Hélène Cixous - Medusas skratt

Sedan förra året ungefär har det känts som att jag är den enda i min bekantskapskrets som inte läst och inte känner till Hélène Cixous. Åtgärdade denna bildningslucka genom att läsa Medusas skratt, utgiven på Modernista förra året. Feministisk text från feminister verksamma under 1970-talet är alltid intressant/a, men texterna skrivna under decenniet framstår ofta som väl naiva med moderna glasögon (Ja, Erica Jong, jag syftar på dig). Detta manifest, publicerat första gången 1975, är trettio sidor ren intellektuell och kroppslig kraft. Det börjar redan med de första meningarna:

Jag ska tala om den kvinnliga skriften: om vad den ska göra. Kvinnan måste skriva sig själv, kvinnan måste skriva om kvinnan och föra kvinnorna till skriften, som de varit skilda från lika brutalt som ifrån sina kroppar; av samma skäl, genom samma lag, i samma dödliga syfte. Kvinnan måste ta sig an texten - och världen, och historien - med egen kraft. (s. 5)

Kroppen får lika stor plats som texten i manifestet och jag fröjdas av att hitta en av litteraturhistoriens kanske mest kroppsliga person bland sidorna, nämligen Molly Bloom och hennes ja (s. 18).*

För gravida finns det några starka stycken som borde målas som väggord på alla mödravårdscentraler och delas ut på pamfletter. Exempelvis: "Det finns tusen sätt att upplever en graviditet, att ha eller inte ha en ny sorts intensiv relation med den där ännu osynlige andre. Och om du inte har denna längtan, betyder det inte att du saknar den. Varje kropp formulerar på eget sätt, utan mallar eller normer, den ändlösa och föränderliga helheten av sina begär." (s. 27).

Ilskan är stark i manifestet, men vad jag också tar med mig är kärleken och livsglädjen. Angående relationen till mannen:

Jag vill ha allt. Jag vill ha hela mig med hela honom. Varför skulle jag beröva mig själv en del av oss? Jag vill alltså ha allt av oss. Det är klart att hon har lust, en kärleksfull, inte avundsjuk lust. (s. 28)

Sista meningen är ett manifest i sig självt: "Vi ska aldrig vara varandras brist".


*I den här bloggen känd från en av mina starkaste läsupplevelser.

Bret Easton Ellis - Lunar park

Jag vaknar sent och gör min hudvårdsrutin noggrannt men slött: först tvätt med svart tvål, sedan Maria Åkerbergshudvårdsrutin med flower freshener följt av clearing serum och fuktkräm. Efter att krämen torkat in tar jag på mig en svart kjol från Emma och Malena samt en blå linneskjorta och en vit ulltröja från Maska. Jag slår upp skärmen på min Macbook pro och sätter mig för att skriva ett blogginlägg om Bret Easton Ellis Lunar park.


Lunar park är en intertextuell spökhistoria. Inledningskapitlet på fyrtio sidor är fantastiskt. Huvudpersonen Bret Easton Ellis går igenom förstameningarna i sina tidigare böcker samt konstaterar vad sistameningen i föreliggande roman är. Sedan går han igenom sitt liv och konstaterar att allt han kommer berätta är helt sant. Det är fruktansvärt postmodernt, alldeles underbart och framför allt väldigt roligt. I Lunar park är huvudpersonerna äldre än de vanliga tjugoåringarna som knarkar sig fram i apatin. Istället handlar det om småbarnsföräldrar i fyrtioårsåldern i Mc mansion-land utanför New York som också knarkar sig fram i apatin. Allt kretsar kring barnen som medicineras hårt och som läser Lord of the flies i sexårsgruppen. Huvudpersonen Bret skriver om de andra föräldrarna vid en parmiddag:

There was something off about their obsession with their children that bordered on the fanatical. It wasn’t that they weren’t concerned about their kids, but they wanted something back, they wanted a return on their investment – this need was almost religious.

Parallellt läser jag Mikael Holmqvists Djursholm: Sveriges ledarsamhälle och citatet ovan hade enkelt kunnat passa in där.


