Men uppassaren är redan här; han vågar inte fråga honom vad klockan är, ty han vet inte om han sovit, eller hur många timmar (han undrar om det inte är flera dagar, så utmattad är hans kropp och så utvilad hans hjärna, och hjärtat är fyllt av vemod liksom efter en resa som gått till alltför fjärran länder för att inte ha varat länge).

Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 4, Sodom och Gomorra. Stockholm: Bonnier. s. 430

Läs första inlägget här.

Proustpassager del 19

Om att träffa tjejer man bara brevväxlat med.

Man stämmer möte, och där man efter beskrivning eller egna minnesbilder trodde sig möta féen Vivianne finner man Mästerkatten i stövlar.

Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 4, Sodom och Gomorra. Stockholm: Bonnier. s. 272

Läs första inlägget här.

Proustpassager del 18

Berättaren minns när han varit elak mot sin mormor.

ty eftersom de döda lever kvar endast inom oss, är det oss själva vi obönhörligt misshandlar när vi envisas att erinra oss de slag vi riktat mot dem. /…/ Jag förstod att det endast var smärtan som kunde få mig att riktigt minnas henne, och önskade att de spikar som naglade fast hennes minne i mig kunnat slås in ännu hårdare och djupare. /…/ ty inte nog med att jag ville lida; jag ville också respektera det äkta i mitt lidande sådant jag erfarit det när jag första gången plötsligt och ofrivilligt upplevat det, /…/

Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 4, Sodom och Gomorra. Stockholm: Bonnier. s. 184-185

Läs första inlägget här.