Sommaren 2016 har goda förutsättningar att bli Easton Ellis-sommaren, har precis börjat läsa Less than zero.

Virginia Woolf - Mot fyren

Läste första gången, på engelska, 2005 i ett riktigt äckligt exemplar från bibblan som luktade jord. Jag fattade ingenting. Omläsningen ägde rum under juni 2016, den här gången på svenska i pocketutgåvans om Bonniers gav ut i samarbete med Adlibris 2006. Läsningen motiverades av att jag läst om Auerbachs sista kapitel i Mimesis vars titel "Den bruna strumpan" syftar på en scen i romanen. Delar av läsningen ägde rum i ett strandhus på den normandiska kusten. Jag skriver det, för jag tror det är viktigt för min läsupplevelse. Mot fyren handlar om kvinnors konstnärskap, både genom Lilys målning och Mrs Ramsays sociala briljans.

Här är några av de stycken jag strök under i boken:

1. Mrs Ramsay ser fyrens ljus och får en epifani

Men trots detta, tänkte hon, betagen, hypnotiserad som om dessa silverfingrar hade smekt en dold åder i hennes hjärna, vilken om den brast skulle dränka henne i hänryckning, hade hon känt lycka, underbar lycka, intensiv lycka; men allteftersom dagsljuset bleknade skänkte det ett klarare silverskimmer åt de oroliga vågorna och den blå tonen försvann från havet som böljade i klart citrongula vågor, som böljade och hävde sig och bröt sig mot stranden, och extasen brast fram i hennes ögon och vågor av hänryckning jagade över hennes medvetandes botten och kom henne att känna: Det är nog! Det är nog!

2.  Mrs Ramsay tänker under middagen

det finns ett sammanhang i tingen, en stabilitet; någonting, menade hon, är oemottagligt för förändring och stråkar med rubinens glans (hon såg bort mot fönstret med ljusets dallrande spegelbilder) som en protest mot allt det flytande, obestämda, spöklika. Därför hade hon även ikväll samma känsla av frid, av vila, som tidigare på dagen. Av sådana här ögonblick, tänkte hon, skapas det som blir bestående. Detta skulle komma att bestå.

3. Mrs Ramsay demonstrerar sin konst, social fingertoppskänsla

Det kunde inte fortfara, det visste hon, men just i denna sekund var hennes blick så klar att den tycktes vandra runt bordet, lyfta bort slöjan från dem alla som satt där, blotta deras tankar och deras känslor utan minsta ansträngning, likt ett ljussken som glider under vattnet så att dess krusningar och sävstråna och de snabba, tysta forellerna och småfisken som står stilla under ytan blir belysta, svävande, darrande. Det var så hon såg dem, hörde dem, men allt vad de sa ägde också egenskapen att likna en  forells rörelser, då man samtidigt i en enda blick uppfångar krusningen och bottens grus - det som är på den ena sidan och det som är på den andra sammanhållet till en helhet. /.../ Ett ögonblick hängde hon i luften.

4. Lily Briscoes syn på konst

Man måste, tänkte hon, medan hon betänksamt doppade penselspetsen, vara öppen för den vardagliga verkligheten, man måste helt enkelt känna att detta är en stol detta är ett bord, och ändå: Det är ett under, det är extas.

Och så är det slutorden i romanen, visst minns man aldrig slutmeningar? Jag kan rabbla säkert femtio öppningsmeningar, men sluten försvinner ut i tomheten. Men i Mot fyren stannar de kvar:

Ja, tänkte hon och lade ner penseln fullkomligt dödstrött, jag har haft min vision.

That summer feeling

Han vill, men han vet inte vad. Så han skriker, för att säga att han inte vet vad han vill. Och han skriker också för att få veta, för att det i strömmen av ord ur honom själv ska komma ett meddelande om vad han vill. Han lyckas inte skilja det enskilda i det som han vill denna sommar från helheten av det som han alltid har velat.

Ur Marguerite Duras Horan på den normandiska kusten (2015, ellerströms)

Éduoard Louis - Göra sig kvitt Eddy Bellegueule

En tät roman om pojken som bryter sig ut från ett vidrigt förstelnat klassamhälle för att lyckas med bildningens hjälp. Den hyllade debutromanen har beskrivits likartat i svenska recensioner, nämligen som en framgångssaga med "the one that got away", som kom in på den fina skolan och nu kommer leva lyckligt i alla sina dagar samtidigt som han utan sentimentalitet trampar till sin familj och sin uppväxtort med hjälp av sina nya teorier i boken som vänder sig till borgerskapet. Jag förväntade mig därmed en rakare text och blev förvånad och positivt överraskad över ambivalensen i texten. Eddy föds inte med en dröm om att fly landsbygden, flykten blir ett måste eftersom han blir utstött:

Eftersom jag inte lyckades bli upptagen i gemenskapen blev jag tvungen att helt ta avstånd från den världen. Röken blev olidligt på grund av allt stryk, hungern blev outhärdlig på grund av min fars hat.

Jag måste fly.

Men först kommer man inte självmant att tänka på flykt eftersom man inte vet att det existerar någon annan plats. Man vet inte att flykten är en möjlighet. Man försöker till en början att vara som de andra, och jag försökte vara som alla andra. (2015, s. 128-129)

Det finns något viktigt här. Ingen flyttar självständigt från sin familj och sin hemort om det finns en plats för en där. Sedan kan orsaken till detta variera från krig, psykisk och fysisk misshandel, brist på jobb och så vidare men det börjar inte med flyktlängtan.

Jag vill inte skriva något om den biografiska personen Éduoard, men sett till romanens slut så uppfattar jag det inte som att Eddy "got away", snarare att våldet fortsätter men på andra sätt.

Olof Lagercrantz - Från helvetet till paradiset & Erich Auerbach om Dante i Mimesis

 Vad är den allmänna uppfattningen om Lagercrantz populärvetenskapliga böcker om litteratur idag? Visst är de lite... andefattiga? Språket är puttrande, men det är störande med Lagercrantz fallenhet för att använda den litterära texten för att förklara aspekter av upphovsmannens biografiska liv. Det gäller i synnerhet boken om Proust, men även till viss del Dante i Från helvetet till paradiset (1966). Ändå har den sistnämnda många förtjänster, inte minst i hans nedkokning av den stora kroppen av Danteforskning. Men metoden lämnar en del att önska, jag citerar Lagercrantz: "Jag har lånat metodiska grepp och synpunkter utan att alltid i detalj redovisa lånens ursprung". Kapitlet om Francesca och straffet som tillstånd och inte påföljd är fint.

Men att läsa Erich Auerbach kapitel "Farinata och Cavalcante" i Mimesis (1946/2002)  efter Lagercrantz är en fröjd av intellektuell klarhet och svindlande språk. Auerbach om varför komedin är värd sin plats i kanon:

Skulle det finnas läsare av denna undersökning som är mindre hemmastadda i den medeltida litteraturen på folkspråken, [:( min anm.]kanske de undrar över att jag här lyfter fram och prisar som något utomordentligt satsstrukturer som varje någorlunda begåvad skriftställare, ja till och med många brevskrivare med en viss språklig kultur obesvärat använder idag. Men utgår man från hur det var före Dante, är hans språk ett hart när ofattbart under. Jämförbart med alla de äldre författarna - och bland dem fanns det ändå stora diktare - äger Dante en så oändligt mycket större rikedom, närvaro, kraft och böjlighet i uttrycket, han känner till och använder så oändligt många fler former, han fångar de mest skilda företeelser och innehåll med ett så oändligt mycket säkrare och fastare grepp att man blir övertygad om att den människan genom sitt språk upptäckte världen på nytt. (2002, s. 197)

Han skriver vidare om Guds dom över människorna, att de behåller och till och med stärker sitt jag:

"Han har inte bara ordnat själarna efter kategorier och därefter fördelat dem på de tre rikenas kretsar, utan han har tilldelat var och en av dem ett speciellt evigt tillstånd därigenom att han inte krossat den individuella formen utan tvärtom fixerat den i den eviga domen, ja först genom denna fullbordat och gjort den fullt synlig" (2002, s. 206)

Varken i helvetet eller paradiset slipper människan undan sin individualitet, den förstärks snarare. för den yogaintresserade märks skillnaden mellan yogans holistiska uppfattning och kristendomen tydligt här. Men enligt Auerbach gör Dante genom sin skrift så att människan framträder så starkt och komplext att "bilden av människan träder framför bilden av Gud".

Rader i böcker som jag börjar gråta av bara jag tänker på dem

Det här är skrev jag för fem år sedan, men jag håller fortfarande fast vid allt.


Bubblare: Slutet av Vilhelm Moberg - Sista brevet till Sverige Jag har inte läst den här boken, men P brukar spela upp denna bit ur ljudboken för mig och då lipar jag floder. Karl-Oskar tänker tillbaka på hur han och Kristina träffades.

Bara tanken på att en gång i framtiden vara gammal medan den man älskar är död. Jag orkar inte. Att lägga alla de tankarna i en liten korg som jag bara lyfter locket på den gången om året då P spelar upp det ljudklippet räcker bra.

5. Selma Lagerlöf - Jerusalem del 1
Grät som en stucken gris flera gånger vid läsningen av denna roman, minnet är lite uppblött vid det här laget men när han som äger gården, det här är i början av boken, håller på att dö (dör?) och hallucinerar om sin bästis (?) så fint/sorgligt. Lagerlöfs språk gör att varenda liten detalj kan bli sanslöst gripande.

4. Nelly Sachs - Också av dig
Jag minns inte exakt men det handlar om läderskor och kalven som skorna är gjorda av och så handlar det om förintelsen.

Jag satt med en diktsamling av Sachs och skulle ögna igenom den lite snabbt. Fastnade vid ovan nämnda dikt och bara började frusta av gråt. Så obarmhärtigt sorgligt.

3. Toni Morrisson - Beloved 
När Paul D tänker på kärlek, bl a:

Risky, thought Paul D, very risky. For a used-to-be-slave woman to love anything that much was dangerous, especially if it was her children she had settled on to love. The best thing, he knew, was to love just a little bit, so when they broke its back, or shoved it in a croaker sack, well, maybe you’d have a little love left over for the next one.

*gråter*

Detta är så tungt, en av mina starkaste läsupplevelser någonsin.

2. Sista raderna i James Joyce - Ulysses  
Mollys stream of consciousness. Jag vet inte om det är meningen, men jag har alltid blivit väldigt berörd av de sista raderna:

Yes when I put the rose in my hair like the Andalusian girls used or shall I wear a red yes and how he kissed me under the Moorish wall and I thought well as well him as another and then I asked him with my eyes to ask again yes and then he asked me would I yes to say yes my mountain flower and first I put my arms around him yes and drew him down to me so he could feel my breasts all perfume yes and his heart was going like mad and yes I said yes I will yes.

1. Sista raderna i Marguerite Duras - Älskaren

Och sen sa han det. Han sa att det var som förut, att han älskade henne fortfarande, att han aldrig skulle kunna sluta älska henne, att han skulle älska henne till sin död.

Det var flera år sedan jag läste Älskaren, men den gick ju som följetong i p1 för några veckor sen. Jag jobbade hemifrån och råkade sätta på radion precis i slutet och stod i hallen och tänkte att det var som förut, att jag älskar den här boken och att jag aldrig kommer kunna glömma de här raderna och att jag kommer bära med mig dem för alltid.

Sammanfattningsvis: Alla de här scenerna handlar om kärlek på olika, mer eller mindre olyckliga sätt. En bra, sorglig läsupplevelse funkar såhär: Det öppnas en fallucka under mig med ett stup ner i den eviga stjärnhimlen av ångest, kärlek och tid.